Carl Michael Bellmans
liv och verk

En kort biografi av Lars Huldén & Jennie Nell

Få svenska skalder, om än någon, har hyllats lika mycket som
Carl Michael Bellman.

Familj

Familjen Bellman etablerade sig i Stockholm genom skräddaren Martin Casten Bellman som omkring 1660 flyttade in från Brementrakten. Han gifte sig med Barbara Klein, dotter till en annan tysk skräddare. Av makarnas 9 barn blev sonen Johan Arndt (1663 – 1709) professor i romersk vältalighet i Uppsala, och fungerade också som både dekanus och universitetsrektor. Han var musikaliskt begåvad och trakterade bland annat den citrinchen som nu finns på Stockholms stadsmuseum, och som också sonsonen Carl Michael brukade spela på. Johan Arndt Bellman var gift med Katarina Elisabet Daurer (1687 – 1709), också hon av tysk familj. De fick tre barn, och yngst av dem var Johan Arndt (1707 – 65), som blev skaldens far.

Makarna Bellman fick många barn. I sin självbiografi talar sonen Carl Michael om 21 barnsängar, vilket sannolikt är en överdrift, men 15 är registrerade. Äldst var Carl Michael. Åtminstone åtta av barnen levde 1765.

Utbildning

Carl Michael Bellman (4/2 1740 – 11/2 1795) fick en omsorgsfull och påkostad uppfostran. Han började som privatelev i Maria skola, men från 1754 hade han en egen informator, Claes Ludvig Ennes (1727–91), skåning och magister i Lund 1751. Ennes slutade sina dagar som präst i Skåne, antagligen rekommenderad för ämbetet av Bellman. Carl Michael undervisades av honom bland annat i brevskrivning på flera moderna språk (tyska, franska, engelska, italienska, latin), samt i retorik, emblematik, psalmdiktning, andlig prosa, musik, verskonst och versteori. De övriga syskonen fick ingen motsvarande skolning, det räckte inte resurserna till för.

Under Ennes ledning fick Bellman ta sig an tämligen krävande översättningar, såsom David von Schweidnitz Evangeliska dödstankar, som också innehåller några andliga sonetter, och Philippe Sylvestre Du Fours moralpedagogik Undervisning lämnad af en Fader åt sin Son Som Företager sig en lång resa (Instruction moraled’un père à son fils qui part pourun long voyage). Båda trycktes 1757. Och 1758 utkom Bellmans första egna verk anonymt, Tankar om flickors ostadighet. Det följdes 1760 av den politiska satiren Månan, en viktigare dikt, som i 67 åttaradingar ger spetsiga kommentarer till tidens aktualiteter, såsom kriget i Pommern, Halleys komet och herrnhutismen. För sentida läsare kan det vara svårt att förstå alla hänsyftningarna. För att undvika problem med myndigheterna och censuren, förlade skalden händelserna till månen och förklarar dem som en dröm, då ett vanligt poetiskt grepp för att slippa bära ansvaret för texters kontroversiella innehåll. Bellmans samhällskritik blir sällan lika tydlig i hans senare produktion.

Offentlig karriär

Den 3 november 1758 skrevs Bellman in på Stockholms nation vid Uppsala universitet. I december året innan hade han blivit antagen på prov i Riksbanken. Till banken återvände han i juni 1759 som extra ordinarie tjänsteman. Uppsalastudierna kan inte ha varit särskilt grundliga. Men vistelsen vid lärosätet resulterade åtminstone i Fredmans sång nr 28, ”Movitz skulle bli student”.

Bellmans tid som banktjänsteman varade fyra år. De åren fylldes inte enbart med bankarbete. Han drogs in i ett rikt florerande nöjesliv med baler, karnevaler, maskerader. Och hans talang som artist och visdiktare upptäcktes i kretsarna. Det blev dyrt, och ännu dyrare blev det genom att de festglada ynglingarna gick i borgen för varandra, när det egna kapitalet inte räckte. Våren 1763 gick Bellman i konkurs. Härmed var bankkarriären slut.

Efter någon tid hos föräldrarna på landet, dit de hade flyttat, ordnade chefen för Manufakturkontoret, Anders Lissander, en vän till familjen, ett nytt arbete åt Bellman på sitt kontor. Det stängdes emellertid efter ett par år, men då blev Bellman extra ordinarie på Generaltulldirektionen. Också den platsen indrogs, men Bellman fick behålla lönen, som dock inte var stor.

Sin slutliga placering i samhällsmaskineriet fick han när han 1776 blev sekreterare i nummerlotteriet, som hade inrättats av Gustaf III 1773. Lönen var väl inte direkt dålig, men Bellman förminskade den genom att för vissa tider hyra ut tjänsten mot halva lönen, hävdas det. Han behöll tjänsten till sin död och kunde nu också titulera sig ”Kungl. Hof-Secreterare”, något som kunde öppna en och annan dörr till de finare salongerna. Från 1771 verkade han även i det politiska livet i Stockholm, som tillförordnad notarie i bondeståndet.

Privatlivet

Tiden gick och Bellman hann bli 37 år innan det blev dags att stadga sig. Och då var säkert den 22-åriga Lovisa Grönlunds resoluta inställning till äktenskapsfrågan avgörande. Det lystes för henne och Bellman i Eds socken där hon hade vistats någon tid; föräldrarna var måhända inte medvetna om lysningen. Den 19 december 1767 vigdes Bellman och Lovisa Grönlund i Klara kyrkas sakristia. På själva julaftonen lämnade brudens far in ett äktenskapsförord till myndigheterna. Då var åtminstone Lovisas hemgift skyddad. Att Bellman kunde tänka på att gifta sig berodde på att han hade fått ett fast jobb som sekreterare i nummerlotteriet. Han hade också fått titeln kunglig hovsekreterare, vilket förbättrade hans status.

När Bellman nu hade blivit gift och familjefar bjöd han uppenbarligen till att förbättra sin borgerliga reputation. Han samlade sig till ett litterärt storverk, Bacchi Tempel (1783), som dock inte gav honom något avsevärt lyft som författare. Han gav ut religiösa dikter (1781 och 1787). Epistelmotivet låg i stort sett obrukat, även om han gjorde flera försök att få samlingen tryckt. Familjens ekonomi förblev svag. Makarna Bellman fick fyra barn: Gustav 1781, Elis 1785, Karl 1787 och Adolf 1790. Elis dog redan 1787, när Karl var nyfödd. Det gav bakgrunden till Bellmans bekanta vaggvisa ”Lille Charles sov sött i frid” till sonen Karl den 8 augusti 1787, som fortfarande sjungs i olika folkliga varianter.

Bellmans äktenskap med Lovisa varade i 18 år. Lovisa överlevde sin make med 52 år. Hon dog 1847. Tack vare pension från bland annat sällskapet Par Bricole hade hon en dräglig tillvaro under slutdelen av sitt liv.

Ungdomsdiktningen

Bellmans ungdomsdiktning under 1760-talet fyller två band i Standardupplagan, sammanlagt närmare 300 dikter. Mest är det fråga om dryckesvisor, muntrationsnummer i vått sällskap. I en lång svit förekommer gestalter ur Gamla Testamentet: Adam, Eva, Kain och Abel, Abraham, Sara, Noak, Judit, Joakim i Babylon och andra. Detta var visor som väckte ont blod hos prästerskapet, på grund av den respektlösa behandlingen av kända gestalter ur Bibeln. Bibelbaserade visor och parodier hade som genre länge florerat i Europa, framförallt i Tyskland och Frankrike, i mer eller mindre respektfull utformning. Det har antagits att Bellmans bibelvisor kan ha fungerat bland annat som bröllopsunderhållning.

Gamla Testamentets patriarker och vördade, upphöjda personer ’dras ned’ i Bellmans dikter till en lägre, och kanske också mer mänsklig, nivå. Mest känd av dessa är kanske ”Gubben Noak”, som kom ut som skillingtryck i Lund 1767. Domkapitlet i Lund reagerade kraftigt och ville genom en skrivelse låta samla in och förstöra den och liknande visor av Bellmans hand. De här visorna är viktiga genom att de leder över till Fredmans Epistlar, där Bellman utgår från Nya Testamentet. Ungdomsdikterna framfördes säkert inte minst i den krets där även ordensdiktningen presenterades.

Ordensdiktningen

I 1760-talets nöjesliv i Stockholm hade sällskapsordnarna en betydande plats. Samvaron i dessa sällskap föregick oftast i ritualiserade och hierarkiska former. Bellman med sina artisttalanger var medlem i flera stycken. Det parodiska greppet från bibelvisorna kunde lätt överflyttas på ordensväsendet och dess högtidliga ceremoniel. Bellman uppfann en fantasiorden vars samtliga medlemmar var urbota drinkare. Det hette i statuterna att ingen kunde bli medlem i denna Bacchi Orden, som inte minst två gånger hade legat redlös i rännstenen. I ordenskapitlen – som sammankomsterna kallades – kom Bellmans komiska talang till sin rätt liksom hans omvittnade förmåga att härma olika musikinstrument. De första kapitlen framfördes troligen i familjen Lissanders hem någon gång under 1766. Det första omnämnandet finns hos skalden Johan Gabriel Oxenstierna, som i sin dagbok den 4 december 1769 antecknade:

"Bergklint och Kexel kommo till mig och förmådde mig att med dem gå till Commissarien Lissander för att där se på Bellmans upptåger. Jag följde med dem och har ännu i all min livstid ej skrattat så mycket som ikväll. Bellman har inrättat en orden till Bacchi ära, varuti ingen får bli intagen som ej till det minsta två gånger för allas åsyn legat i rännstenen. Han håller detta capitel ibland, dubbar riddare, allt eftersom förtjänta ämnen framkomma, och ikväll höll han en parentation över en död riddare; allt på vers satt efter operastycken. Han sjunger själv och spelar på cittra."

Ordensdiktningen växte i omfattning med åren fram till 1771. Därefter tycks produktionen ha legat nere under lång tid, då Bellman istället ägnade sig åt Fredmans Epistlar, och också sökte göra karriär som hovskald under Gustaf III. Sin kulmen fick ordensdiktningen i diktverket Bacchi Tempel öpnadt vid en Hjeltes död, som gavs ut rikt illustrerad 1783. Det är Bellmans mest omfattande tryckta arbete. Han lade uppenbarligen ner stor möda på det.

Handlingen utspelar sig kring ett Bacchustempel, beläget i ett arkadiskt landskap på en ö. Det svenska landskapet blandar sig med det klassiskt arkadiska och exotiska i det att kråkor och tallar förekommer sida vid sida med papegojor och mandelträd. Handlingen kretsar kring förberedelserna av en fest till den döde Movitz ära. Gästerna är Bacchusdyrkare från stockholmstraktens alla krogar. Bellmans konstnärsvänner bröderna Elias och Johan Fredrik Martin hjälpte till med illustrationer.

Det var ett mycket ambitiöst verk som utannonserades av Bellman i tidningen Stockholms Posten 1782: ”Sedan jag afflere Witterhets-älskare och wänner blifwit anmodad och påmind, at til Tryckning befordra Et af mig författadt Poetiskt, Comiquet och Musicaliskt Arbete, Bachi Tempel kalladt; [...] Warandes detta Arbete försedt med Vignetter och Kopparstick af godkände Swenska Mästare, samt Noterne i Koppar graverade” hette det i kungörelsen.

Verket blev välvilligt omskrivet i den tongivande tidskriften Svenska Parnassen, där eliten av gustavianska poeter medverkade. Men förhoppningarna om en plats på den litterära parnassen infriades inte; Bellman förblev för samtiden fortfarande en skald ’i sin egen art’.

Religiös diktning

Vid sidan av de religiösa översättningarna och övningsverken, skrev Bellman både under ungdomsåren och senare egna religiösa dikter. De tillkom ungefär jämsides med de bacchanaliska dikterna, främst under 1770-talet. Bellman upplevde det knappast som någon konflikt. Han medverkade i 1763 års psalmboksarbete med psalmen ”Fader, omsorg haf om mig”. De andliga dikterna publicerades i olika tidningar eller i små häften. Bland annat publicerade han 1771 anonymt i tidningen Dagligt Allehanda åtta betraktelser över julhelgens evangelietexter. Den slutliga samlingen versifierade utläggningar över högmässotexterna mellan 1 advent och palmsöndagen utkom 1787 med titeln "Zions Högtid. Av Carl Michael Bellman. Hovsekreterare. Första häftet", sedan Bellman låtit samlingen undergå teologisk censur. Ett planerat andra häfte kom aldrig ut. Senare tillkom några påskdikter.

Fredmans Epistlar och Fredmans Sånger

Idén till Fredmans Epistlar har antagligen dykt upp i slutet av 1760-talet. Den kan härledas från bibelvisorna och ordensparodierna, men kan också vara mindre härledd och mer spontan. Den nersupne, före detta hovurmakaren Jean Fredman träder in i Bellmans dikt i maj 1767, när han begravs. Bellman skrev en dikt om hans begravning, n:o 26 i Fredmans Sånger.

Persongalleriet i Fredmans Epistlar är stort, men överblickbart. Stockholms- och Bellmansforskarna har kunnat identifiera de flesta som verkliga personer. Men det är inte som sådana de uppträder i dikterna. De har fått ett eget liv i epistlarna. Men deras reaktioner och förehavanden är allmänmänskliga och leder i bästa, eller värsta fall, tankarna till oss själva.

De första femtio epistlarna tillkom häpnadsväckande snabbt, på mindre än tre år. Sedan avtog takten. En sista blomning blev det inför utsikten att epistlarna äntligen skulle komma ut. Det är möjligt att epistlarna n:o 79, 80, och 81 har tillkommit med tanke på en avslutning av sviten, en uppgift som slutligen tillföll n:o 82 – ”Hwila vid denna källa”.

Redan i början på 1770-talet försökte Bellman få trycktillstånd för epistelsviten, som då planerades komma att omfatta 100 nummer, men saken förföll. Redan tidigt var Bellman alltså på det klara med epistlarnas konstnärliga kvaliteter, och han hade redan kunnat märka några av visornas popularitet i staden. 1774 hade han lyckats erhålla ett tioårigt tryckprivilegium på utgivningsrätten, men han sålde det till Kungliga Tryckeriets ägare, som lät det förfalla. Under 1780-talet återupptogs planerna av krigsrådet och översättaren Erik Weste och tonsättaren och notförläggaren Olof Åhlström. Weste ägde själv en epistelsamling, som försvann i samband med tryckningen. Han lyckades övertala Åhlström att ge sig i kast med projektet. När sedan utgivningen äntligen skulle komma till stånd granskades texterna grundligt av bl.a. Johan Henrik Kellgren, Sveriges store fransk-klassicistiska smakväktare. Allt som kunde uppfattas som anstötligt ändrades och sviten gavs en enhetligare prägel. Bellman skrev om och skrev nytt. De nya epistlarna, n:o 71, 79, 80, 81 och 82 räknas idag till de allra vackraste. Mycket tyder på att musiken till flera av dessa är originalkompositioner, eftersom man ännu inte lyckats hitta spår av förlagor.

Den 16 oktober 1790 kunde Fredmans Epistlar köpas i Stockholm. Nästan precis ett år senare kom samlingen Fredmans Sånger ut, innehållande dryckesvisor, ordensvisor, många av bibelvisorna och annat, sammanlagt 65 nummer, av vilka det sista är ett magnifikt versbrev på heptameter till vännen och hovmannen Elis Schröderheim, och implicit riktat till Gustaf III, inför dennes resa till Ryssland 1777 (egentligen skrivet redan 1775 inför Gustaf III:s Eriksgata i Finland).

Dramatiken

Sjätte delen i Standardupplagan innehåller Bellmans dramatiska arbeten. De uppgår till ett tiotal. Då bör det tilläggas att det ju finns mycken dramatik i ordensdiktningen och inte så lite i epistlarna.

De dramatiska styckena består till stor del av längre eller kortare divertissemang med sånger och recitativ i skön blandning. De äldsta av dem framfördes i slutet av 1760-talet hos familjen Lissander, exempelvis Det lyckliga skeppsbrottet 1766, flera framfördes vid hovet tjugo år senare. Vid den tiden hade Bellman tillgång till kända operasångare och skådespelare, människor som han lärt känna och som räknades till hans umgängeskrets. 1787 författade han det lilla divertissemanget Värdshuset, en rojalistiskt färgad förvecklingskomedi. 1790 kom tre pjäser för hovet; Dramatiska sammankomsten, Lust-Spel den 17 Julii 1790, och Caffehuset. Det stycke som för de flesta verkar helt spelbart i dag och också har spelats i sen tid är folklivsskildringen Mantalsskrifningen, från 1791. Skådespelet hade premiär vid hovet på nyåret 1790-91. Han författade också diverse upptåg och födelsedagsspel för vänner, hovskulptören Johan Tobias Sergel bland andra. Nämnas kan också kantaten Fiskarstugan till vännen Joseph Martin Kraus musik, som spelades i vännen och arkitekten Erik Palmstedts hem 1792.

Prosa och tillfällesdiktning
I samarbete med diktarkollegan Olof Kexél gav Bellman ut några nummer av en skämttidning, titulerad Hwad Behagas?. Den kom ut i 8 nummer under 1781. Bellmans och Kexéls tidning består av fiktiva berättelser på vers och prosa. Ramen är olika samtal i en fiktiv sällskapskrets – Pro Vino – där huvudpersonerna är Petter Bredström och Christian Wingmark – kända för publiken genom Fredmans Epistlar. Bellmans dikter till medlemmar av kungahuset, vänner, gynnare m.fl. fyller sex band i Standardupplagan, sammanlagt över ett tusen dikter.

Bellman var aktivt verksam som poetisk förmedlare av Gustaf III:s idéer under hela regeringsperioden 1771-1792, och han besjunger en rad ämnen, allt från Gustaf III:s politiska reformer, till kungafamiljens koppympningar och benbrott. Härtill är han upphovsman till våra första egentliga kungssånger - ”Gustafs skål!” över statskuppen den 19 augusti 1772, och den mer högstämda dikten ”Så lyser din krona nu, Kung Gustaf dubbelt dyr…”.

Bellmans rojalistiska diktarinsatser gav också utdelning för honom själv. Från och med november 1772 kunde han tillräkna sig en kunglig pension.

Sista kapitlet

Fredmans Epistlar och Fredmans Sånger blev inga omedelbara försäljningsframgångar. Bellmans ekonomiska behållning av publiceringen blev därför minimal. Han försökte sig på dramatiska arbeten och översättning, och han var fortfarande eftersökt vid privata festligheter. Men rösten blev med åren sliten och han uppges ha blivit alltmer ovillig att uppträda. Till hans närmaste vänner hörde från ca 1789 fru Helena Qviding. Under de följande åren tillägnas hon många visor och dikter.

Ett svårt slag för Bellman och hans hus blev Gustaf III:s död 1792. Kungahuset hade hyllats av Bellman i sång och dikt under tjugo år. Det hade varit inbringande genom att understöd ur kungens handkassa då och då hade utfallit. Till och med som krigsskald hade Bellman etablerat sig under 1788-90 års krig. Hans sång över slaget vid Hogland den 17 juli 1788 hör till de ståtligaste i genren.

Förmyndarregimen som följde hade inte det minsta intresse för Bellman.
Om utgivningen av Fredmans Epistlar (1790) var en höjdpunkt i Bellmans liv så följde fyra år senare en nedbrytande katastrof. Bellman fick våren 1794 tillbringa tio veckor i en arrestlokal på Stockholms slott; som kunglig hovsekreterare undgick han den vanliga gäldstugan.

I början av 1795 låg han till sängs. Han avled den 11 februari 1795. Han lades i graven på Klara kyrkogård utan sten. Idag står där en stor minnesvård nära utgången mot Klarabergsgatan, prydd av vännen Tobias Sergels bronsmedaljong över skalden. Den restes av Svenska Akademien år 1851. Att Bellman är gravsatt på denna kyrkogård är bekräftat. Däremot känner man numera efter omgrävningar på 1800-talet inte till den exakta platsen.

Vidareläsning

Denna essä om Bellman ger en mycket kortfattad introduktion till hans liv och verk, som förhoppningsvis inspirerar till vidareläsning. Det finns två läsvärda biografier om Carl Michael Bellman: Paul Britten Austins Carl Michael Bellman.Genius of the Swedish Rococo (Malmö 1967), sv. övers. Carl Michael Bellman. Hans liv, hans miljö, hans verk, övers. Gun och Nils A. Bengtsson, (Malmö 1970) och Lars Huldéns Carl Michael Bellman, (Stockholm 1994). En god och översiktlig genomgång av Bellmans författarskap hittar man i Lars Lönnroths Ljuva karneval!. Om Carl Michael Bellmans diktning, (Stockholm 2005).

Artikeln skrevs ursprungligen för Bellmanssällskapets hemsida (här i nedredigerat format av "Musik Tre Sekler". MTS står även för bilder, ljudspår och bildtexter).

Artikeln kan läsas i sin helhet på Bellmanssällskapets webbplats.

Upp ∧