Thomas Baltzer

F. ca. 1630/?, d. 1663 London

Thomas Baltzer var en legendomspunnen tysk violinist som studerat för den berömde Tunder i Lübeck. Efter att i två år tillhört hovkapellet i Stockholm begav han sig 1655 till England. “The Swede” som man kallade honom där fick anställning som kapellmästare hos Karl II.

Dietrich Becker

F. 1623/?, d. 1679 Hamburg 

Dietrich Becker var en framstående violinist i den engelsk-nordtyska speltraditionen. Han var en tid på 1650-talet i svenske rikskanslerns Magnus Gabriel de la Gardie tjänst. Senare finner vi honom som “Bestallten Raths-Violisten zu Hamburg”. I Hamburg gav han under 1660- och 1670 talen ut flera digra volymer instrumental musik, Kammarsonater för 3-5 stämmor och Basso ”Musicalische Frülings-Früchte” 1668, två volymer Sonater och Sviter för två stämmor och Basso 1674 respektive 1679. I Dübensamlingen i Uppsala finns ett par kyrkokantater av Becker bevarade. Dessutom komponerade Becker sånger och psalmer.

Titelsida till Dietrich Beckers "Musicalische Frülings-Früchte" från 1668

Carl Michael Bellman

F. 4 februari 1740 i Stockholm, d. 11 februari 1795 i Stockholm

Carl Michael Bellman var uppväxt på Södermalm i Daurerska malmgården, intill Maria kyrka i vars kyrkskola han från sex års ålder sattes. Carl Michaels håg stod till teckning och musik - matematik var aldrig hans starka sida: " Hjärnan ännu i mig vrides / när jag tänker på Euklides" erkänner han i sin "levernesbeskrivning" … vidare: " Äntligen uppklarnade dagen .... mina föräldrar hade funnit, att då jag låg i feber, hade jag under paroxysmer talat allting på vers ...".

Carl Michael fick nu en språkligt bevandrad informator som lärde honom "att hantera Apollos lyra". Trots ovanstående obestridda vittnesmål finner vi Carl Michael redan som 17-åring provanställd vid Riksbanken! Hans skulder växer under de följande åren och 1763 blir situationen akut. Misstankar om försumlighet, eller i värsta fall förskingring, driver honom att fly till Norge. "Till Norge jag flyktar så är jag i behåll." skaldar han glatt och återvänder snart med kungligt lejdebrev till Stockholm. Även föräldrarna drabbades av ekonomiskt trångmål och tvingades lämna sin malmgård och flytta, först till Årsta, sedan till Visbohammar - Olof Åhlströms hembygd!

På 70-talet började Bellman sin Fredmandiktning i akt och mening att ge ut 100 Epistlar. Han fann dock ingen förläggare, varför projektet hamnade i malpåse ända till den dag Olof Åhlström, på jakt efter lämplig svensk dikt och musik att trycka tar kontakt. Detta skedde på tips av Abraham Weste, en kollega till Olof vid Krigskollegium, som skrivit av Bellmandiktning. En febril verksamhet åren 89-91 måste ha föregått utgivningarna av Epistlarna och Sångerna! - Åhlström, hemma hos sig på Maria Kvarngränd, nedtecknandes melodierna direkt ur skaldens mun! Det skulle dock dröja två årtionden innan upplagan om 500 ex var slutsåld hos förläggaren Åhlström, Kellgrens lysande och försonande företal till trots. Då hade Bellman varit död i 20 år.

Porträtt: Detalj från titelblad till Olof Åhlströms utgåva av "Fredmans Epistlar", 1790

Johan Fredrik Berwald

F. 4 december 1787 i Stockholm, d. 26 augusti 1861 i Stockholm

Vid Berwalds frånfälle skrev den kände teatermannen, författaren, Stockholmsprofilen m.m. August Blanche följande tänkvärda rader: ”Glömd var den gamle kapellmästaren; det var som hade han för länge sedan vandrat sin väg. Men det händer ibland, när grafvens portar knarra och uppmärksamheten för ett ögonblick drages ditåt, att man ser en och annan försvinna, som icke borde förgätas, icke med likgiltighet förbigås”. Liksom han själv hade hans kompositioner också blivit bortglömda. Dessa ägde, enligt en av hans samtida, Boman, ”stor formskönhet, jämte denna alldelesegna renhet, klarhet och innerlighet,som i Berwalds violinspel utgjorde dettas egentliga nota characteristica”.

Den sexårige gossen Johan Fredrik debuterade som violinist på en konsert på Riddarhuset (1 dec 1793) i ett stycke av den populäre Pleyel. Ett vittne yttrarade: ”Så väl musikkännare som älskare funno sig på det högsta öfverraskade att hos ett barn i den åldern märka sådan skicklighet och så god execution vid ett Adagio, som man icke förmodade.” (att spela adagio, dvs ett långsamt uttrycksfullt stycke som krävde improvisationer och utsmyckningar av sin spelare betraktades vid slutet av 1700-talet som det mest musikaliskt krävande). Vid tio års ålder började en extensiv underbarnsturnéverksamhet till Finland, Ryssland, Danmark och Tyskland-Österrike. Första violinstplatsen i Hovkapellet erhöll han 1814. 1823 blev han kapellmästare, en post som han innehade till 1849 när Jacopo Foroni ersatte honom.

Han gifte sig med en sångerska, Mathilda Charlotta Cohn, som utbildade alla parets tre döttrar till goda sångerskor. Familjen konserterade vida omkring: Finland, Danmark, Norge men störst blev succén i Tyskland 1847. I Dresden blev kapellmästarna Reissiger och Wagner, virtuoserna Dotzauer och Kummer enligt Berwald själv helt entusiastiska över att ”flickorna hade den gamla goda, italienska metoden som nu för tiden är alldeles bortkollrad för bara skrik, tremulerande och andra ovanor med släpningar m.m.”.

I Stockholm var Johan Fredrik en av instiftarna av det tidigare nämnda ”Mazerska Sällskapet”. Dessutom arrangerade han mängder av konserter i staden: Själv skriver han: ”Under min konsertmästaretid arrangerade jag kvartettsoiréer, varvid ej blott klassiska mästares arbeten, men äfven nyare kompositioner utfördes, och hvilka blefvo mycket omtyckta och lifligt omfattade af den musikälsande publiken. Också lade jag mig och mina medhjälpare oss vinning om, att de omtalta kompositionerna blefvo instuderade och utförda på det noggrannaste och mest omsorgsfulla sätt.” (observera att med klassiska mästare B. avsåg musik av de s.k. Wienklassikerna som t.ex. Boccherini, Haydn, Mozart och Beethoven – efter dessa kom ”ny musik”, eller den som vi idag skulle kalla ”romantisk”).

Porträtt av J F Berwald, xylografi ca 1841, Kungl. biblioteket

Diederik/Dietrich Buxtehude

Född i Helsingborg?/Oldesloe?/Helsingör? 1637(?)

Död i Lübeck den 9 maj 1707

Det går i det aktuella forskningsläget inte att med säkerhet fastställa varken exakt födelsedatum eller vilken av de tre möjliga födelseorterna som är den rätta för Diedrik/Dietrich Buxtehude. Hans far, Johannes (eller Hansen Jensen Buxtehude) var åren 1638-1642 organist i Mariakyrkan i Helsingborg men flyttade därefter över sundet till Helsingör med sin familj för att där bekläda organistsysslan i Sct. Olai kyrka. Sonen Diederik växte alltså upp i Helsingör och gick i stadens latinskola. Den musikaliska utbildningen stod framför allt fadern för. Vid 20 års ålder 1657 blev han färdig organist och sökte sig över sundet till en tjänst i Mariakyrkan i Helsingborg. Staden var då dansk, men i och med freden i Roskilde 1658, kom den att tillfalla Sverige. Redan år 1660 när drömtjänsten i Sct. Mariae Kirke i Helsingör blev ledig sökte Diederik platsen och vann den ”suveraent”. Nu fanns det två Buxtehude i stadens största kyrkor.

Åtta år blev han kvar i sin uppväxtstad men på våren 1668 reste han till Lübeck för att pröva som Franz Tunders efterföljare till den prestigefyllda organistposten i Mariakyrkan i staden. I avtalet ingick giftermål med Tunders dotter Anna Margareta och äktenskapet ingicks den 3 augusti samma år. I äktenskapet föddes sju döttrar varav fyra uppnådde vuxen ålder.

I Lübeck hade Tunder grundat en tradition av återkommande ”Abendmusik”. Buxtehude fortsatte traditionen med denna konsertserie till vilken han kom att komponera mängder av musik. Buxtehudes samlade verk för ”Abendmusik” och för kyrkans högtider omfattar ca 120 vokalverk med instrumentledsagning och ett liknande antal verk för orgel. För de intimare musiktillfällena skrev han cembalo- eller klavikordmusik samt två opus Sonater för violin, viola da gamba och continuo. En myckenhet av Buxtehudes musik nedskriven i noter är förkommet, under det att somt ju bara var improviserat i stunden på orgeln eller klaveret.

Dock fanns i Stockholm vännen och kollegan, hovkapellmästaren Gustaf Düben, som såg till att få kopior på Buxtehudes musik för att använda den i kyrka och slott i staden. Tack vare Düben finns bortåt 100 verk bevarade i den s.k. Dübensamlingen som 1732 fraktades till Uppsala universitetsbibliotek för att arkiveras där. Då var 1600-talets musik passé i Stockholm och nya strömningar hade gjort sig gällande med generationen J. H. Roman i spetsen. Buxtehude, som dog 1707, slapp att uppleva att känna sig omodern … eller så hade han, om han fått leva upp i 90-årsåldern, fortsatt att vara den avantgardemusiker som han var i sin krafts dagar – i den utveckling av ”Stylus Fantasticus”, den espressiva och utåtriktade stil som var Buxtehudes specialitet.

Porträtt 1674 av Buxtehude, detalj av målning av Johannes Voorhout (1647-1723)

Upp ∧