Axel Gabriel Silverstolpe

Född i Stockholm den 10 aug 1762, död i Stockholm den 5 sept 1816

Axel Gabriel Silverstolpe blev vid 17 års ålder, student i Uppsala och avlade där två år senare ämbetsmannaexamen.

1795 blev han ledamot av Svenska Akademien. Vid sitt inträde höll han ett åminnelsetal över sin företrädare Axel von Fersen, vilket misshagade den Reuterholmska regeringen så till den grad att Akademien stängdes ner under en tid.

Silverstolpe var ledamot av ytterligare två akademier, Vetenskaps- och Vitterhetsakademien samt 1793 den Musikaliska Akademien. Han kämpade i skrift och i handling för upplysningstidens idéer.

Silverstolpe deltog mycket aktivt i utarbetandet av den nya grundlagen av år 1809 med dess revideringar år 1810, 1812 och1815. Sina senare levnadsår ägnade han företrädesvis åt pedagogik och läroboksförfattande. Han gav ut flera läroböcker, framför allt i ”Svenska språkets stafning”.

Porträtt av A G Silverstolpe, gouache av Johan Erik Bolinder, Riksarkivet

Nils Lorens Sjöberg

Född i Jönköping den 4 december 1754,
död i Stockholm den 13 mars 1822

Nils Lorens Sjöberg studerade i Lund. Det var tänkt att han skulle bli präst, men ett misslyckat predikoförsök ändrade hans beslut till förmån för den världsliga banan. 1781 kom han till Stockholm och fick plats som extra ordinarie i Utrikes expeditionen året därpå.

Han väckte uppseende som skald och blev uppmuntrad som pristagare i det vittra sällskapet Utile Dulci för sitt Ode till Jordbrukaren. Han kammade hem skaldepris även i Vitterhetsakademin och i Göteborgs Vitterhetssällskap. Sjöberg invaldes 1787 i Svenska Akademien. Hans Skaldestycken utkom 1796 (i ny utökad upplaga 1820). Sjöberg arbetade också tidvis som anställd vid Stockholms Posten.

Sjöbergs diktning hyllar upplysningens ideér: kampen mot fanatism och despoti - för människovärde och människorätt! Rousseau var hans stora föredöme och själv idoliserade han just den enkle mannen av jorden; den fria svenske bonden. Några andra belysande titlar på Sjöbergs populäraste skrifter är Atheisten, Odödligheten och Kyrkogården.

Porträtt av Nils Lorens Sjöberg, silhuettbild, Svenskt biografiskt lexikon

Johann Schop

F. ca 1595, d. ca. 1667 Hamburg

Johann Schop, hovmusiker, kapellmästare och kompositör, var av stor betydelse för både den världsliga och den kyrkliga musiken i norra Europa. Schop var huvudsakligen verksam i Hamburg men han gjorde avstickare till Köpenhamn, varför många psalmmelodier av honom fick fäste i den danska koraltraditionen. Även i den svenska Koralpsalmboken av 1697 fanns han företrädd.

Schops mästerskap i violinspel var allmänt erkänt och han var en mycket inflytelserik instrumentalist som hade många efterföljare, framförallt i norra Tyskland och i Skandinavien.

Johan Gustav Simson

Född i Stockholm 1753, död i Göteborg 23 november 1787

Den mångsidige Johan Gustav Simson var anställd i hovkapellet som violinist och repetitör. Simson var son till flöjtisten Johan Henrik Simson. 1773 anställdes Simson i Hovkapellet som efterträdare till Anders Wesström och delade därmed tjänsten med Matheus Daniel Böritz. År 1774 uppnådde Simson ordinarie tjänst sedan han övertagit halva lönen efter den avlidne Johan David Zander.

Simsons älsklingsinstrument lär dock utan tvekan ha varit violoncell, ett instrument som han oftast spelade vid solokonserter, både i Stockholm och på turnéer ute i landets städer. Det är också för violoncellen som han komponerade både solokonserter och sonater.

1786 flyttade Simson till Göteborg för att leda teatermusiken där men dog året därpå. Hans änka Lovisa höll tillsammans med skådespelaren Andreas Widerberg därefter i gång verksamheten. Sedan Widerberg 1790 övergått till den av Gustav III nyinrättade Kongl. Dramatiska Theatern, gav även Lovisa upp ansträngningarna att driva teatern vidare.

I en förteckning över inventarierna i teatern vid Sillgatan i Göteborg, nämns ett stort antal konserter och sonater för violoncell av Simson. Där finns dessutom listade kompletta stämuppsättningar av solokonserter för violoncell av många av tidens betydande komponerande cellister bl a Boccherini. Alla dessa bokförda noter som måste ha varit Johan Gustav Simsons privata, har dock spårlöst försvunnit. Enbart en mycket ringa del av Simsons rika produktion som fanns listad där, är i dagsläget återfunnen. Kanske du eller jag lyckas hitta den?

Det som idag existerar, dök upp år 1993 då Musikbibliotekets i Stockholm 1:e bibliotekarie Anna-Lena Holm, vid en katalogisering av till två till biblioteket donerade privata notsamlingar, sensationellt fann verk av Simson och Wikmansson. Det visade sig vara en Duo och två cellosonater, tre Trios av Simson och dessutom avskrifter av två Sonater för Violoncell av Wikmansson!

Simson-Duon och de två Wikmansson-Sonaterna gjorde Bernt Malmros en kritisk edition av som gavs ut på Warner Chapell Music. Sedan 2007 återfinns utgåvan på Gehrmans förlag.

Carl Stenborg

F. 25 september 1752, d. 1 augusti 1813 i Stockholm

Carl Stenborg var son till teaterdirektören Petter Stenborg i vilkens kompani han tidigt blev enrollerad. Carl gjorde sig även tidigt uppmärksammad som sångare och violinist för Stockholmspubliken i konsertsammanhang.

Stenborg var den första svenska operans från starten 1773, ”Primo huomo” och sjöng parallellt på denna scen och på Stenborgs egen teater som höll hus på många olika scener i stan, bl.a. i Humlegården, på Eriksberg och man turnerade varje säsong ute i landet. Mängder av pjäser och komiska sångspel stod på repertoaren. Carl kom att helt ta över ledningen för teaterverksamheten vid fadern Petters död 1781. 1784 skapade Carl Stenborg en ny storteatersalong vid Munkbron.

Stenborg inte bara spelade utan komponerade också mycket teatermusik till skådespel som ofta var svenska original. 1799 gick Stenborgs teater i konkurs varvid Carl tog sin familj på ändlösa turnéer runt landet.

Porträtt av Carl Stenborg, oljemålning av Ulrika Fredrika Pasch, 1785,
Kungl. Operans konstsamling, refoto Alexander Kenney

Carl August Stieler

F. 17 juli 1780 Beyerfeld, Erzebirge, d. 15 april 1822 Stockholm

Stieler var ”Thoman”, dvs elev av Thomasskolan i Leipzig åren 1792-99. Thomasskolan förestods under Stielers studietid av Johan Adam Hiller (1728 - 1804), kompositör och lärare med djupa pedagogiska idéer och ambitioner som från år 1758 varit verksam i Leipzig. 1763 började han med offentliga abonnemangskonserter som sedermera blev de berömda ”Gewandhauskonserterna”. 1771 hade Hiller instiftat en sångskola där han praktiserade sina pedagogiskt radikala idéer. 1789–1801 blev han sedan Thomaskantor i Leipzig och förde på så sätt även vidare traditionen från sin berömde föregångare på posten, J. S. Bach, samtidigt som han moderniserade undervisningen. Det var alltså en progressiv tradition som Stieler skolades i.

Student blev Stieler i Leipzig 1802. Därefter var det meningen att han skulle börja teologistudier, men hans eminenta basröst upptäcktes av svensken N. v Höpken som tog honom till Stockholmsoperan. Stieler uppträdde endast en gång på scenen, då som Sarastro i Trollflöjten, men denna debut avslöjade tydligen avsaknad av sceniska anlag, varför han i stället anställdes som operans sånglärare och körmästare. 1804 komponerade han en opera, ”Korsfararne” som gjorde stor succé som höll sig kvar på repertoaren i över 40 år. Den spelades inte mindre än 141 gånger åren 1804–1845. 1809 blev han som kantor, Åhlströms kollega i St. Jakobs kyrka, tvärs över gatan från operahuset. Det skapades härmed en tradition att en operasångare också skulle åta sig kantorskapet i denna kyrka och basa över skolgossarnas sångundervisning och framträdanden.

1814 fick Stieler även hedersuppdraget att verka som sånglärare vid Musikaliska akademien. Hans ”Lärobok i de första grunderna för Musik och Sång vid undervisningen i Skolor och Gymnasier, Stockholm 1820” var ett betydande pionjärverk i Sverige.

Läs mer i MTS-artikeln "Musiken i skolan på 1800-talet", del 2 av 3 artiklar om musiken i skolan under 1600-, 1700- och 1800-talen.

Upp ∧