1800-talets instrumentproduktion

Av Bernt Malmros

Betecknande, ja symboliskt för förändringen av musikinstrumenten, stil och smak under 1800-talet, jämfört med 1700-talet är den under århundradet stadigt stigande tonhöjden.

Musikskriftställaren och pedagogen Carl Abraham Mankell (1802-1868) beskriver målande detta i sin bok "Blickar i Musikens inre Helgedom", som kom ut i Stockholm 1849: "Det hörer till den nyare tidens egendomlighet att stämningen oupphörligen stiger. Men ju högre tonerna äro, desto hwassare och sträfvare blir även dess timbre. ... Gifva wi sålunda en gammal musik i wår stämning, så klingar den icke allenast högre, utan äfwen mera skrikig och gäll än dess tonsättare fann för godt, och wanligen fulare."

Mankell återkommer i ”Sveriges tonkonst och melodiska nationaldikt" (1853) och i sin "Musikens Historia", 3 delar (1864) och flera gånger till ämnet och skriver intressanta och inträngande estetiska reflexioner över både samtid och "forntid" i många infallsvinklar som är mycket läsvärda i våra dagar.

Sträng- och stråkinstrumenten genomgick under 1800-talets gång förändringar mot ett kraftigare utförande - allt för att motsvara den nya tidens krav och för att klara den högre strängspänning som en stigande stämton förde med sig. Nya violiner och violonceller gjordes med kraftigare och tyngre hals som vinklades och fästes mot instrumentkroppen genom att man skar in den en bit i locket samt fäste den mot en klots. Basbjälken som är limmad under locket på bas-sidan av stallet gjordes mycket grövre och längre. 1700-talsinstrument som kom i händerna på en instrumentmakare, byggdes i de flesta fall om för att omfatta de nya idealen. De instrument som inte klarade operationen hamnade i skräpkorgen.

Blåsinstrumenten kom att genomgå liknande förvandling. Från 1832 tillverkades träblåsinstrumenten allt oftare med det nya heltäckande klaffsystern som flöjtisten Theobald Böhm hade uppfunnit. Detta gjorde det enklare att spela alla halvtoner och det satte punkt för den tidigare estetiken att alla toner skulle låta olika - nu blev idealet att alla toner skulle låta lika. Flöjten tappade något av sin egenart; eller som Mankell skriver i den tidigare citerade boken ”Detta instrument är icke mera hwad det förr warit ... att flöjtens ton, fordom en sinnebild qf allt ljust och mildt, numera icke klingar så rund, så fyllig, som förr, utan spetsigare och hwassare...”

Bleckblåsinstrumenten blev en egen familj och försågs med ventiler, som släppte luften i olika extra fasta rörslingor (byglar), för att förlänga det klingande röret och på så vis åstadkomma alla halvtoner. Tidigare hade man varit tvungen att byta byglar för olika tonarter och spela på varje bygels naturtonserie. Så uppkom kornetterna (Bb & Eb), althornet, ventilbasunen och skapelsen kröntes med bastuban. Tillsammans kom de att utgöra stommen i en ensemble av bleckblåsinstrument, som kunde kompletteras med slagverk när så önskades. Bleckblåsensemblen ersatte det oboe- och fagottbaserade 1700-talsinstrumentariet inom militärmusiken och även inom underhållnings- och dansmusiken blev olika grupperingar av bleckblås oerhört populära och effektiva - klang och kraft!

Munspel och dragspel var nykomlingar i det populära instrumentariet i Sverige från och med 1850-talet. De första instrumenten tillverkades på 1830-talet av tyska verkstäder (bl.a. i Magdeburg) som allt mer började likna fabriker och gjordes i stora serier - allt för att möta den stigande efterfrågan.

Gitarren fick sin 6:e sträng och blev också den snabbt populär. Annars var fiolen det mest använda instrumentet bland allmogen. Väckelserörelsen i slutet av seklet höll dock nära på att utrota spelmansmusiken på fiol - instrumentet jämställdes där med djävulens redskap och mången var den fiol som slogs sönder i fanatismens berusning.

Det svenska klavikordet höll ställningarna långt in i 1800-talet. Det tillverkades av hantverkare under skråmässiga former. De hammarförsedda tangentinstrumenten börjar på 1810- och 20-talen att konkurrera med klavikordet. Den vanligaste modellen var snarlik klavikordet med en rektangulär modell med besträngningen på diagonalen och tangentbordet vid ena långsidan. Instrumentet kom att gå under benämningen "taffelklaver" eller "taffelpiano" - senare kort och gott "taffel". Som namnet antyder användes instrumentet också allt som oftast som avlastningsbord.

Taffelinstrumentet som använts på skivan Stockholmskt 1800-tal är av A. Söderberg, Stockholm ca 1830 och karakteriseras av nätta mått som resulterar i en ljus brilliant klangfärg. Större och senare instrument av samme byggare klingar helt annorlunda - de har en dovare och basstarkare ton. Tidiga tafflar har bara liten stålbygel tvärs över diskantdelen som hjälper till att ta upp effekten av strängtrycket (som annars tenderar att vrida instrumentet runt sin egen axel). Detta ersätts från ca 1860 med en järnram i hela instrumentet och tyngden och storleken ökar.

Det upprättstående "pianot" är en uppfinning för att spara plats i de allt trängre, och av möbler och textilier överlastade hemmen, och börjar tillverkas på 1830-talet. Beethovens allt mer tilltagande dövhet kan faktiskt sägas ha varit en bidragande orsak till att påskynda förändringen mot allt tonstarkare klaverinstrument. Han begärde i sin desperation att tillverkarna skulle göra instrumenten tonstarkare. Tjockare strängar, stigande tonhöjd, allt pekade mot samma håll. Därav eskalerade behovet av ökad ljudstyrka även hos andra instrument.

Samma tendens är märkbar inom 1900-talets elektrifierade musik. Detta resulterade slutligen ca 1860-70-80 i den flygeltyp, som fortfarande intill idag är sig tämligen oförändrad. Strängarna är korsade mellan bas och diskant, en hel gjutjärnsram håller mot det enorma trycket av de tjocka strängarna. Tillverkningen sker nu alltmer i fabriker. I Sverige får varje stad sin/sina pianofabriker.

Flygeln som används på skivan Stockholmskt 1800-tal är tillverkad av J Blüthner, Leipzig ca 1880. Stämplad "Tiefe Stimmung" d.v.s. stämton a ej över 435 Hz. Längd 2 meter. Den väl tilltagna men smäckert utformade järnramen bär upp nästan hela strängtrycket och skvallrar om 1800-talets ingenjörskonst i järn. Gjutjärnsramen är enbart infästad i instrumentets ytterkanter och håller hela instrumentets form på plats.

Under instrumentet löper traditionella träbalkar i dess längsriktning. Strängarna i kolstål som i diskant och mellanregister är tre per ton, i basen kopparspunna två på järnkärna och slutligen i djupaste registret, en spunnen per ton är fästade i järnramen med sina slutöglor i stift i järnramen. De löper över det tjocka stallet på den akustiskt fria klangbotten. I stämstocken av trä kan man skönja stämnaglarna. Men innan strängarna hamnat där går de igenom styrstift som är ingjutna i järnramen.

Det som inte alls syns i bild är instrumentets  hammare som döljer sig framför stämstocken. Den mekanism som för över fingeranslaget från tangenterna är i Blüthners mekanik 1880 baserad på de tidiga hammarklaverens grundprincip.

Artikeln skrevs ursprungligen till skivan "Stockholmskt 1800-tal", ABLMCD5.