Olof Åhlström

Del 1 - Perioden 1756 - ca 1810

"Även ur en liten stuga kan en stor man träda fram" (Linné)

Av Bernt Malmros

Olof Åhlström är ett belysande exempel på den relativa sociala rörligheten i det gustavianska Sverige. Bondsonen Olof från Vårdinge socken i Södermanland kunde kliva igenom stånds- och yrkesskrankor för att bli ledamot av Krigskollegium i civildepartementet (krigsråd 1805), ledamot i Musikaliska akademien (1785), orgelnist i två av Stockholms mest ansedda kyrkor, Maria Magdalena (1776-92) och St. Jakob (1792-1835), innehavare av Kungl. Privilegium att trycka noter och att vara en aktad och tongivande kompositör.

Fadern var självägande bonde på Åletorp. Barnaskaran var stor, varför det ej var tal om att Olof, född den 15 augusti 1756, skulle kunna ges möjlighet till en högre utbildning. Olof hade från tidiga år hängt Vårdinges orgelnist i rockskörten och av honom fått de första lärospånen i musiken. Mycket snart hade han tillägnat sig förmågan att spela psalmerna och koralerna och kunde assistera vid gudstjänsterna. Vid byns vägskäl hade han lyssnat till och lärt sig spelmännens låtar. I närheten av Åletorp låg herrgården Näsby, som innehades av en litterärt och musikaliskt intresserad baron Harald Silfversparre. Olof hade turen att bli lekkamrat med den jämnårige unge baron Gustaf Ulric och fick på så vis njuta undervisning av dennes informator. I sex år varade denna lycka tills familjen Silfversparres flyttade till Stockholm.

Vid sin sextonde födelsedag tar Olof vandringsstaven och följer en granne på dennes vandring till huvudstaden, där Silfversparres kan ta emot honom och hjälpa honom till en elevplats vid den av Gustaf III, året innan, 1771 nyinstiftade Musikaliska Akademien. I en dikt tillägnad Olof Åhlström på dennes 60-årsdag skildrar vännen Arvid August Afzelius födelsedagsbarnets 44 år tidigare företagna vandring:

Augustihimlen log mot mig så klar;

Jag njöt dess morgonluft med fulla sinnen.

Glömd var snart skilsmessan från mor och far,

Från land och sjö med sina barndomsminnen.

Friskt mod och hopp min framtidsdröm mig gaf,

Jag var utaf dess hägringar betagen;

Sju kakor bar jag på min vandringsstaf;

Det var ju bröd för mer än morgondagen

Fotvandrande anländer Olof till Stockholm den 19 augusti 1772 – dagen för Gustaf III:s oblodiga revolution. Han sägs, förskräckt av allt stoj på gatorna i staden, på kvällen ha tagit sin tillflykt till Tyska Kyrkan och ej observerad, blivit inlåst där över natten. Vid Musikaliska Akademien är det organisten Ferdinand Zellbell d.y. (1719-1780) som tar sig an pojkens handledning. År 1776, blott tjugo år gammal, erhåller Olof organistplatsen i Maria Magdalena kyrka på Södermalm i Stockholm.

Ungdomsgänget på kulturens barrikader 

Åhlström kom att umgås i den ”Lenngrenska vittra kretsen”. Arbetet med tidningen Stockholmsposten var det som förenade en ung skara entusiaster; där var diktaren Johan H. Kellgren, redaktören Carl Petter Lenngren, översätterskan Anna Maria Malmstedt och tusenkonstnären Abraham Niclas Clewberg. Romantiken kom att spira inom denna krets. Carl Petter Lenngrens syster, Hedvig Charlotta och Olof gifter sig i Maria Magdalena den 1 oktober 1779. Anna Maria Malmstedt äktar Carl Petter 1780 och blir då ”Anna Maria Lenngren”. Hon och svågern Olof kom att samarbeta mycket framöver med de av henne författade dikter och epigram som Olof satte musik till. Det var denna genre, den nykomponerade ”visan” till svensk text, som Åhlström kan sägas vara pappa till.

I Stockholmsposten nr 130, år 1779 hittar vi Åhlströms första publicerade sångkomposition, ”Vintrens wälde lycktar”, till text av Kellgren. Sedan dröjer det till år 1789 innan det trycks fler alster i sånggenren, men innan år 1810 hinner det bli närmare 200 visor av Åhlströms hand. Det är med dessa ”visor” som den unika traditionen med svenskt viskomponernade till nyskriven text tar sin början.

Familjen Åhlström

Paret Åhlström bor fram till 1792 på Maria Kvarngränd intill kyrkan. Där föds deras fem barn. Dottern Sophia Albertina, född 26 april 1780, dör 1852. Sonen Carl-Eric, född den 9 juni 1781, dör den 19 juni samma år av ”slag”. Dottern Carolina Fredrika, född den 12 augusti 1782, dör 1860. Dottern Hedvig Ulrica, född den 23 april 1784, dör den 2 juli samma år, men hennes tvillingsyster Maria Charlotta, född den 24 april 1784, överlever barndomen och gifter sig 1818 med Carl Magnus af Lehnberg, son till kyrkoherden och kollega till Åhlström i Jakobs kyrka, Magnus Lehnberg. Maria Charlotta avlider 1830.

Sophia och Carolina förblir ”hemmadöttrar” och förmodas ha skött en del av familjens notförlagsverkamhet. De var båda komponerande kvinnor som försvinner i historiens dimtöcken efter faderns Olof död den 11 augusti 1835. Deras namnteckningar återfinns på bouppteckningen 1835 efter Olof Åhlström i vilken hans efterlämnade ”musikalier från 1789 till 1835 och tryckplåtar mm från tryckeriverksamheten uppskattas till 2000 riksdaler – allt i allt”.

Det var på Maria Kvarngränd Åhlströms nottryckarverksamhet föddes. Någon sådan hade inte funnits tidigare i Sverige. Sporadiska tryck hade förekommit. Åhlström ger under 1780-talet ut sina instrumentalkompositioner som enskilda opus, ”stuckna” (graverade) i koppar:

1783 op 1 ”Trois Sonates pour le Clavecin avec l´accompagnement d´un violon (ad. Lib)”

1784 op 2 “Quatre Sonates pour le Clavecin ou le Pianoforte avec l´accompagnement d´un violon”

1786       “Små claverstycken för nybörjare”

1786 op 3 “Trois Sonates pour le Clavecin”

1786 op 4 ”Tre sonater för klaver dedicerade till kronprinsen”

1787       ”Uvertyr till operan Frigga lämpad för klaver”

Åhlström arrangerar även klaverutdrag av ”Favorit-Piecer utur H:r Haydns sinfonier. Lämpade till Claver af O. Åhlström” (1786), en Kantat 19 aug 1786 av Vogler, en ouvertyr till Kronfogdarna av Zander (1788), arier ur operan Gustaf Wasa (1788), Prolog till kronprinsens födelse av Uttini (1788), ”Arier utur de på Kongl. Theatern upförde operor” (4 delar 1788-89) samt ”Balletter, Marscher och Entre-acter” (3 delar 1789).

”Kunglig hovlärare”

1785 utses Åhlström att vara kronprinsens Gustav Adolf klaverlärare. Detta värv innehar han i tio års tid under vilka han, så gott som var dag, undervisar kronprinsen. För detta besvär erhåller Åhlström 166 Rd 32s(killing) årligen ”…med försäkran att äfven efter tjenstgöringens slut behålla beloppet såsom lifstids pension…”. 1786 komponerar han operan ”Frigga” som bygger på en pjäs med samma namn av Gustaf III. Den versifierades för operan av Carl Gustaf Leopold. Stycket är den första pjäs/opera som tilldrar sig i nordisk mytologisk miljö. Den innehåller för övrigt det första trovärdiga rollporträttet av en tjurig tonåring i svensk litteratur; huvudpersonen gudinnan Frigga själv.

Ett kungligt privilegium och en kunglig sekreterare

År 1789 lyckas det Åhlström att erhålla kungligt privilegium att trycka graverade noter. Detta ”Privilegium exclusivum” kom att vara ända till 1818, då nya tryckningsmetoder började att luckra upp marknaden. Så föds den periodiska utgåvan med ca 20 småhäften per år, ”Musikaliskt Tidsfördrif” (1789-1834). Den kom att innehålla såväl ny inhemsk som ny utländsk musik i urval och ”lämpat för klaver”, som var det gängse namnet på klavikordet, det enkla och förhållandevis billiga tangentinstrument som började bli lite av var mans hemmainstrument.

På Åhlströms initiativ gästar den åldrade ”Hof Secreteraren” Carl Michael Bellman ofta dennes hem under år 1789, i akt och mening att Åhlström på noter skulle nedteckna och arrangera det som kom att döpas till ”Fredmans Epistlar” (1790) och ”Fredmans Sånger” (1791). Åhlström väljer att göra utgåvorna i två delar: en del med de stuckna noterna med textunderlagd första vers och en separat del satta med traditionella lösa typer för hela texten. Detta förfaringssätt skulle Åhlström med framgång åter lansera med sina periodiskt återkommande ”Skaldestycken Satte i Musik”, där han löpande under åren 1794-1823 publicerade nyskriven dikt och visa – egna och andras.

Organisten Åhlström

Slika ting är Åhlströms arbetsliv fyllt med när han 1792 blir erbjuden platsen som organist i St. Jakobs kyrka. I församlingens protokoll av den 22 oktober 1792 kan vi läsa: ”Organistsysslan: Anmälde Herr Kyrkoherden Doctor Murraij, at sedan genom Organisten Ahlroths död Organist Sysslan wid Jacobi Kyrka blifwit ledig har åtskilliga sökande sig anmält, och hawa efter annan spelt prof uti Kyrkan; Men som Herr Doctoren tillika kyrkorådet som enade sig i den önskan, at till Organist erhålla den skickligaste; så kunna icke hastas med sysslans bortgifwande...”

Det är Olof Åhlström som man har i tankarna som ”den skickligaste” och i protokollet av den 27 november heter det bland annat: ”...Herr kammereraren Olof Åhlström, hwilken förwaltar Organist Sysslan uti Maria församling, anmält sig hugad at erhålla transport till Jacobi allenast villkoren wid denna syssla blifwer något förmånligare än den lön af Etthundrade Rdr han af Maria Församling åtnjuter.”

Familjen Åhlström flyttar nu in i gamla Jacobi skolhus vid Norra Smedjegatan. (Kvarteren revs i slutet av 1960-talet och vi hittar huset imaginärt mitt i den nuvarande Gallerian.) Först kostade församlingen på en ommålning av några av husets rum. Det var en del tidstypiska ”boiseringar” som utfördes. Om detta står att läsa i kyrkans räkenskapsbok. Åhlström byter snart den förhöjda lönen mot att få njuta ”fria rum” – att få fri tjänstebostad. Han erhåller istället en årlig gratifikation på 25 Rdr, en summa som han förväntas att avlöna de eventuella sångare och musiker med som han ville nyttja i gudstjänsterna. Detta förklarar med tydlighet varför Åhlström inte ger upp sin tjänst som ”kammererare” i Krigskollegium, en syssla som han hade innehaft sedan 1779. Han fortsätter detta parallellarbete för att 1805 bli utnämnd till Krigsråd och får då i egenskap av denna syssla på nära håll ta del av den katastrof som drabbade Sverige 1808-09 med förlusten av den östra rikshalvan Finland. Störst engagemang har Åhlström dock som organist, kompositör och nottryckare. Nu har han dessutom god plats för sitt tryckeri i samma hus som han bebor.

Musikaliska vedermödor i kyrkan

Åhlströms engagemang för musiken i kyrkan var omfattande. Redan 1788 hade Åhlström börjat arbeta på en ny koralbok för svenska kyrkan. Det var emellertid Johann Christian Haeffner (1759-1833), en invandrad tysk musiker som så småningom fick det officiella uppdraget, som slutfördes år 1820. Det dröjde ända till 1832 innan Åhlström, på eget initiativ och på eget förlag utgav sin ”Choralbok i överensstämmande med svenska församlingens vanliga sång”. Titeln var, som vi noterar, milt polemisk. Den antyder att Haeffners koraluppfattning inte harmoniserade med det gängse svenska bruket. Haeffners koralbok väckte mycken opposition. Det är nog till Åhlströms koralbok vi får vända oss för att få en uppfattning av hur svenska församlingars samsång kunde låta vid denna tid. Han hade ju redan som liten pilt tillägnat sig konsten att leda, ackompanjera och följa en sjungande församling. Utbildningen vid Musikaliska akademien var också helt inriktad på kyrkans musik. Vi har från 1818 också en mässordningsbok av Åhlströms hand: ”Svenska Messan med nödiga förändringar föranledde af 1809 års kyrkohandbok”.

Om stämningen i koralboksfrågan stundtals kunde vara mycket hätsk, så var det ingenting mot de invektiv och påhopp Haeffner tillät sig att kasta på tidens orgelmatadorer, Abbé Georg Joseph Vogler (1749-1813), Per Frigel (1750-1842) och Olof Åhlström. Haeffner var erkänt eldfängd och han spelade ibland ut hela registret: ”Åhlström spelar som ett svin”, lär han ha uttryckt sig. Sådant förtal tycks dock inte ha bekommit Åhlström, som ofta lät publicera Haeffners musik i sitt ”Musikaliskt Tidsfördrif”. Kanske berodde det på att Haeffner mellan varven var ”from som ett lamm”, som samtiden beskriver det. Det skvallrar kanske mer om att Haeffner inte uppskattade det fria improviserande spelsätt som förhärskade i konserter och i gudstjänster. Dessa ”konstmakerier” började omkring 1810 anses urmodiga, men på 1790-talet var det just sådant fantasterispel som drog publik i Stockholm. Det finns en del tryckta konsertprogram bevarade, som kan förmedla oss en idé om av vad slags improviserad musik Åhlström och hans kollega Abbé Vogler spelade. De fantasieggande titlarna på styckena vittnar om att innehållet vid dessa konserter kunde vara nog så extravagant.

Jakobs kyrka 26 februari [1799] Onsd. 2 ggr. 

Program: I

1. Ouverture. Marche, Allegro.
2. Nocturno.
3. Klockspel.
4. Schweitzersk National- Musik.
5. Belägringen av Jericho.
6. a) Israels böner till Gud.
7. b) Trompetens ljud.
8. c) Murens nedstörtning.
9. d) De segrandes intåg.

II.

1. Fleut-Concert. Allegro, Andante, Rondo.

2 Cossakisk Nationalmusik.

1. Målning af et Sjöslag. Trumslag; åtskillig National krigsmusik; Sjögång, Skeppens rörelse; Canon-skått;

   de sårades skrik; de segrandes sång.

1. Stor Phantasie och Fuga.

                                             Bilj. 16 sk. (Skilling)

Detta var den hundrade och därmed den sista av Abbé Voglers Stockholmskonserter innan han efter femton år definitivt lämnade landet. Konserten avhölls i Åhlströms kyrka 1799 till förmån för ”förbättrande av orgelverket”. Det bör tilläggas att de konserter som Abbé Vogler arrangerade och spelade, alla var ämnade för något välgörande ändamål – musikskolan, musikernas Änke- och pensionskassa, någon branddrabbad stad, de fattiga i staden, barnhuset eller liknande. Stockholmarna förväntade att Åhlström också skulle låta giva sådana konserter. Ett öronvittne, förmedlat av Abraham Mankell i dennes Musikhistoria, 1864, förtäljer: ”Ej sällan hörde den hvilken fordom gick förbi S:t Jacobs kyrka ett oväsen som om istället för prester en mängd diaboliska varelser sluppit lösa inom tempelmurarna. På sin undrande fråga fick han då af den, som visste huru det stod till innanföre, veta att det var församlingens organist [dvs. Åhlström] hvilken inöfvade de sårades jämmerskri under slaget vid Marengo.”

Kyrkorådsprotokollen och räkenskaperna från tiden berättar endast om ett av musikframförandena i kyrkan: ”Vid Lehnbergs Inträdes Predikan Pingstdagen 1802 befaltes för Musiquen enligt Räkningen 93:24. Choren och Chor Mästaren 61 RD. Kungl. Opera Choeuren. 11 Fruentimmer och 11 Herrar tjenstgörande 3 RD per Fruentimmer / 2 RD per Mannsperson 55 RD / Chormästaren Joh. FR. Elfström 6 RD Notkopiering 12:36 / 10 ark Solo Röster / 14 Chor Partitur / 40 Chorparier 18 Helig af Vogler Pukor och Trumpeter 4 personer 1 RD per man 4:16 /1 Kapellbetjent 16sk. / 3 st Hyrvagnar för Fruentimren af Choren 6 RD / Stjärning [Skärning] och Falsning för Orden till Musiquen Divers Driks Penningar”

Observera att ”Fruentimmren” fick 1 RD mer än ”Mannspersonerna i Choeuren”!

Här spelades också, som vi ser, ett ”Helig är Herran” av Abbé Vogler. Det var detta stycke som krävde pukor och trumpeter. Eftersom inga stråkar var avlönade enligt protokoll och räkenskaper, pekar detta på att Åhlström valde att utföra allt övrigt orkesterackompanjemang på sin orgel.

Annars är källorna, kyrkorådsprotokollen, sparsamma med upplysningar om musiklivet i kyrkan. Man får gissa sig till hur arvoderingar, etc. av solister gått till och förklaringen står förmodligen att finna i den ”Gratifikation om 25 Rd” som Åhlström erhöll från och med sitt andra tjänstgöringsår. Det förväntades av tradition och hävd att organisten skulle bekosta sådana extra tjänster ur egen ficka. Att organist/orgelnistsysslan egentligen inte betraktades som en heltidssysselsättning framgår av de många bisysslor som Åhlström och hans kollegor var tvungna att ha. Så var till exempel Johan Wijkmansson, Storkyrkans organist, anställd vid nummerlotteriet (som även Bellman) och Erik Palmstedt, organist i Riddarholmskyrkan, var arkitekt. Inte minst arbetet på Krigskollegium, som var beläget vid Munkbron, måste ha intecknat en stor del av Åhlströms tid.

Förlags- och nottryckarverksamheten var också så omfattande att det är svårt att för dagens människor förstå, hur han kunde klara av en sådan enorm arbetsbelastning. Det framkommer ur källorna att hans båda hemmaboende döttrar, Sophia och Carolina likaså hans hustru var honom behjälpliga i det mångfacetterade och grannlaga arbetet med nottryckeriet, en verksamhet som bedrevs i bottenvåningen i familjens bostad.

Åhlströms övriga vokala produktion, sånger och visor infaller främst mellan åren 1789-1809. Inom denna tidsram faller också några ytterligare kompositioner: 

1800 Sångspelet Tanddoctorn

1803 Några underrättelser jemte Öfningsexempel och lätta Stycken för Begynnare uti Klaverspelning [Klaverstycken i alla tjugofyra Tonarter]

1808 Kantat vid avtäckningen av Sergels Gustaf III staty, som delvis bygger på återvändning av två tidigare komponerade kyrkokantater med orgel-ackompanjemang. Kantaten från 1808 är orkestrerad för stråkar, horn, klarinetter, oboer, trumpeter och pukor - ett tydligt exempel på hur praktiskt Åhlström laborerade med både klaver/orgelutdrag och full orkester, allt efter behov.

Olof Åhlström. Del 2 - perioden ca 1810 - 1836

Artikel (redigerad) ursprungligen skriven för Riksarkivets årsbok 2011 "Arkiven sjunger - nedslag i svensk musikhistoria"

Källförteckning     

Upp ∧