Gunnar Wennerberg

Född 2 okt 1817 Lidköping, död 24 aug 1901 Läckö Slott

Gunnar Wennerberg blev student i Uppsala 1837. Under ett informatorsjobb i Västergötland drabbades han av musiken, lärde sig att spela violoncell och piano. Hans vän J. A. Josephson  satte honom in i musikens teoretiska hemligheter. Efter en del löst sångkomponerande kom så duettsamlingen ”Gluntarna” 1850. Populariteten av den blev så gott som omedelbar.

Wennerberg intresserade sig nu djupare för kyrkomusik genom studier i Tyskland och Italien. Det fick en genomgripande betydelse för hans fortsatta skapade. Gluntarna med sitt frivola anslag tog han på äldre dagar helt avstånd från! En ämbetsmannakarriär tog honom till Stockholm åren 1861-62, 1865-75, 1888-91. Det torde ha varit under hans tid som ecklesiastikminister som "Marsch (No 108)" tillkom.  

Gunnar Wennerberg, fotografi av C J Malmberg, Vänersborgs museum

Carl Gustav Wrangel

Född 5 dec 1613 Skokloster, död 25 juni 1676 Spycker (Rügen)

Endast 10 år gammal insattes Carl Gustav i Skytteanska kollegiet i Stockholm där han undervisades fram till 1627, då han fick följa med sin far Herman Wrangel till Preussen. Sedan följde den sedvanliga utländska resan runt i Europa för att skaffa sig den nödvändiga världsvanan. Wrangel gjorde militär karriär under andra halvan av det 30-åriga kriget och i de därpå följande krigssituationerna och han utsågs slutligen till fältmarskalk. Den civila banan kröntes med generalguvernörsposten för Svenska Pommern och kanslersposten för universitet i Greifswald. Han tillhörde även en tid förmyndarregeringen för den blivande Karl XI.

Carl Gustav hade många järn i elden och hade ett stort kontaktnät i Europa. Naturligtvis hade Wrangel musiker i sin tjänst på de olika platser där han residerade och verkade – det rörde sig då om lokala musiker i Stockholm, Skokloster, Ekebyhov, Nürnberg, Stade, Wismar, Stralsund, Greifswald, Wolgast, Stettin, Hamburg ... Han samarbetade bland annat med den mångkunnige violinisten David Duncker i Stralsund och med organisten i Nürnberg (senare i Stralsund) Johann Martin Rubert. Trumpetare hörde till de stående musikerna på lönelistan. Wrangel inköpte under olika skeenden i livet transportabla orglar som kunde följa med honom både i fält och mellan herresäten. Instrument och ersättningssträngar införskaffades till barnen. Cembali och lutor nämns i inventarierna.

I Skoklosters stora bibliotek förvaras böcker i de mest skilda ämnen, även musikalier. Bland annat finns där ett partitur till en hästbalett av den vittbekante österrikiske kompositören Johann Heinrich Schmelzer ”Arie per il balletto a cavallo" (Wien 1667). I en 1700-talskälla nämns Wrangel som ”ein Liebhaber der musik war, und ziemlich wohl auf der Geige spielte” (en musikälskare som tämligen väl spelade fiol).

Wrangels valspråk löd, inte helt oförmodat av en man som var besatt av sin ”fama” (rykte): ”Non est mortale quod opto” (Det är inte det förgängliga som jag eftersträvar).

C G Wrangel, gravyr av Anselm van Hulle, Peace Palace Library, Haag

Anders Wesström

Född i Hudiksvall ca 1722, död i Uppsala den 7 maj 1781

Anders Wesström växte upp i Hudiksvall och fick som skolpilt ta över sysslan som musiklärare för kamraterna efter sin far, kantorn, när denne dött. Wesström lyckades 1739 börja sina universitetsstudier i Uppsala, som han avslutade 1744 med en avhandling om drottning Christinas tronavsägelse. Fiolen lockade dock mer och vi finner honom efter 1741 anställd i hovkapellet. 1756-57 reste han runt i Tyskland och åren 1758-59 studerade han för Tartini i Padua, varefter han återvände till Stockholm. Livet som frilansande solist tycks ha gått härjande fram med vår lovande virtuos. När han skulle tillträda tjänsten som organist i Gävle i slutet på 1770-talet, var han så fattig att man var tvungen att kläda honom för att han skulle kunna visa sig för folk. Wesström avvek till sist från Gävle och orgeltragglet och dog i djupaste armod i Uppsala 7 maj 1781.

Att åtminstone en av Wesströms solokompositioner finns bevarad kan vi tacka läkaren och naturforskaren i Uppsala, Daniel Erik Naezén för. 1778 lät han skriva av en "Sonata Violino Solo con Violoncello obligato da A Wesström". På pärmens insida står skriven en kort biografi samt uppgiften: "Detta solo uppfördes af honom 1773 på Riddarhuset i Stockholm och vid andra tilfällen, äfven 1778 i Uppsala och är aldrig tryckt. Jag fick detta afskrifva efter originalet."

Ett samtida omdöme om Wesströrn lyder. "Hans egentliga styrka var på Viol, på hvilken han ganska ofte och altid med bifall spelte Solos, hvilka han sjelf componerat. I Musiquens Theorie och Composition ägde han ovanliga insigter och var i sednare mycket lycklig. Orgelwerk tracterade han också med en öfverträffande skickelighet."

Johan Wikmansson

Född 28 dec 1753 i Stockholm, död där 10 jan 1800

Johan Wikmanssons far var Johan Wikman (Wichman), sidenfärgare till professionen och modern var Anna Maria Brienckmann, född i Hamburg. Deras son blev därmed tvåspråkig, en förmåga som Johan hade nytta av i sin musikaliska bana. Eftersom sidenindustrin med tiden gick allt sämre i Sverige blev familjen allt fattigare, så fattiga att Johans lillasyster Christina Maria adopterades bort vid 10 års ålder. Johan växte upp i hantverkarkvarteren i Klara församling, där han också gick i skola. Organisten i St:a Clara kyrka, Henrik Philip Johnsen blev tidigt hans lärare i orgelspel och musikteori.

Vid sjutton års ålder satte hans föräldrar honom i matematik- och instrumentbyggarlära i Köpenhamn. Där drog han sig fram genom att ge privatlektioner i klaverspel. Efter ett år kom han åter till Stockholm och tog plats i Kungl. Postverket, en plats han 1772 övergav för att börja vid det nystartade Nummerlotteriet. Han fick också kort efter hemkomsten, samtidigt organistsysslan i Holländska Reformerta kyrkan som hade sina lokaler i van der Nootska palatset på Södermalm. Han skriver sig nu också framgent ”Wikmansson” och kom under några år att bo ihop med den virtuose cellisten Christofer Pihlman (1749–80). Bekantskapen med Pihlman inspirerade Wikmansson att ägna alltmer tid åt cellospel.

1781 erbjöds Wikmansson tjänsten som organist i Storkyrkan efter att den tidigare organisten, instrumentmakaren Johan Öberg i augusti hade ryckts bort i skörbjugg. Wikmansson fick även preservera den 22-åriga änkan Sara Maria Een, som blott hunnit vara gift med Öberg ett par månader. Posten som organist innehade Wikmansson ända till sin död och den innebar bland annat att han tillsammans med orgelbyggaren Olof Schwan stod för nybyggnationen (1788–96) av Storkyrkans orgel.                                   

Wikmansson invaldes i Musikaliska akademien 1788. 1796 blev han Direktör för akademiens undervisningsverk och 1797 dess lärare i harmonik och kontrapunkt. Han var också verksam i två sällskap, först i "Utile Dulci" och efter dess upphörande 1795 i den nyinstiftade uppföljaren sällskapet "Nytta och nöje", som båda verkade för ett levande musikliv i Stockholm. Wikmanssons hälsa hade sedan ungdomen varit vacklande, förmodligen tuberkulos. En lunginflammation som han ådragit sig strax före julen 1799 klarade han inte. Med tanke på den stränga kyla som vintertid trängde in i de oeldade kyrkorummen är detta inte konstigt. Koleld användes i en korg på orgelläktarna för organisterna att värma sina händer vid, men kylan i rummet måste ha gått genom märg och ben.

Johan Wikmansson, porträtt i profil av Elias Martin,
original i Nationalmuseum