Israel Lagerfeldt

F. 1754 på Lagerlunda, d. därstädes 1821

Baron Israel Lagerfeldt var agronom och organist i en och samma person. Han uppmuntrade orgelspelandet och orgelbyggandet i sin hembygd, Östergötland. Genom det intima samarbetet med orgelbyggaren Per Schiörlin i Linköping tillkom mängder av nya orgelverk i stiftet.


Lagerfeldt efterlämnade en handskriven ”Orgelbok” på 80 sidor - en unik och därför mycket tacksam källa för kännedom om spelrepertoaren i kyrkorna vid den gustavianska tiden i Sverige. Lagerfeldt var också mycket god vän med Olof Åhlström. Dessa herrar kommunicerade stadigt och Åhlström bidrog i ”Orgelboken” med många små ”stycken till gudstjänstens prydande”.

 

Porträtt av I Lagerfeldt

Anna Maria Lenngren

Född Malmstedt i Uppsala 18 juni 1755, död i Stockholm 8 mars 1817

Anna Marias pappa, som var akademiadjunkt vid Uppsala universitet, drogs åt den i Sverige förbjudna herrnhutiska religiösa rörelsen, varför hårda prövningar drabbade familjen. Vid dottern Anna Marias födelse hade dock pappan i viss mån fått upprättelse och kunnat börja undervisa igen. Genom att ge sina barn gedigen bildning och uppfostran blev Anna Maria en lärd ung dam som även kunde bistå fadern med rättande av studenternas uppsatser. Hennes eget stora genombrott på det vittra fältet (och genom könsbarriären) kom med de fyra operaöversättningar hon gjorde 1776-79; "Lucile", "Zemir och Azor", "Arsène", "och "Silvain". Hon drogs in i arbetet med den nygrundade Stockholms Posten och 1780 gjorde Anna Maria och Carl Petter Lenngren vad dennes syster och Olof Åhlström föregående år redan gjort, nämligen ingått äktenskap.


Anna Maria, nu fru Lenngren, var helt klart Olofs favoritpoet - det uppstod ett spännande gemensamt skapande - inte mindre än tjugoåtta dikter publicerades i MT eller Sk med musik av svågern. Anna Marias diktning röjer föga intryck av de familjetragedier som skaldinnans liv kom att kantas av. 1783-89 dör tre av hennes systrar samt modern. 1798, i januari, finner man fadern drunknad, kanske ihjälslagen i Norrströms kalla vattenvirvlar.


Hennes devis var: "klarhet och sanning", hennes vapen: "satiren".


Porträtt av A M Lenngren, PD, Quelle, Svenska Familj-Journalen 1865

Jenny (Johanna) Maria Lind

Född den 26 oktober 1820 i Stockholm

Död den 2 november 1887 i Malvern Hills, Herfordshire, England

Hennes far Niklas Jonas Fredriksson Lind var till yrket snörmakare. Han hade rykte om sig att vara en god Bellmanssångare som gärna underhöll i krogsällskap i Stockholm. Hennes mor Anna Maria Fellborg levde som frånskild. Hon drev en flickpension i Stockholm. Jenny kom att de första fyra åren av sin levnad växa upp hos organistfamiljen Ferndal i Sollentuna-Ed. När Jennys mor inte orkade att driva flickpensionen lämnade hon Stockholm för ett lärarinnearbete i Linköping, varvid hon lämnade Jenny till ett ensamt par där mannen var vaktmästare vid Borgerskapets änkehus vid Kungsträdgården. Där växte Jenny upp hos den strängt religiösa mormodern och alla andra gamla kvinnor.

 

Här, vid 9 års ålder, började Jennys sångarbana. En tjänsteflicka hos premiärdansösen Fredrika Lundberg fick höra Jenny där hon satt sjungande i ett fönster som vette mot trädgården. Fredrika Lundberg tog flickan till ”Förste sångmästaren” vid Kungl. Teatern Carl Magnus Craelius. Jenny antogs som ”aktriselev” och fick i elevskolan undervisning i sång, dans, deklamation och språk, allt på teaterns bekostnad. Redan den 29 november 1830 debuterade hon som Angela i skådespelet ”Polska gruvan”, gjorde sedan en mängd talroller för att till sist få sitt första sångparti som Georgetta i Adolf Fredrik Lindblads opera Frondörerna 1835. Därefter rullade det på för Jenny och varje nytt parti hon kreerade väckte en stegrande hänförelse. Hon flyttade under två år in hos familjen A. F. Lindblad, men då denne visade ett för starkt intresse för hennes person och Lindblads hustru inte kunde förlika sig med situationen, flyttade hon ut därifrån.

 

1841 for Jenny till Paris för att under nästan ett års tid studera sång under stjärnpedagogen Manuel Garcia i hopp om att kunna återfå sin sångröst, som då var ganska sliten på grund av för många och täta rolluppdrag vid Stockholmsoperan. Efter sex veckors anbefalld sångtystnad började hon med Garcia återuppbyggnaden av sin röst. Under åren 1844-1852 uppträdde hon i Berlin m.fl. tyska städer, i Köpenhamn samt i England och Nord-Amerika. Hennes verksamhet var febril och hon kom att praktiskt taget sjunga överallt där det fanns en operascen av kaliber. Hon lärde känna Mendelsohn, Meyerbeer, Bournonville, Liszt m.fl. stora musikpersonligheter.

 

1850 tog hon sig ut på en två år lång turné till Amerika. Där gifte hon sig 1852 med sin ackompanjatör, pianisten och tonsättaren Otto Goldschmidt. Hon kom därefter att koncentrera sina sånguppdrag till Oratoriekonserter. Hon medverkade bland annat i framföranden av klassiker som The Messiah av Händel och en mängd andra verk runtom i Europa. Ännu på 1870-talet sjöng hon ofta konserter. Hennes sista framträdande gjorde hon i Malvern Hills den 23 juli 1883.


Porträtt av Jenny Lind vid piano av William Edward Kilburn, 1848, Wikimedia

Adolf Fredrik Lindblad

F. 1 febr 1801 i Skänninge, d. 23 aug 1878 i Linköping

Adolf Fredrik Lindblad föddes utom äktenskapet av den då 17-åriga gästgivaredottern Märta Helena Friberg i gästgivargården vid Stora Torget i Skänninge. Barnet togs om hand av köpmannen i Skänninge Carl Jakob Lindblad, gift med moderns moster och gavs efternamnet Lindblad. Vid 8 års ålder, från hösten 1809, vistades han hos sin mor, som då flyttat till Stockholm, men ”ansåg sig så hårdt behandlad i hemmet och skolan", att han för en tid rymde. Han vistades nämligen mycket i orkesterdiket på Dramatiska Theatern, som då var inrymd i det gamla palatset Makalös (nedbrunnet under en föreställning 24 november 1825, ersatt 1868 av Molins staty över Karl XII) och där hittade man rymlingen när denne åsåg Dalayracs ”De två savoyarderna”. Ett kok stryk blev straffet, men till styvfaderns heder tog denne från och med den händelsen ofta med sig pojken på teatern. ”Efter styffaderns död 1812 kom han ånyo till fosterfadern, i hvars handelsbod i Norrköping han arbetade i två år”. Hans musiktalanger tog allt mer över och trängde undan de köpmansinriktade studierna (i Hamburg 1817-20) och kommen till Uppsala Universitet började han studera musik för den från den gustavianska tiden övervintrade f.d. hovkapellmästaren J. C. F. Haeffner som var ”director musices” vid universitetet.


I Uppsala kom Lindblad i kontakt med Erik Gustaf Geijer och Per Daniel Amadeus Atterbom (med vilkens kusin, Sophie Kernell han sedemera gifte sig). Hans hjärtknipande lite osäkra barndomsförhållanden, parat med ett ”fördelaktigt utseende” hjälpte nog till att bana vägen för den unge talangen. Till Malla Montgomery-Silfverstolpes tongivande ”musikaliskt-litterära” salong inbjöds han redan 1823. Lindblad följde henne och Geijer 1825 till Berlin och Paris där han studerade nya undervisningsmetoder och musik. Tillbaka i Stockholm 1827 grundade han den musikskola, som han som huvudsaklig födkrok drev till 1861 (bortsett från att han även var lärare i Nya Elementarskolan under åren 1828-33). Han tog sig an Jenny Lind, som kom att bo ett par år i det Lindbladska hemmet i det Bondeska palatset vid Norrström (rivet 1899 och ersatt av nuv. Rosenbad) till dess triangeldramat med hustrun Sophie blev akut. Andra kända elever var bl.a. prins Oscar (Oscar I) och dennes son Gustaf, ”sångarprinsen”.


I Stockholm umgicks Lindblad gärna med violinisten Jonas Falkenholm (1794-1869) och de övriga medlemmarna i det Mazerska Kvartettsällskapet, eller egentligen Djurgårdsbolaget, som var sällskapets namn från 1823 till år 1849. Namnet bar det efter grundaren Johan Mazer (1790 -1849) och syftet var och är, ehuru sällskapet idag fortfarande blomstrar, att samla amatörer och yrkesverksamma musiker att tillsammans spela kammarmusik och att stödja kammarmusicerande överhuvud.


Porträtt av A F Lindblad, målning av K P Mazer, Kungl. Musikaliska akademien

Lasse Johansson “Lucidor”

F. 1638 Stockholm, d. 1674 Stockholm

Lasse Johansson blev tidigt föräldralös och kom att växa upp hos morfadern Lars Mattson, senare amiral och adlad Strusshielm, i Kaseburg på ön Usedom i Svenska Pommern. Som förmyndare verkade Carl Gustav Wrangel. Den första bokliga bildningen torde Lasse ha erhållit av Usedoms borgmästare Volckmar. Därefter skrev han in sig vid universitetet i Greifswald under namnet Nauclerus (syftande på morfaderns sjöyrke). Där gjorde han sig beryktad som hetsporre, provokatör och studentupprorsledare. Likadant blev det vid Leipzigs universitet, varefter den relegerade studenten börjar ett kringflackande liv: Holland, England, Frankrike och Italien är länder han besökte. Lasse, nu Lucidor och med tilläget ”den Olycklige”, behärskade svenska, tyska, franska, italienska, holländska och naturligtvis latin. Han diktade i alla genrer – andliga som världsliga. Sin försörjning fick han genom betalda beställningsuppdrag av hyllnings-, bröllops- och begravningsdikter (tidens mest brukade lukrativa genrer).


Lucidor tillbringade sina sista stormiga år i Uppsala och Stockholm. Den 13 augusti 1674, på källaren Fimmelstången vid Kindstugatan, mötte han döden i egenskap av en viss löjtnats Arvid Christian Storm värjspets. Herrarna lär ha kommit i dispyt och Storm försökte vid rättegången hävda att Lucidor råkat falla på hans värja, något som dock rätten ansåg föga troligt, enär Lucidor hade tre dödliga sår. Storm dömdes men lyckades fly. Lucidor begrovs den 1 november på kyrkogården vid S:ta Maria Magdalena kyrka. I Maria församlings räkenskaper för 1674 läser vi vi följande: ”Fordom Wällärde, och nu mera Sahl. LARS JOHANSSONS, Philosohiae Studiosi och här i Stockholm berömd Poëtae, dödhe lekamen (:somför någon tijdh sedan, blef uthi Stadhen I hiälstucken, och stått I Lijkhuset 9. wekors tijd:), wardt begrafen på Kyrkiogården, bekom Lägerstadh denna gången, Item Båhr och Pähll, därföre betaltes i ett för alt., d. 1 November: 1674 -20:(daler kopparmynt) (-)”.


Porträtt av Lasse "Lucidor" Johansson, litografi av Johan Henric Strömer (1807-1904)

"Pastorale Ess-dur", av Israel Lagerfeldt. Här framförd av Bernt Malmros, orgel. Finns som spår #11 på skivan Gutaviansk Juletid

"Kalaset", med text av Anna Maria Lenngren. Här framfört av Ann Hallenberg, mezzosopran och Bernt Malmros, klavikord. Finns som spår #16 på skivan Vårt kön så föga det behöfver

"Den heliga Cecilia, afsjungen av D:lle Jenny Lind vid tableau vivant, uppförd å Kongl. Theatern den 11 Febr. 1839, komp. och arr. för piano forte av J. F. Berwald."

Här framfört av Bernt Malmros, taffel och Ann Hallenberg, mezzosopran. Finns på skivan Stockholmskt 1800-tal som spår #10


"Sotargossen", av A F Lindblad. Här framförd av Johan Christensson, tenor och Bernt Malmros, taffel. Finns som spår #3 på skivan Stockholmskt 1800-tal

"Nära", av A F Lindblad. Här framförd av Johan Christensson, tenor och Bernt Malmros, taffel. Finns som spår #7 på skivan Stockholmskt 1800-tal

"It Samtaal emellan Döden och en säker Menniskia", Psalm 53, Koralbok 1697. Här framfört av Affetti Musicali di Stoccolma. Finns som spår #6 på skivan Stockholmskt 1600-tal

www.musiktresekler.se                                       MUSIK TRE SEKLER                            mail@musiktresekler.se      

  

Om Musik Tre Sekler och Ad Cultura                      Musik Tre Seklers Nyhetsbrev - läs mer!