Mathilda Orozco Montgomery-Cederhielm

Av Anna Nyhlin

Musikalisk, intelligent och sensuell – så har hon beskrivits, Mathilda Orozco

Montgomery-Cederhielm. Under 1800-talets första hälft höll hon vida omtalade salonger i sina hem, där gäster som kronprins Oscar, kulturprofiler och akademiledamöter, brittiska generaler, baronessor och friherrinnor umgicks. I egenskap av såväl sångerska, harpist och pianist som kompositör gav Mathilda sina vänner en glimt av kontinenten med sin exotiska kulturpersonlighet. En av dem som ingick i bekantskapskretsen var Erik Gustaf Geijer, och han hyllade Mathilda i en sång med titeln Söderländskan i Norden. Men vem var hon, denna färgstarka och driftiga kvinna?

Mathilda Orozco föddes i Milano den 14 juni 1796 som dotter till det spanska sändebudet Don Nicolás Blasco de Orozco y Gómez från Bilbao, och Sabina Ulrika von Lederer, friherrinna från Österrike. Redan från barnsben var hon omgiven av olika kulturtraditioner och lärde sig konsten att växla dem emellan men också att sammansmälta dem. Det fick hon så småningom nytta av i sällskapslivet, där hennes intagande personlighet beundrades av både män och kvinnor.

År 1811 befann sig fyra, unga svenskar på äventyr i Italien. En av dem var Josias Montgomery-Cederhielm. Han mötte den då 15 år gamla Mathilda på en tillställning, och blev omåttligt förtjust i den mörka skönheten. Mathilda glänste med sin vackra röst och graciösa uppenbarelse och var festens självklara medelpunkt. Av allt Josias upplevde under sin resa till kontinenten talade han helst om Mathilda när han kom hem. Han kunde inte glömma hennes änglalika gestalt – både mild och livlig på samma gång. Han var dock inte den enda som förtrollats av Mathilda. Hon uppvaktades också av Ugo Foscolo, en italiensk diktare med grekiskt påbrå och rykte om sig att vara en riktig kvinnokarl. I brev kan man läsa om hans beundran för Mathilda, som han kallar för Matildina, och om hennes ungdomliga, blomstersmyckade steg. Han jämför henne med skönhetens, charmens och glädjens tre gracer.

I april 1813 blir Mathilda bortgift med den 20 år äldre florentinaren Bartolomeo Cenami, inspektör för den allmänna undervisningen i Toscana, senator och överhovstallmästare vid hovet Lucca. De får en dotter tillsammans, men efter bara några år avlider Cenami och Mathilda blir änka, 19 år gammal. Hon drabbas snart av ytterligare sorg då också dottern dör i späd ålder.

I Sverige trånar Josias fortfarande efter henne, och när han får höra att hon åter blivit tillgänglig friar han brevledes. Till hans stora glädje tackar hon ja. I februari 1817 åker Josias, då nytutnämnd överstelöjnant och chef för Värmlands fältjägarekår, till Verona för att träffa sin stora kärlek. De gifter sig i Wien och flyttar sedan till det kalla, karga Norden.

Paret bosatte sig på släktgodset Segersjö utanför Örebro, dit Mathildas föräldrar också följde med. Fadern stannade ett kort slag, medan modern kom att spendera långa perioder hos sin dotter i Sverige. Hon flyttade permanent till Mathilda när maken dött.

På bara tre månader ska Mathilda ha lärt sig svenska, och tillsammans med sin man blev hon snabbt en mycket omtyckt värdinna för generösa fester och tillställningar som hölls i hemmet. Tillsammans fick de fyra barn, Robert N.G. – gift med Cecilia Nordenfeldt, Mathilde – gift med Otto Klingspor, Josephine – gift med Evald August Lindencrona och Eugénie – gift med Wilhelm Liljencrantz.

År 1818 köper Josias Stora Frösunda gård utanför Stockholm och paret inleder ett intensivt sällskapsliv även där. Mathilda sågs som en exotisk symbol för Italien, landet man förknippade med kärlek och skönhet, och hon försåg generöst sina gäster med det senaste inom litteraturen, konsten och musiken. Släktingar, vänner, och barnen engagerades i tablåer och små skådespel som till gästernas förtjusning spelades upp som underhållning. Kronprins Oscar var en av många gäster på Stora Frösunda och Mathilda i sin tur besökte återkommande Drottningholm. De ska ha uppskattat att sjunga duetter tillsammans, när tillfälle gavs.

Familjen Montgomery-Cederhielm hade också en våning i centrala Stockholm, och Mathilda blir en ofta sedd gäst i huvudstadens finare salonger, där hon snart blir föremål för beundran av inte mindre än fyra akademiledamöter – Carl Gustaf von Brinkman, Erik Gustaf Geijer, Esaias Tegnér och dennes svärson, skalden Carl Wilhelm Böttiger. Mathilda träffar den 25-årige studenten Böttiger på litterär salong i Uppsala, vilken arrangerats av svägerskan Malla Silfverstolpe. Böttiger blev, som så många män verkar ha blivit, förälskad i Mathilda, och skrev dikten ”Tänk någon gång” till henne. Hon tonsatte den snart, och med titeln ”Afskeds önskan” kom den att bli en av hennes mest kända sånger.

Författaren och diplomaten Carl Gustaf von Brinkman var också han en centralfigur i Stockholms sällskapsliv, och höll salong som gick under benämningen Brinkmanska seraljen. Han hade tjänstgjort utomlands i många år, och beundrade Mathilda för hennes kontinentala aura och sensuella utstrålning. Genom honom kom Mathilda i kontakt med Esaias Tegnér. Sommaren 1822 var Tegnér för första gången på Stora Frösunda. Mathilda satte musik till flera av hans texter, däribland Frithiofs Saga som bidrog till att göra diktverket mycket populärt, och de båda kom att bli vänner med stort utbyte av varandras kreativitet. Han beundrade hennes sångröst, som han upplevde kom direkt från hjärtat. I januari 1824 skrev Tegnér hyllningsdikten ”Mathilda”, som senare tonsattes av Bernhard Crusell. Även Geijer hyllade henne med "Söderländskan i Norden”. Dessa sånger bidrog till att Mathilda blev känd för en vidare krets.

När Josias dog 1825 förändrades Mathildas villkor. De ekonomiska ramar hon tidigare haft minskades betydligt och hennes svärmor, friherrinnan Margareta Ulrika Cederhielm, engagerade sig i hennes ekonomi. Mathilda bosatte sig permanent på Stora Frösunda med de fyra barnen, och Segersjö besöktes främst på somrarna. Hon hade en stor vänskapskrets, men fann ändå tid och utlopp för sin kreativitet genom att skapa prosa och musik. Av hennes ca 60 sånger kom de flesta i tryck och spreds genom populära notböcker. Sångerna speglar salongslivet och har inte sällan en touch av det italienska arv som Mathilda hade med sig från ungdomsåren. Hennes tonspråk är originellt och på många sätt modernt för sin tid, och man förstår på omfånget i melodierna att hon var en lysande sångerska själv. När man läser om hur andra uppfattade hennes röst och sångkonst framkommer att hon väl behärskade den bel canto-tradition med improviserade utsmyckningar som var rådande i Italien. Hon tillägnade sånger till många av sina vänner, däribland Charlotte Åkerhielm, Laura Beskow, Charlotte von Kraemer och Fredrika Bremer. Bremer återgäldade dedikationerna genom att låta Mathilda med viss förklädnad figurera i ett par av sina romaner.

På somrarna besökte Mathilda gärna den tidens populära kurorter som Varberg, Särö, Gustavsberg och Norrtälje där hon sjöng och dansade. Under alla dessa år var hon ivrigt uppvaktad, men det ledde inte vidare till äktenskap. Inte förrän 1839, då hon gifte om sig med den 18 år yngre friherren och underlöjtnanten Carl Gyllenhaal. De bosätter sig först på Ölanda i Västergötland och sedan på Stora Ekeby i Västmanland. Avskuren från salongslivet i Stockholm börjar Mathilda skriva fler egna texter till sina sånger, och de skildrar det nya sällskapsliv hon flyttat till. Det lokala umgänget i Västergötland var annorlunda mot det i Stockholm. Salonger och hov byttes mot vänner och bekanta på omkringliggande gårdar och militärbaler, vilket Mathilda uppskattade. Med de dansanta officerarna kunde det bli en polska eller mazurka, dansmusik som hon också själv komponerade.

Mathilda, som var djupt troende katolik, hade ett starkt socialt engagemang. När hon och Carl 1849 flyttade till Stora Ekeby startade Mathilda en trasskola där traktens flickor fick lära sig att återanvända tyglappar och trasiga strumpor till nya kläder som vid jul gavs som gåvor till de fattiga.

Flera av Mathildas sånger skildrar också de kvinnor som inte var lika framgångsrika i sällskapslivet som hon själv varit. Om dem som blev utanför handlar ”Den övergivna”, ”Du är borta” och ”Den bedragna” (se skivan Mathilda Orozco – Söderländskan i Norden). Det intensiva sällskapslivet för Mathildas del var däremot vid det laget över, och hon skriver: ”Jag sitter i soffan i sängkammaren med min stickning vid skenet af talgljusen”. Blommorna i orangeriet, trädgården och inte minst litteraturen kom att ta allt mer av hennes tid.

Mathilda dör den 19 oktober 1863 på Stora Ekeby och jordfästs enligt katolsk ritual i Rytterne kyrka. Stoftet fördes sedan till Segersjö och den Montgomery-Cederhielmska familjegraven på Lännäs kyrkogård. Under sitt 67 år långa liv samlade hon på sig språk, kulturella uttryck och traditioner från Spanien, Italien, Österrike, Frankrike och Sverige. Hon var gift tre gånger, födde fem barn och umgicks med såväl kungligheter och kulturpersonligheter som gårdsfolk och lantbrukare. Hon skrev poesi och musik, spelade, sjöng och agerade, ordnade fester och underhållning och spred glädje och vitalitet omkring sig. Ett händelserikt och fascinerande liv, får man förmoda. Hon hade flera förebilder från det kontinentala salongslivet ute i Europa, och försökte föra med sig det till Sverige. Kanske spelade hon också mycket medvetet en roll som drog nytta av hennes exotiska uppenbarelse. Det var dock inte alltid framgångsrikt.

Mathilda sörjde det faktum att när hon ville lämna det triviala och tala om något djupt upplevde hon det som att ingen lyssnade. Hon vande sig vid ”plattheter”, men beklagade att det stympade hennes intelligens och tystade hennes röst. Med inspelningen av skivan  "Mathilda Orozco - Söderländskan i Norden" (ACNo4) vill vi låta Mathildas röst komma till tals igen, genom hennes sånger och texter och genom andras hyllningar av henne. Vi som idag inte får nöjet att möta henne som underhållande salongsvärdinna kan istället genom musiken möta henne på andra nivåer, och förundras över hennes komplexitet och bredd.

Källor

Montgomery-Cederhielm, R. (1919). Mathilda Orozco, Söderländskan i Norden. P.A.Nordtsedt & Söners Förlag.

Öhrström, E. (1987). Borgerliga kvinnors musicerande i 1800-talets Sverige. Skrifter från Musikvetenskapliga institutionen, Göteborg, nr 15.

Öhrström, E. (1993). Klaveret, notboken och behagligheten. Om kvinnors musicerande under romantiken. Ur Lagerroth, U-B., Ramsay, M. (red) Romantiken över gränser (s 235-262). Gyllenstiernska Krapperuosstiftelsen.

Öhrström, E. (1989). Mathilda d’Orozco – salongernas näktergal. Ur Ginsburg, R., Roth, L. (red) Kvinnors musik (s 62-70). Utbildningsradion & Svenska Rikskonserter.

Artikeln skrevs ursprungligen till skivan "Mathilda Orozco - Söderländskan i Norden", ACNo4.

Upp ∧