Bon Mot juni 2024

Varje månad publicerar vi satirisk, livgivande eller på annat sätt reflekterande illustration och text

Henry Fougt

En nottryckspionjär från Stockholm i London 1768


Vi uppmärksammar denna uppfinningsrike boktryckare med att därigenom också samtidigt fira Francesco Antonio Uttini 300 år i sommar genom att lägga ut ljudspår till två triosonater ur Uttinis Op 1 från 1768. De trycktes i London som prov på en ny metod att av den i Stockholm etablerade boktryckaren Henry Fougt att trycka noter i akt och mening att göra proceduren billigare och på så vis mer kommersiellt konkurrenskraftig.


Dessa Uttinis sonater är typiska för 1760-talets experimentlusta och är att betrakta som högeligen moderna i sin genre. Triosonaten var vid denna tid en kommersiell framgångssaga. London var i musikvärldens centrum då det gällde tryckt notproduktion. Inte förvånande att den svenske Henry Fougt som hade sin fasta boktryckeriverksamhet i Stockholm försökte sin lycka i England när myndigheterna i Sverige ständigt hade satt krokben för hans planer på ett notryckeri i Stockholm.


Uttini var nog Fougt tacksam för att han beställt musiken av honom. Att bli publicerad i London var en chans att göra sig känd internationellt. Uttini gav sonaterna en mycket varierad besättning. Detta anges på utgåvans titelsida - "SIX SONATAS / FOR / TWO VIOLINS AND A BASS / THE THIRD AND SIXTH WITH ADDITIONAL OBLIGATO PARTS; / ONE SONATA FOR THE / VIOLONCELLO; / AND THE OTHER FOR THE / HARPSICHORD: / COMPOSED BY / Sigr. FRANCESCO UTTINI ; / MEMBER OF THE PHILARMONIC ACADEMY AT BOLOGNA: / OPERA I: /BY HIS MAJESTY´S ROYAL LETTERS PATENT. / LONDON: / PRINTED AND SOLD BY HENRY FOUGT; AT THE LYRE AND OWL; IN ST MARTIN´S-LANE, NEAR LONG-ACRE". (se bilden av notutgåvans frontespice i bildspalten nedtill till höger!)


Fougts förord är daterat 18 oktober 1768. Detta är riktat till den patentregistrerande Brittiska Vetenskapsakademien. ”The Society for the encouragement of arts, manufactures, and commerce, of Great Britain” som fann “Fougt´s method of printing music superior to any before in use in Great Britain; and that it appears to answer all the purposes of engraving in wood, tin, or copper, for that end, and can be performed with much less expence.”


Det handlade här om ett nottryck med lösa typer (som musikförläggarfirman Breitkopf i Leipzig senare ytterligare förbättrade) som gjorde det möjligt att förbilliga processen i jämförelse med det gängse graveringsförfarandet, om det så var på hårt trä, tenn eller det dyraste, koppar som Olof Åhlström valde i sitt nottryckeri från år 1788.


Notera att det tog 20 år efter Fougts Londontryckeri att få igång ett permanent nottryckeri i Stockholm. Fougt, efter ännu en ny notutgåva, en samling med sonater för traversflöjt och cembalo av Giuseppe Sarti (1729-1802), en kollega till Uttini i Mingottis resande operasällskap, gav han efter en kort tid upp sin verksamhet i London och flyttade 1770 tillbaka till Stockholm där han drev vidare sitt vanliga boktryckeri tillsammans med hustrun Elsa.



Äldre Bon Mots

Francesco Antonio Uttini: Trio i G-dur Op. 1 No I (Andante – Allegro – Allegretto) från skivan ”Stockholmskt 1700-tal - Ett musikaliskt strövtåg i det Gustavianska Stockholm”: Andres Berg traversflöjt, Sören Jansson violin och Bernt Malmros violoncell


Francesco Antonio Uttini: Trio I D-dur Op. 1 NoVI (Allegretto – Affetuoso* – Allegro) från Minneskonserten för Johan Henrik Kellgren den 20 april 1995, inspelad av Jan Ohlsson. Anders Berg traversflöjt, Sören Jansson violin, Regina Bohlin violoncell och Bernt Malmros hammarklaver (*se notuppslaget till vänster)


I nästan alla Uttinis tolv triosonater kan första violinstämman med fördel spelas på traversflöjt. De tre stämmorna, blir med denna besättning, som de två musikexemplen tydligt illustrerar, mer urskiljbara. Att sedan Uttini inte själv anger den möjligheten i sitt titelblad till de tryckta sex, kan verka lite märkligt, då traversflöjten vid denna tid var instrumentet på modet och borde ha gjort utgåvan än mer säljbar. Basstämman är i trycket försedd med besiffring, vilket underlättar om man också använde ett ackordinstrument som harmomisk stöttning tex cembalo, orgel eller gitarr. Trion Op 1 No VI är dessutom speciellt intressant eftersom den egentligen är en kvartett då klaverstämman är så tydligt konsertant att den nästan skulle kunna betraktas som en ”kammarkonsert” med klaversolo!

 

De sex triosonaterna i Opus I och de övriga sex i manuskriptet har alla, likt de av Giuseppe Tartini (1692 – 1770) och Carlo Antonio Campioni (1720 – 1788) tre satser. Merparten följer Tartinis modell med satsföljden ”långsam-snabb-snabb” (som i exemplet Op. 1 No I: Andante – Allegro – Allegretto) några följer i stället den italienska sinfonia-formen ”snabb-långsam-snabb” (som i exemplet Op. 1 No VI: Allegro – (Adagio)/Affetuoso - Allegro).

 

De enskilda satsernas uppbyggnadskonstruktion bygger på en kedja med korta motiv som av Martin Tegen och Lennart Hedwall myntades som ”mosaik”-liknande. Ofta är varje tematiskt motiv bara 2 eller 4 takter långa. Dessa upprepas i stället gärna två gånger i följd vilket är bra för perceptionen av det melodiösa innehållet. Uttini använder alltså upprepning som knep och metod för att musiken skulle kunna uppfattas som bekant redan vid första lyssningen. Han låter motiven dialogisera och komplettera varandra.

 

Det händer således något nytt på kort tid, vilket gör att lyssnaren uppfattar musiken som en musikalisk konversation, ofta kryddad med affektladdade moduleringar och oväntade vändningar i framställningen. Uttini undviker längre sekvenser av upprepningar, som var vanliga i den äldre ”omoderna” musiken, vilket gör att Uttinis tonspråk känns mer ”på tå” och angeläget pockande – ja, behagfullt modernt à la 1760-tal!