Dansa ut julen

Under juletid fanns det förr i tiden en stark tradition som gick under benämningen ”Lekstuga”, både på landsbygden och i städerna. Det lektes, spelades på instrument och sjöngs i stugor och i stadsvåningar. Man höll sig under den mörkaste och kallaste årstiden gärna inomhus och höll nere livets idoga tempo så gott man kunde och passade på att umgås och förnöja sig med musikens hjälp.

Under vinterkvällar åren 1814 och 1815 slog sig Olof Åhlström och dennes nitton år yngre gode vän Arvid August Afzelius samman för att försöka minnas, samla och sätta på pränt polskemelodier som de hade, var och en, hört under sina liv. Även tre sånglekar kom att ingå i de fyra häften som de döpte till "Traditioner af Swenska Folk-Dansar" 1814 och 1815.  De fyra häftena innehöll sammanlagt 142 melodier. Det fanns planer på att ge ut fler häften med enbart sånger, men detta gigantiska projekt kom att realiseras senare av Afzelius med hjälp av Erik Gustaf Geijer och Johann Christian Friedrich Haeffner samt av Leonhard Fredrik Rääf m.fl., tätt i spåren av Traditioner …!

Nu vilje vi begynna en Domaredans går så till att man bildar en ring av alla deltagare, utom den som är utsedd till domare. Domaren rör sig i motsatt riktning mot ringen med ett tänt ljus. När sången är slut så stannar både ring och domare. Den som i ringen hamnat ansikte mot ansikte med domaren luras av denna att vid slutordet i sångversens ”le”, tappa ansiktet och skratta. Om eller när detta lyckas i sken av ljuset, så får offret ge pant, dvs något som man på förhand hade gemensamt bestämt. Enklaste panten är att den som bringas att le själv får bli domare i nästa omgång … så kan Domaredansen eller alla danser där en pant ingår fortgå så länge som alla orkar.

En slängpolska brukade vanligtvis avsluta en Jul- eller Lekstuga. Här en slängpolska från Södermanland som har No 22 i första Häftet Traditioner af Swenska Folk-Dansar.

Åhlström försåg nedteckningarna av melodierna med ett tillägg av harmonier, dvs bas och ibland hela ackord. Detta var ett arrangemang som givetvis var tänkt att utgöra ett fylligt sångackompanjemang att spelas på ett klaverinstrument, klavikord, cembalo eller hammarklaver – en ”modernisering” och anpassning till den nya tiden med tangentinstrument i många hem. Här på våra två sista ljudspår från skivan ”Gustaviansk Juletid” klingar ett taffelklaver byggt av A. Söderberg ca 1820.   

Äldre Bon Mots