Den nykomponerade visan

Av Martin Tegen

Under 1700-talet hade en rik flora av visor uppstått i Sverige, alla till traditionella melodier av skiftande ursprung. Vistexterna trycktes i tidningar och skillingtryck, men inte melodierna. Inte heller intresserade sig Olof Åhlström för visorna när han började sitt musikförlag 1783. [dock hade Åhlström komponerat melodi till en dikt som publicerades i Stockholms Posten 1779, ”Wintrens Wälde lycktar”. Diktare och en av en tidningens ivrigaste medarbetare Johan Henrik Kellgren. Åhlström var en i den unga kretsen i redaktionen, tillika med redaktören Carl Petter Lenngren och Anna Maria Malmstedt (gift Lenngren samma år). Vismelodin trycktes dock utan bas]

Med Carl Michael Bellman och Joseph Martin Kraus förändrades situationen. Bellman lånade visserligen också melodier, men han knöt texten mycket närmare till melodin, gjorde små justeringar av den och valde den med omsorg, så att resultatet blev en poetisk-musikalisk enhet. När han gav ut sin första större publikation, ”Bacchi tempel” (1783), insisterade han också på att melodierna skulle tryckas.

Nästa steg i utvecklingen kom med Kraus, som hösten 1786 återvände från sin fyraåriga vistelse på kontinenten. Kraus hade lärt känna den vitala nya visgenren i Tyskland, Italien och Frankrike, alltså den nykomponerade visan. Förfaringssättet var omvänt mot förut. Tidigare hade man diktat nya texter till kända melodier, nu komponerade man nya melodier till kända texter. Tidigare sjöng man ofta melodin utan ackompanjemang, vilket naturligtvis underlättade visans spridning. Nu komponerades melodin till en baslinje (generalbasvisan) och ofta ett enkelt klaverackompanjemang, vilket gjorde visan mera lämpad för den borgerliga, musikodlande klassen.

Kraus fängslades av denna nya genre, som expanderade i hög grad i Tyskland under 1770- och 1780-talen. Han komponerade ett femtiotal visor, mest till tyska texter, under sin utlandsvistelse, och måste ha förvånats över den nästan totala bristen på nykomponerade visor i Sverige. Han diskuterade säkerligen detta med sina svenska vänner. Det möjligen första resultatet av denna nya impuls var Kraus´ musik till ”Elegie”, som Bellman skrev efter sonen Elis´ död. Den komponerades i juli 1787 och kan betecknas som inledningen till en ny och märklig epok inom svensk musik.

När Åhlström började sitt musikförlag 1783 intresserade han sig, som vi sett, främst för de stora genrerna, sonaten och operan. I Musikaliskt Tidsfördrif som han började utge 1789 efter tysk förebild och kanske efter uppmaningar från Kraus, trycktes fortfarande arior och uvertyrer, men i omväxling därmed även dansmusik, visor och sånger. Åhlström vågade sig också på att trycka den stora stridsskildringen ”Bataille de Fleurus” av Mezger (MT 1798), trots den då rådande censuren, som kanske inte märkte att stycket också innehöll en bit av Marseljäsen. Verket spelade en avgörande roll vid den så kallade musikprocessen i Uppsala.

Egentligen fanns det 1789 inga nykomponerade svenska visor att publicera (utom av Kraus), men flera tonsättare började intressera sig för genren. Det är ett märkligt faktum att tre av de viktigare vistonsättarna – Olof Åhlström, Johan Wikmansson och Johan Fredrik Palm – alla skrev sina första sånger 1789, vid en ålder av över 30 år. Slutsatsen är med största sannolikhet att det var fråga om en medveten satsning från Åhlströms sida och att inspirationen kom från Kraus. Efter några år visade det sig att satsningen på visgenren hade lyckats. Då påbörjade Åhlström en särskild serie publikationer med enbart nykomponerade visor, Skaldestycken Satte i Musik, vars första del kom i september 1794.

Orsakerna till framgången är flera. Dessa visor kräver i princip tillgång till ett klaverinstrument och det fanns nu en tillräckligt stor borgerlig och adlig publik med tillgång till klaver. Vidare hade smaken för opera mattats av, i synnerhet efter Gustav III:s död, och allt mer närmat sig sångspelet, som i sin tur ofta använde vismässiga former. Dessutom hade de svenska tonsättarna tillgång till ypperliga vistexter tack vare Franzén, Kellgren (flera översättningar från danska) och framför allt Anna Maria Lenngren, som anonymt publicerade en mängd sådan i Stockholms Posten. Hon inspirerades i sin tur av möjligheterna att bli tonsatt, vilket visas av att hon under 1780-talet skrev 53 dikter, men under 1790-talet dubbelt så många, 110 stycken. Av dessa tonsattes och trycktes inte mindre än 53 stycken, några av dem flera gånger. Efter 1800 skrev Lenngren endast få texter, varför tonsättarna anlitade andra författare, som Johan David Valerius, Charlotte Cederström och Michael Choraeus.

Det är en imponerande mängd visor som publicerades av Åhlström. Fram till 1810 kan man räkna till inte mindre än 683. Av dem utgörs 147 av Bellmans visor (Fredmans epistlar och Fredmans sånger). Man kan till denna grupp av visor också räkna Kraus´ ”Air et chansons”, som trycktes i Tyskland. En uppställning kan förtydliga denna utgivning.

Bellman (1790-91)                                                     147
Elers, Glada qväden (1792)                                        51
Musikaliskt Tidsfördrif (MT) och
   Skaldestycken Satte i Musik (Sk) (1789-99)    250
Kraus, Airs et chansons (1797)                                 20
MT och Sk 1800-1810                                               212
Övriga vistryck                                                             23
Totalt                                                                           703

Det bör påpekas att samma texter ofta komponerades flera gånger och att samma musik i några fall användes till olika texter, varför siffrorna endast anger antalet visor, men inte antalet texter eller antalet melodier. Dessutom inkluderas här större, genomkomponerade sånger. Den stora majoriteten är dock strofiska sånger, där samma musik används till alla strofer. Det torde dock ha varit en självklarhet att sången skulle anpassa sig till innehållet och deklamationen. I den 17 strofer långa balladen ”Maria flög af sängen opp” (Baggesen, översatt av Kellgren) skriver Åhlström över noterna: ”L’accomp. siegue esattamente la declamazione” (ackompanjemanget följer exakt deklamationen).

Förebilden för denna åhlströmska repertoar av visor och sånger finner man i synnerhet i Tyskland. Enligt Friedländers förteckningar utgavs där 107 sångsamlingar under 1770-talet och 229 under 1780-talet, var och en med 6, 12 eller upp till 20 sånger, de allra flesta av enkel strofisk typ. Det var framför allt det klaverägande borgerliga skiktet som köpte dessa visor. [klaver = klavikord, det förhållandevis  billiga tangentinstrumentet som hade en stor tillverkningsvolym och spridning i Sverige] Idealet var "Lieder im Volkston", som titeln var på några av Johann Abraham Peter Schultz samlingar (den första 1782).

Schultz fick en särskild betydelse också för Danmark och dess visdiktning genom sin vistelse i Köpenhamn 1787-1795. Med ”folkton” menades här inte någon efterapning av folkets melodier, utan en förenkling av den konstmusikaliska sången, så att den kunde accepteras och utföras av breda befolkningsskikt. I motsats till folkvisan var ju här också ackompanjemanget (för klaver eller gitarr) väsentligt.

I den åhlströmska repertoaren är det kanske ännu tydligare än i den tyska att det är frågan om en konstmusikalisk genre. De tyska visorna har ofta en naiv, folklig charm, som inte är lika vanlig i de svenska. Lenngren, Kellgren och även Bellman har ofta en ironisk ton och ett språkligt raffinemang, som bör ha tilltalat adel och högre borgerskap. Samtidigt är majoriteten av visorna musikaliskt sett enkla och lätt utförbara [men somliga är nog så elaborerade och svåra], vilket gjorde dem populära i alla bildade kretsar.

Olof Åhlstöm är den dominerande tonsättaren i repertoaren från dessa år (1789-1810). Han komponerade inte mindre än 183 av de tryckta sångerna. Den därnäst största gruppen, 80 sånger, är de anonymt komponerade. Enligt Beskows [Bernhard von Beskow, 1796–1868] uppgifter bör några av dem ha komponerats av Lars Gustaf Collin, en stockholmsk grosshandlare med en vacker sångröst. Han var bekant som vissångare, men var även solist vid konserter, tex när Haydns ”Skapelsen” uppfördes 1801. Johan Fredrik Palm var den därnäst flitigaste tonsättaren med 55 sånger, men av de resterande kommer ingen upp till mer än 15. Så många publicerade Åhlström av sin bortgångne vän Kraus. Sedan följer Carl Stenborg (13 sånger), Mozart (12), Carl Erik Gleisman (11), Haeffner (10), Himmer (9) – en oidentifierad, troligen svensk tonsättare, kanske en pseudonym, Thomas Byström (9) samt Wikmansson och Fredrik Lithander (båda 7). Dessutom finns en rad svenska och utländska tonsättare med mindre än 7 sånger vardera, däribland också några kvinnliga – Charlotte Cederström, Henriette Gyllenhaal, samt Åhlstöms båda döttrar, Carolina och Charlotta. Det är emellertid först med 1800-talet som kvinnorna börjar spela en större roll i musiklivet.

En genomgång av den åhlströmska sångrepertoaren visar att det förekommer alla tänkbara former, från enkla, strofiska visan till den genomkomponerade sången. Men även den dominerande gruppen, de strofiska visorna, uppvisar skiftande lägen från yttersta enkelhet till ett visst raffinemang i melodi eller ackompanjemang. I de flesta fall är melodin naturligt sångbar och föga komplicerad, även om en och annan utsmyckning kan förekomma. Ackompanjemanget kan däremot ibland ha en viss grad av självständighet. Några takters efterspel är vanligt förekommande. I ”Skaldestycken Satte i Musik” förekommer enbart strofiska visor och sånger, medan ”Musikaliskt Tidsfördrif” också bjuder på några större, genomkomponerade sånger av Kraus, Åhlström, Haeffner mfl.

Man kan urskilja sex ämnesområden som speciellt intresserat textdiktarna. Det första är kärleken i alla dess former, från den blyga förälskelsen till den mogna kärleken och den stora saknaden eller besvikelsen. Det andra är vänskapen och samvaron i vänners lag och även stödet av vännerna på livets väg. Det tredje är dyrkan av vinet, ofta kombinerat med vänskapen och kärleken. Men Backusdyrkan skildras också i alla dess former från kultiverat skålande till fyllbultens raglande. Ett fjärde ämne är betraktelser över livets fåfänglighet, dödens visshet och vistelsen i jämmerdalen. Ett femte rör tvärtom vårens fägring och ungdomens glädje, ibland kontrasterat mot vissnandet och ålderdomen. Ett sjätte ämne slutligen behandlar livsstilen och moralen och värdet av att hålla sig på dygdens väg [till dessa 6 kan läggas ett sjunde som är skildringar av dramatiska världshändelser som krig, eldsvådor eller naturkatastrofer].  Det finns mer än trettio sånger inom var och en av dessa kategorier. Däremot är det märkligt att den religiösa och patriotiska sången nästan helt lyser med sin frånvaro.

I några fall berörs speciella personer eller händelser. Kellgrens unika position markeras genom den patetiskt dramatiska Kellgrens död (”Alt alt förvandlas skall”) till G A Silverstolpes text och med musik av Carl Erik Gleisman (MT 1795). Även Mozarts död uppmärksammades. Kraus skrev musiken till Bellmans strofer om ”Mozarts död” (”Mozart, man din grift upplåter”) från den 5 januari 1792, precis en månad efter dödsfallet. Men när musiken trycktes (Sk, del 2, 1794) hade den fått en annan text av Herman Anders Kullberg (Hoppet, ”Milda hopp! Af himlens händer”), varför Kellgren förblev den enda personen som hyllades genom en sång i denna repertoar, bortsett från ”Sång den 21 augusti 1810” (MT 1810), den dag då Karl Johan valdes till kronprins.

En intressant sång är Franzéns ”Ordens-visa för studenter”, som skrevs för studenterna i Åbo och tonsattes av den finländske handelsbokhållaren och pianoläraren Fredrik Lithander (SK, del 9, 1801). Den strofiska sången avslutas med en refräng för fyrstämmig blandad kör. Till formen är det en dryckesvisa (”Student! Om du, det namnet värd, vill klinga med oss alla”) men samtidigt vår äldsta studentsång. En annan märklig sång är en manstrio av Vogler, en hyllning till solen vid midnatt i Lappland (MT 1799).

Artikeln av Martin Tegen är ursprungligen publicerad i ”MUSIKEN I SVERIGE”, band II – Frihetstid och gustaviansk tid 1720-1810, del 3 Den gustavianska tiden, kapitel 13, sid 375-382, Bokförlaget T Fischer & Co och Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie nr 74:II, Värnamo 1993. Texten är hämtad från den PDF som finns publicerad på webbplatsen Levande Musikarv.

Artikeln är här marginellt redigerad och kompletterad med kommentarer av Bernt Malmros i kursiv text [inom klammerparanteser]. Samtliga illustrationer och ljudspår är av MTS.

Upp ∧