Född 2 okt 1817 Lidköping, död 24 aug 1901 Läckö Slott
Gunnar Wennerberg blev student i Uppsala 1837. Under ett informatorsjobb i Västergötland drabbades han av musiken, lärde sig att spela violoncell och piano. Hans vän J. A. Josephson satte honom in i musikens teoretiska hemligheter. Efter en del löst sångkomponerande kom så duettsamlingen ”Gluntarna” 1850. Populariteten av den blev så gott som omedelbar.
Wennerberg intresserade sig nu djupare för kyrkomusik genom studier i Tyskland och Italien. Det fick en genomgripande betydelse för hans fortsatta skapade. Gluntarna med sitt frivola anslag tog han på äldre dagar helt avstånd från! En ämbetsmannakarriär tog honom till Stockholm åren 1861-62, 1865-75, 1888-91. Det torde ha varit under hans tid som ecklesiastikminister som "Marsch (No 108)" tillkom.
Gunnar Wennerberg, fotografi av C J Malmberg, Vänersborgs museum
Född i Hudiksvall ca 1722, död i Uppsala den 7 maj 1781
Anders Wesström växte upp i Hudiksvall och fick som skolpilt ta över sysslan som musiklärare för kamraterna efter sin far, kantorn, när denne dött. Wesström lyckades 1739 börja sina universitetsstudier i Uppsala, som han avslutade 1744 med en avhandling om drottning Christinas tronavsägelse. Fiolen lockade dock mer och vi finner honom efter 1741 anställd i hovkapellet. 1756-57 reste han runt i Tyskland och åren 1758-59 studerade han för Tartini i Padua, varefter han återvände till Stockholm. Livet som frilansande solist tycks ha gått härjande fram med vår lovande virtuos. När han skulle tillträda tjänsten som organist i Gävle i slutet på 1770-talet, var han så fattig att man var tvungen att kläda honom för att han skulle kunna visa sig för folk. Wesström. avvek till sist från Gävle och orgeltragglet och dog i djupaste armod i Uppsala 7 maj 1781.
Att åtminstone en av Wesströms solokompositioner finns bevarad kan vi tacka läkaren och naturforskaren i Uppsala, Daniel Erik Naezén för. 1778 lät han skriva av en "Sonata Violino Solo con Violoncello obligato da A Wesström". På pärmens insida står skriven en kort biografi samt uppgiften: "Detta solo uppfördes af honom 1773 på Riddarhuset i Stockholm och vid andra tilfällen, äfven 1778 i Uppsala och är aldrig tryckt. Jag fick detta afskrifva efter originalet."
Ett samtida omdöme om Wesströrn lyder. "Hans egentliga styrka var på Viol, på hvilken han ganska ofte och altid med bifall spelte Solos, hvilka han sjelf componerat. I Musiquens Theorie och Composition ägde han ovanliga insigter och var i sednare mycket lycklig. Orgelwerk tracterade han ocksmed en öfverträffande skickelighet."
Född 28 dec 1753 i Stockholm, död där 10 jan 1800
Johan Wikmanssons far var Johan Wikman (Wichman), sidenfärgare till professionen och modern var Anna Maria Brienckmann, född i Hamburg. Deras son blev därmed tvåspråkig, en förmåga som Johan hade nytta av i sin musikaliska bana. Eftersom sidenindustrin med tiden gick allt sämre i Sverige blev familjen allt fattigare, så fattiga att Johans lillasyster Christina Maria adopterades bort vid 10 års ålder. Johan växte upp i hantverkarkvarteren i Klara församling, där han också gick i skola. Organisten i St:a Clara kyrka, Henrik Philip Johnsen blev tidigt hans lärare i orgelspel och musikteori.
Vid sjutton års ålder satte hans föräldrar honom i matematik- och instrumentbyggarlära i Köpenhamn. Där drog han sig fram genom att ge privatlektioner i klaverspel. Efter ett år kom han åter till Stockholm och tog plats i Kungl. Postverket, en plats han 1772 övergav för att börja vid det nystartade Nummerlotteriet. Han fick också kort efter hemkomsten, samtidigt organistsysslan i Holländska Reformerta kyrkan som hade sina lokaler i van der Nootska palatset på Södermalm. Han skriver sig nu också framgent ”Wikmansson” och kom under några år att bo ihop med den virtuose cellisten Christofer Pihlman (1749–80). Bekantskapen med Pihlman inspirerade Wikmansson att ägna alltmer tid åt cellospel.
1781 erbjöds Wikmansson tjänsten som organist i Storkyrkan efter att den tidigare organisten, instrumentmakaren Johan Öberg i augusti hade ryckts bort i skörbjugg. Wikmansson fick även preservera den 22-åriga änkan Sara Maria Een, som blott hunnit vara gift med Öberg ett par månader. Posten som organist innehade Wikmansson ända till sin död och den innebar bland annat att han tillsammans med orgelbyggaren Olof Schwan stod för nybyggnationen (1788–96) av Storkyrkans orgel.
Wikmansson invaldes i Musikaliska akademien 1788. 1796 blev han Direktör för akademiens undervisningsverk och 1797 dess lärare i harmonik och kontrapunkt. Han var också verksam i två sällskap, först i "Utile Dulci" och efter dess upphörande 1795 i den nyinstiftade uppföljaren sällskapet "Nytta och nöje", som båda verkade för ett levande musikliv i Stockholm. Wikmanssons hälsa hade sedan ungdomen varit vacklande, förmodligen tuberkulos. En lunginflammation som han ådragit sig strax före julen 1799 klarade han inte. Med tanke på den stränga kyla som vintertid trängde in i de oeldade kyrkorummen är detta inte konstigt. Koleld användes i en korg på orgelläktarna för organisterna att värma sina händer vid, men kylan i rummet måste ha gått genom märg och ben.
Johan Wikmansson, porträtt i profil av Elias Martin,
original i Nationalmuseum
Född 1613 Skokloster, död 1676 Spycker auf Rügen
Carl Gustav Wrangel var fältmarskalk, generalguvernör för Svenska Pommern, kansler för universitet i Greifswald mm. och tillhörde en tid förmyndarregeringen för Karl XI. I en 1700-talskälla nämns Wrangel som ”ein Liebhaber der Musik war, und ziemlich wohl auf der Geige spielte” (en musikälskare, som tämligen väl spelade fiol).
C G Wrangel, gravyr av Anselm van Hulle, Peace Palace Library, Haag