Varje månad publicerar vi en satirisk eller på annat sätt livgivande illustration eller text.
Titeln på Jacob Axel Josephsons sång anger året 1869, men missväxten var då i själva verket inne på sitt tredje ödesdigra år. Det är inte så vanligt i den svenska musikhistorien att i nykomponerade sånger beskriva eller kommentera konkreta händelser som denna. I skillingtrycksvisor, dvs visor med ny text till gamla allmänt kända melodier, som började att florera under 1800-talet, är det däremot mer vanligt.*
Svältkatastrofen 1867-69 drabbade Sverige mitt i liberalismens guldålder, laissez faire- och frihandelstidens tidevarv. Samtidigt som den fattiga befolkningen, framför allt i norra delen av landet svalt, slog spannmålsexporten rekord från de stora gårdarnas lika rekordartade skördar i södra landet. I London tuggade draghästar i sig svensk havre som aldrig förr!
Om detta berättar Magnus Västerbro i sin Augustprisbelönta bok ”Svälten: Hungeråren som formade Sverige” - ”Individen i fri tävlan, med egoismen som drivkraft” var med Västerbros ord, melodin för dagen. Även så under svältår. Det är var och ens skyldighet att vara tillräckligt lönsam på marknaden för att kunna överleva. Varje ingrepp i denna ordning ansågs skadligt, åtminstone om det skulle kunna gynna de fattiga: ”Så lite medicin som nödvändigt och tillit till naturens egen kraft” – så löd Wallenbergdynastins grundare André Oscar Wallenbergs devis under svältåren”.
I ljuset av denna liberala ideologi får Josephsons sång betraktas som ett mycket försynt inlägg som i stället, ur sitt religiösa perspektiv, försöker förklara och leva med de flagranta orättvisor och gigantiska samhällsklyftor som kom i blixtbelysning under svältåren. Det är en gammaltestamentlig tolkning av orsak och verkan som här saluförs på ett gripande sätt.
*)
- Eldsvådan i Köpenhamn år 1795, se spår #16 på Goda gosse glaset töm!
- Bergsstörtningen (i Schweiz 1806), se spår #12 på skivan NU