Kluvna jultraditioner

Wälgörenhetens Sparda Skärv är väl det sista den av Anna Maria Lenngren beskrivna, utsvävande personen, ens drömt vilja bidra till sina fattiga medmänniskors hjälp och mättnad. Denne har i stället levt på stor fot i parasitisk yppighet och skamlös prakt på lånade pengar för att sedan gå bankrutt. Det skulle inte förvåna om densamme förmodligen, i Anna Marias tankar, sedan som fågel Fenix, utan skuldkänslor, åter börja på ny kula, slutande i åter en konkurs.

Under 1700-talet saknas många av de sedvänjor som vi idag förknippar med julen, eller så har de haft en annan innebörd eller uttryckssätt. Tomten var i bondesamhället, vilket Sverige då utpräglat var, en grå vätte som skyddade gården. Julklappar var ursprungligen en klapp på dörren – när den öppnades hyvades vedträn in i stugan med därpå skrivna verser, ofta med välment småelaka anspelningar på mottagarna. I städernas kom klapparna gradvis att bli små julgåvor, likt de ”nippersaker” som Gustaf III for in till Stockholm från Gripsholm för att anskaffa i basarbutikerna på Norrbro för att skänka till sin hovpersonal till jul – en föregångare till dagens ”företagsjulgåvor”.

Anna Maria Lenngrens ”Juklappar” var en samling epigram med vassa meddelanden riktade till olika kategorier av människor. Dessa epigram anknyter till ”vedträtraditionen”.

1700-talet var fortfarande en tid när sociala skyddsnät, ordnad av samhället, i huvudsak saknades. Man var i stort sett hänvisad till allmosor och välgörenhet. Det fanns inom skråväsendet en viss början till försäkringstankar. Inom musikerskrået bildade tex Abbé Vogler en ”Enke- och Pensionskassa” för musiker som inte kunde försörja sig längre, som bekostades av intäkterna från många av hans egna orgelkonserter.

Barnhus för föräldralösa barn uppstod, drevs och bekostades av frivilligorganisationer och sociala föreningar. Inom borgerskapet (f. d. yrkesverksamma inom näringar i städer) organiserades och inrättades ”gubbhus” och ”änkehus” som bekostades genom donationer av privatpersoner.

Inom vissa statliga yrkesområden kunde en viss pension ingå i tjänsten som förmån. Denna fick man dock ofta fick strida hårt för, i akt och mening att komma till åtnjutande av. Olof Åhlström fick tex komma in med upprepade skrivelser till kung Carl XIV Johan Bernadotte om att få ut en av Gustaf III utlovad pension som senare skulle utbetalas i kompensation för arbete som musiklärare för prins Gustaf Adolf under 10 års tid under 1780-talet.

Bords-Wisan "Jul-Aftonen" (ur Musikaliskt Tidsfördrif) förmedlar omtanke om de svaga och utsatta, förnöjsamhet att kunna äta sig mätt i medmänsklig samvaro, samtidigt som den därigenom uttrycker mild kritik mot överkonsumtion och överdriven flärd.

Läs mer om jultraditioner i vår artikel: Juletid - Traditioner med många och uråldriga rötter i olika kulturer och religioner

Äldre Bon Mots