Johan Henrik Kellgren

Född i Floby prästgård i Västergötland 1 december 1751, 
död i Stockholm 20 april 1795

Johan Henrik Kellgren studerade vid Skara läroverk och skickades 1768 till Åbo där han 1772 vann den filosofiska lagern. 1778 är ett märkes år i svensk tidningshistoria, då han tillsammans med Carl Petter Lenngren börjar utgivandet av Stockholms Posten. I den ungdomliga kretsen Lenngren-Kellgren-Åhlström spirar romantiken och förnuftet! Kellgren vann snart Gustaf III s bevågenhet och förordnades till Kungl. bibliotikarie och handsekreterare.

Vid Svenska Akademiens instiftande 1786 var han en av de tretton självskrivna ledamöterna. Bakom sig hade då Kellgren tre stora scenprojekt i intimt samarbete med kungen; "Drottning Christina" (1782, uppf. 1785), "Gustaf Wasa" (1782 uppf. 1786 till Naumanns musik) och "Gustaf Adolf och Ebba Brahe" (uppf. 1786 till Voglers musik). Han gjorde kungens lediga prosa till klingande vers. 1794 lämnade den av sjukdom märkte Kellgren Stockholms Posten helt i C P Lenngrens vård. På våren sysslar han med utgåvan av sina samlade verk. Han lär då också ha yttrat till sina vänner Gahn och Lenngren: "...det kostar på att lämna Eder..!"

Porträtt: Gravyr av J F Martin (beskuren), 1780, Projekt Runeberg

Christopher Christian Karsten

Född 9 sept 1756 Ystad, död 7 aug 1827 Kanton, Drottningholm

Christopher uppträdde som sångare redan som 12-åring 1768 i samband med Lunds Universitets jubelfest. Genom änkedrottning Lovisa Ulrikas initiativ fick han 1771 tillfälle att förkovra sin röst och anställdes två år senare som körsångare vid den nyinstiftade Kungl. Teatern (operan) i Stockholm. Efter studier för den italienske sångaren P. Potenza i Köpenhamn debuterade han 1778 som solosångare i prologen till Naumanns opera Amphion. Därefter altererade han framöver i mängder av operaroller med den fyra år äldre sångarkollegan Carl Stenborg.

Karsten gjorde, till skillnad från många andra svenska operasångare vid tiden, flera utlandsresor och gästspelade 1788 vid hovet i Berlin och Mecklenburg, besökte efter Gustav III:s död 1792 London och gjorde 1810 succé i Paris. Han pensionerades 1806 från Stockholmsoperan då den stängdes ned av Gustav den IV Adolph. Karsten fortsatte att göra inhopp på Kungl. Teatern då den nyöppnade 1812 och att sjunga vid konserter i huvudstaden, i Uppsala, Göteborg och Norrköping ända upp till sitt 69:e år. Den sista konserten ägde rum på Börssalen i Stockholm 1825. Karsten ägde en synnerligen vacker stämma enligt samtida samstämmiga omdömen. Hans röstfack var den dramatiske tenorens, men hans röst hade likt Stenborgs ett fenomenalt brett register som sträckte sig ända ner i basen.

Thekla Knös

F. 17 juni 1815 i Uppsala, d. 10 mars 1880 i Växjö 

Thekla Knös, som själv levde under knapra ekonomiska förhållanden, kom att bli en av förgrundsgestalterna i den gryende kvinnorörelsen. En av hennes nära vänner, Charlotte (Lotten) Kraemer, 1828-1912, tillhörde däremot en förmögen släkt. Hon passade lika lite som Thekla in i sin tids konventionella ramar. Brevväxlingen mellan Thekla och Lotten var mycket svärmisk. Thekla slutade sina dagar som ”sinnessvag” och fattig på Wäxiö hospital. 

Porträtt av Thekla Knös av Alida Rabe, Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon

Charlotte (Lotten) Kraemer

F. 6 augusti 1828 i Stockholm, d. 23 december 1912 i Stockholm 

Charlotte Kraemer tillhörde en förmögen släkt. Hon passade lika lite som Thekla Knös in i sin tids konventionella ramar. Lotten var initiativtagare till rörelsen för kvinnors rösträtt (införd först 1921!). Brevväxlingen mellan Thekla och Lotten var mycket svärmisk.

Lotten var under slutet av sin levnad ett i gamla paltor invirat ”Stockholmsoriginal” som väckte munterhet i kvarteren kring Villagatan, där hon 1879 köpt sig ett hus. Eftersom hon levde ytterst sparsamt, lades pengarna på hög och testamenterades, till släktingarnas stora förtret, till det jämlika, könskvoterade litterära sällskapet ”Samfundet De Nio” vid det posthuma bildandet 1913.    

Reimer Krampau 

F. ?, d. 1688 Stockholm

Reimer Krampau var musikant, violist, dansmästare och sångare. Han var medlem av hovkapellet 1674-88. I en begravningsvers tillägnad Krampau vid dennes jordfästning i Jakobs kyrka kan man läsa ”…Wår Curieuse och Dygdsinte Ungdoms åhr / Aff honom skickelser i Dantz och seder vunnit…”

Joseph Martin Kraus

Född 20 juni 1756 i Miltenberg i Tyskland,
död 15 december 1792 i Stockholm

Joseph Martin Kraus kom till Sverige 1778 tillsammans med Carl Stridsberg, en svensk som han lärt känna i Göttingen. Den 29 november 1780 invaldes han som ledamot 76 av Kungliga Musikaliska Akademien. Efter att operan Proserpin med libretto av Kellgren efter ett utkast av Gustav III, uppförts på Ulriksdals slottsteater och gillats av hovet, fick Kraus, på kungens bekostnad, resa tillbaka ut i Europa i fem år för att ytterligare förkovra sig musikaliskt. Han lärde där känna bland andra Haydn, Gluck och Salieri. Det är möjligt att han även träffade Mozart eftersom de båda var frimurare. Kraus var medlem i frimurarlogen Zur gekrönten Hoffnung i Wien.

Då Kraus återvände till Stockholm engagerades han som hovkapellmästare vid Kungliga Operan, och han skrev bland annat på uppdrag av Gustav III en marsch till öppnandet av Riksdagen 1789, Riksdagsmusiken. Han blev god vän med Carl Michael Bellman och tillsammans skrev de bland annat kantaten Fiskar stugan (1792) och hyllningssången Mozarts död (1792). Verket Dido och Aeneas, baserad på Kellgrens Aeneas i Carthago, som skrevs för öppnandet av det nya operahuset, som framfördes först sju år efter hans död, betraktas som hans största verk.

Kraus, som ibland har kallats "den svenske Mozart", avled år 1792. Han var då 36 år gammal samt sjuk och utfattig. Han ligger begraven på halvön Tivoli i Bergshamra.

År 1992 grundades Svenska Kraus-sällskapet. Kraus verk finns bevarade på Uppsala universitetsbibliotek. Flera av Kraus sceniska verk har under åren givits på Drottningholms slottsteater.

Porträtt: Målning av Jakob Samuel Beck, Wikimedia Commons