En mellanakt

I förberedelserna med nästa artikel på MTS, som kommer att handla om Stockholmsoperans tillblivelse, gick jag (Bernt Malmros) bland annat igenom ”Jubelboken OPERAN 200 ÅR” som gavs ut 1973 på Bokförlaget Prisma, Stockholm. Boken innehåller en mängd artiklar som tar upp olika aspekter på operans, då 200-åriga historia.

I artikeln ”Opera och balett – ett folkligt nöje” av Göran Sjöberg och bokens redaktör Klas Ralf, snubblade jag över en intressant illustration: En skämtteckning som utan angivelse av upphovsman eller exakt datering beskriver ”En mellanaktsaktivitet” som triggade mina associationer och fick mitt luktsinne att hallucinera.

Det kom mig också att grunna vidare över denna något förbisedda aspekt av Stockholms publika sanitära status innan vattenförsörjningen tryggades genom inrättandet av ett kommunalt vattenverk som med hjälp av sandfiltrering skulle förse stockholmarna med rent, hälsosamt och drickbart vatten - en naturlig fortsättning på förra månads Bon Mot om Mässingssextett vid Norsborgs vattenverks musikrepertoar strax efter sekelskiftet 1900. Dessutom finns det en direkt koppling till denna månads minibiografi över Jacopo Foroni som avled i kolera.

Föreställ er att övervara en fyra timmars opera utan möjlighet att lätta blåsan, varken innan eller någon gång under föreställningen! Dessutom ska ni ta er till och från operahuset med allt vad det innebär i tid. Vad göra? Teckningen visar ett större antal karlar och barn som i en mellanaktspaus urinerar mot operahusets bakre hörnvägg och tillhörande plank, med största sannolikhet det nordöstra hörnet, mitt emot Jakobs kyrka och ingången till Kungsträdgården. Det var nog inte den enda gången som detta skedde utan torde ha upprepats varje föreställningskväll. Betänk den outhärdliga koncentrerade stank som måste ha lagrats i husets putsade mur, i träplanket och i marken däromkring!

Stockholm var under mitten av 1800-talet en av de mest osunda städerna i Europa med en extremt hög dödlighet i diverse sjukdomar som var relaterade till de sanitära förhållandena. Redan 1774 (se ill. t.h.) hade man uppmärksammat problemet med att latrinhämtningen inte fungerade ordentligt och man utfärdade en förordning som vid vite  bland annat förbjöd dumpning i Mälaren och i stadens vattendrag och sjöar. Det inrättades tre offentliga toaletter i centrala staden. Sedan hände inte mycket.

Koleran slog till mot Stockholm första gången 1834. Sedan återkom den, framför allt vid varma somrar, med envis regelbundenhet. Vid tiden för teckningen ”En mellanakt” började man inse sambandet med latrinhanteringen och koleran (och andra sjukdomstillstånd). Vattnet i stadens brunnar infekterades nämligen av avloppsvatten och exkrementer som filtrerades ner i marken. Kolerabakterierna trivdes förstås utmärkt i brunnarna och de syntes ju inte heller, vilket var extra farligt.

Först ut i stadens lösning på vattenproblemet var Skanstullsverket som tog sitt vatten från Årstaviken Det byggdes samma år som Verdis opera Rigoletto hade premiär i Stockholm 1861. Vi kan ju tänka oss att männen på teckningen lyckades ”hålla sig” under operans tre första akter, men att de innan akt 4 av operan var tvungna att ta sig ut och lätta på trycket.

Illustration till höger: "Kungörelse, angående then nu mera widtagne författning med afträdes husens renhållning och afträdes orenlighetens bortförande, så i staden som på malmarne; Gifwen Stockholm af Kongl. Slotts-cancelliet then 1 september 1774", Stockholmskällan

Äldre Bon Mots