Juletid

Traditioner med många och uråldriga rötter i olika kulturer och religioner

Av Bernt Malmros

Julen uppvisar en förunderlig bild - en fest som i århundraden firats vid samma tid på året, men av mycket olika anledningar. Den nordiska julfesten, som vi känner den, innan den nationalromantiska och den kommersiella tiden, är kanske den märkligaste och mest omfångsrika av mänsklighetens årstidsfester. Den är en besvärjelse mot mörkerrädslan, för en tro på det återvändande ljusets helbrägdagörande krafter, vare det genom solen eller genom den tindrande stjärnan över krubban i Betlehem.

1700-talet står närmare i tiden till de mängder av traditioner som samlats kring midvintersolståndet än vår tid gör. Själva ordet ”JUL” är av fornnordiskt ursprung. Pehr Hörbergs skildring av den fornnordiska julen ger en levande bild av hur julen under 1700-talet fortfarande firades av allmogen i Sverige. Här ser vi Jul-lekstugan i full gång. Det är ringdans och ringlek, tvekampslekar, vighetslekar, mat- och dryckeslag. Från annandag jul till Tjugondedag Knut var det brukligt att hålla lekstuga. De ”forntida” människorna på laveringen bär 1700-tals-dräkter. Thors altare i fonden kan lätt bytas ut mot ett krucifix och ett kristet altare. Jämför likheten med Hörbergs oljemålning av ”Jul i en Småländsk stuga”.

Thors Högtid står symboliskt på omsatta sidan till altartavlan i Maria Magdalena kyrka i Stockholm, ”Herdarnas tillbedjan” av Louis Masreliez från 1790 - dessa tvenne sidor speglar i bild på ett tydligt sätt julfirandets två huvudingredienser. Den kristna kyrkan bestämde på 300-talet Jesu födelse till den dåvarande midvintersolstånddagen den 25 december. Tidsbegreppen kring jul är helt förvirrade, - nyår flyttade i Europa ända in i 1700-talet omkring hit och dit i kalendern. Inte ens i samma land kunde man räkna med att nyår skulle infalla med någon kontinuitet samma dag på året. Mycket av förvirring hängde samman med bruket av olika kalendrar.

Den Julianska kalendern, som kejsar Julius Ceasar lät införa år 46 f. Kr. gick i korthet ut på att försöka jämna ut skillnaden mellan årets längd i dagar och dess faktiska längd i tid (365 dagar, 5 tim, 48 min och 46 sek). Det resulterade i att året blev förlängt med en dag vart 128:e år.

1582 tyckte påven Gregorius XIII att det gått för långt och lät införa en ny kalenderkompromiss, den ”nya tiden” - den Gregorianska, i alla katolska länder. Den ”nya tiden” kunde inte de protestantiska länderna så lätt acceptera eftersom det var ett påvligt påbud. Alltså övergick det protestantiska Tyskland och Danmark-Norge till den ”nya tiden” först år 1700. I Sverige infördes den ”nya tiden” så sent som 1753. Den 17 februari fick då direkt följas av 1 mars! - 12 dagar försvann i ett nafs. Kanske finns i det tidskaos som här antytts, förklaringar till den förvirring som under drygt tusen år uppstått kring vad som i julfirandet egentligen hör till en viss dag. Innehållet i Advent-Lucia-Julafton-Juldag-Annandag Jul-Nyår-Trettondedag-Tjugondedag Knut har sammanblandats på ett nästan obegripligt sätt.

Under 1700-talet saknas många av de sedvänjor som vi idag förknippar med julen, eller så har de tidigare haft en annan innebörd. Tomten var en grå vätte som skyddade gården. Julklappar var ursprungligen en klapp på dörren - när denna öppnades hyvades vedträn in i stugan med därpå skrivna verser, ofta välment småelaka. I städerna kom klapparna gradvis att bli små julgåvor. Julgranen kom så smått invandrande från Tyskland. Träd som livssymbol är dock uråldrig i nordliga årstidsriter.

Traditioner förändras och transformeras hela tiden - ibland omärkligt, men även genom officiella, ibland utifrån kommande, tidsmarkörer. Ta ”Skansens Lucia” år 1927, ”Kalle Ankas Jul” i Tv år 1960!

Lucianatten, den 13 december, låg enligt ”gamla tiden” vid midvintersolståndet. Det var en farlig natt som borde vakas in. Under 1700-talet var det en dag då skolan avslutades. Sålunda skildras en skolavslutning i Trivialskolan i Stockholm 1743: ”Ljusbrännandet började på Luciadagen klockan halv sju på morgonen med några hundra ljus och lampor. Rektorsklassen (=klassrum) var överallt inuti klädd med granris och sirad med ”glaslampor”. Katedern var likaledes granrisklädd och illuminerad och inspektors initialer anbragte därpå med en krona över sig och på sidan palm- och lagerkvistar. En av högsta klassens disciplar höll festtalet på svensk vers och fyrstämmiga psalmer, ackompanjerade av basuner, samt annan sång och musik utfördes. Till dessa fester anlände en både utsökt och talrik publik, så att salen knappt rymmer alla.”

Notera den myckna musik som framfördes!

Traditioner är i ständig förändring: Att t.ex. ”Lussa” sina skollärare, efter en genomvakad Lussenatt, var en, kanske omedveten, reminiscens av denna 1700-tals skoltradition fram till för några decennier sedan. Denna sena 1900-talstradition var i grunden uppblandad med Lusse- och Staffansång (som ursprungligen hörde till annandag jul, ”Staffansdagen”), skolelevers, i gamla tider, ”sockengång” för att tigga ihop medel till sin skola, allmänna tiggarupptåg, utpressning att bli bjuden på något gott, att ställa till bus i största allmänhet. Detta var det nog ingen som reflekterade över när det pågick. I början av 2000-talet synes denna inrotade tradition helt ha försvunnit. Julen är i ständig omvandling.

Artikeln skrevs ursprungligen till skivan "Gustaviansk Juletid", ACNo3.