Musikaliskt Tidsfördrif & Skaldestycken Satte i Musik

Av Bernt Malmros

Andra häften av 1700-talet var en revolutionerande och samhällsomvälvande tid i Europa. Det är då ”upplysningstidens” idéer, med sina rötter i det sena 1600-talet, verkligen slår rot för att gå i full blom runt det magiska året 1789. De kraftigt växande städerna med sin befolkning av alla de tänkbara yrken; hantverkare, tjänstemän, bodbetjänter, manufakturarbetare, krögare, köpmän, tjänstefolk, bagare, läkare, advokater, konstnärer, skådespelare, musiker - kort och gott ”stadsborgare”, kom att utgöra en ny bred samhällsklass som inte längre nöjde sig med att sitta på åskådarläktaren i det politiska och kulturella livet. Till upplysningstidens idéspridning bidrog givetvis den vid tiden tilltagande läs- och skrivkunnigheten och den därmed stigande allmänna bildningsnivån, som kom att stärka denna, icke homogena, grupps självkänsla och ambitioner. Allt detta avspeglas i musikskapandet och reflekteras i de olika vägar som musikerna sökte sig fram för att anpassa sig till och samtidigt påverka den allmänna musiksmaken. Sekulära former av musikskapande och musicerande bröt fram likt lavaströmmar på alla fronter.

Överallt i Europa förnams, starkare eller svagare, upplysningstidens strömningar – i Frankrike leder det fram, genom Parispöbelns kraft, till 1789 års händelser. Liknande folklig jäsning och omstörtande rörelser uppträder på många håll samtidigt från 1770 och framåt. I Danmark griper upplysningsmannen, hovlivmedikus Joh. Fr. Struense, genom sin speciella ställning i danska kungahuset, den reella makten för en kort period i början av 1770-talet, då han från sitt skrivbord dikterar den ena genomgripande samhällsreformen efter den andra (Struense kuppades bort av reaktionära krafter och avrättades). I Sverige är det kungen själv, Gustav III, som vid 1789 års riksdag rycker åt sig initiativet till en fullständig ståndsutjämning genom den av honom självsvåldigt genomklubbade ”Förenings- och säkerhetsakten” som i ett slag förpassade adelns företräden och privilegier till historiens skräpkammare (Gustav III mobbades ut av adelsoppositionen och mördades). Den nya ”bonde- och borgarklass” som ändå hann få ökad självkänsla och självmedvetenhet, kunde nu lättare avancera på samhällsstegen och i allt högre grad kosta på sig ett visst mått av ”fritid”. Vad ska man göra av sin fritid, om inte att satsa mycket av densamma på nöjen och njutning? Det är här som den musikaliska njutningen, det ”musikaliska tidsfördrivet” kommer in i vardagen.

Det trycktes böcker som aldrig förr. Dessa avspeglar helt andra intressesfärer än den religiösa. Bibeln, Psalmboken och Luthers ”Lilla katekes” hör dock fortfarande till den obligatoriska huvudlektyren, men därutöver uppstår nu en stegrande efterfrågan på tidningar, romaner, facklitteratur, diktsamlingar och musikaliska noter. Hemmusicerandet började ta fart. Nu var det kvinnorna i hemmen som började ta för sig och bli huvudkonsumenter av slika moderna trycksaker. Förutsättningarna för hemmusicerandet var att det fanns bra och billiga instrument lämpliga för ändamålet. Det instrument som bäst svarade upp mot dessa kriterier var ”KLAVIKORDET”. Klavikordet är ett tangentinstrument som med sin enkla och robusta mekanik och genom en ökande serieproduktion* kunde bli ett var mans/kvinnas/hems egendom**. Genom att efterfrågan ökade började instrumenthantverket kring klavikordbyggandet mer och mer likna just serieproduktion. Man byggde långa serier av liknande instrument med hjälp av mallar. Instrumentmakarverkstäderna kunde ha många byggare och gesäller i full produktion samtidigt. Därmed blev priset också tillräckligt överkomligt.

I Sverige utvecklades klavikordet från ett, i början av 1700-talet ganska litet instrument till ett, på vetenskaplig grund***, utvecklat stort och kraftfullt instrument om 6 oktavers omfång och dryga 2 meters bredd x 0,65 meters djup vid århundradets slut. Att instrumentet klingande jämförelsevis starkt och höll stämningen bra i det bistra nordiska klimatet var ingen nackdel och det bibehöll därigenom sin popularitet långt in på 1800-talet. Det var byggare som Specken, Krafft, Rackwitz, Lundborg, Lindholm & Söderberg som var de största och mest produktiva klavikordbyggarna.

Att ”det svenska musikundret” har sina rötter i 1700-talet skall nedan belysas. Det bygger på en lycklig kombination av instrumenttillverkning och notproduktion.

I Sverige var det Olof Åhlström som kom att stå för den huvudsakliga notproduktionen mellan åren 1783-1835. Det var 1783 som den 27-årige Olof Åhlström kunde lägga nottryckare/musikförläggare till sina tidigare sysslor, organistens, kompositörens och kamrerarens. Åhlström var ett bra exempel på hur man på den gustavianska tiden kunde göra en klassresa. Olof föddes 1756 på den lilla bondgården Åletorp i Vårdinge socken, Sömland, lärde sig musikens elementa och praxis av socknens organist, folkmusiken genom sin mor och traktens spelmän. Nyss fyllda 16 år begav han sig till Stockholm, där han blev antagen vid den nybildade Musikaliska akademien. Fyllda 21, 1777, fick han sin första tjänst som ordinarie ”orgelnist” i Maria Magdalena kyrka på Södermalm.

Åhlström umgicks i den ungdomliga publicistiska kretsen kring den 1778 grundade tidningen Stockholms Posten, som räknade Carl Petter Lenngren som redaktör och Anna Maria Malmstedt och Johan Henrik Kellgren som huvudskribenter. Romantiken spirade och Olof äktade Carl Petters syster Hedvig Charlotta den 1 oktober 1779. Hedvig Charlotta är då i andra månaden. I november året därpå, 1780 gifte sig Anna Maria Malmstedt till efternamnet Lenngren. Samarbetet mellan svägerska och svåger Anna Maria och Olof kom att få betydelse för viskomponerandet i Sverige och den notpublicistiska verksamheten.

Med sin bakgrund i arbetet med Stocholms Posten var det följaktligen naturligt att Åhlström drogs till att även försöka sig på nottryckeriverksamhet – något som låg i tiden och kunde ha utsikt att lyckas nu när notkonsumenterna faktiskt fanns, både i Stockholm och ute i övriga landet. På många ställen i Europa hade man redan kommit långt. Visserligen hade det förekommit sporadisk notutgivning i Sverige tidigare, men ingen hade lyckats att etablera ett stadigvarande nottryckeri. Tiden hade kanske inte hade varit mogen då boktryckaren Henry Fougt 1767 begivit sig till London för att där, för Vetenskapsakademien och den engelska allmänheten, presentera sin nyuppfunna förbättring av nottryck med högdifferentierade lösa typer (en föregångare till det system som Breitkopf lät lansera, kort därpå, som sin innovation – det låg, som det brukar, i tiden).

Organisten i Storkyrkan och instrumentbyggaren Johan Öberg d. y. hade 1781 annonserat att han mot subskription tänkte sig att trycka en utgåva Sonater av svenska komponister. I stället för att gravera noterna på dyr kopparplåt hade Johan Öberg kommit på att gravera på sitt favoritmaterial, trä - hårt men billigt inhemskt trä. Av detta experiment blev inget och vi har aldrig fått veta om det skulle ha lyckats, praktiskt eller ekonomiskt, ty Öberg drabbades samma sommar av skörbjugg och dog i augusti månad (Norra Europa hade en rad av år härjats av missväxt, vilket kanske är förklaring till denna, för vår tid, främmande dödsorsak … då var det vanligast att dö av, ”förkylning”, allt enligt stockholmsförsamlingarnas ”dödböcker”).

Åhlström satsade istället på den beprövade koppargraveringen och började ett långvarigt samarbete med den erkänt skicklige gravören Fredrik Akrel. Det första som trycktes 1783 på Åhlströms egna förlag var hans eget Opus I, 3 Klaversonater. Därefter kommer följande år ett ökande antal kompositioner ... :

1784 - Tre Ouvertyrer av Gluck i Åhlströms eget klaverarrangemang

         - Opus II, 4 Sonater för klaver och violin av Åhlström

1785 - Klaverutdrag till operan Iphigenie av Gluck (Åh)

1786 - Två Symfonisatser av Haydn (Klaver, Åh)

         - Opus III, 3 Klaversonater av Åhlström

         - Opus IV, 3 Klaversonatiner för Kronprinsen

1787 - 1787 Kantat den 19 augusti 1786 av Abbé Vogler (kl, Åh)

         - Ouvertyr till operan Frigga av Åhlström (kl, Åh)

1788 - Ouvertyr till Kronofogdarna av Zander (kl, Åh)

         - 4 Symfonisatser av Haydn (kl, Åh)

         - 2 Symfonisatser av Haydn (kl, Åh)

         - Arier ur Gustaf Wasa av Naumann (kl, Åh)

         - Prolog till Kronprinsens födelse 1778 av Uttini (kl,Åh)

1788-89 -Arier utur de på Kongl. Theatern upförde operor (kl,Åh) 4 Band

1789 - Balletter och Marscher samt Entre-Acter (kl,Åh) 3 Band

... som det symboltyngda året 1789, i september, kröntes med de första 14 numren av ”MUSIKALISKT TIDSFÖRDRIF” - Tidsfördrifet var en så kallad ”Periodika”, en periodisk utgåva som kom, i det här fallet med 30 häften per år (varannan vecka ung,) fram till år 1824 – därefter med mindre antal nummer fram till 1834, året innan Åhlströms död i augusti 1835.

Det första numret av 1789 års "Musikaliskt Tidsfördrif" (MT) utkom i september och därpå följde ytterligare 13 nummer intill december. På de sammanlagt 56 sidorna, 14 ark (17 x 25 cm, obeskuret i liggande format) finns 29 musikstycken av mycket olika längd och karaktär fördelade mellan vokalt (13 stycken) och instrumentalt (16 stycken). På den vokala sidan: ”Wisor” (8 st.), ”Arior” (5 st.). och på den instrumentala: Rondos (3 st.), Polonoiser (3 st.), Menuetter (3 st.), Marscher (2 st.), Kozaks (2 st.), Variationsverk (2 st.) och andra (1 st.). Här är det musik av både inhemska svenska kompositörer och utrikiska sådana: de svenska Kraus, Zander, Stenborg, Vogler, Palm, Wikmansson, Åhlström (5 stycken) samt de utländska Walter, Sacchini, Vanhal, Martin och Haydn (3 stycken). Följande årgångar följer i stort sett samma upplägg och fördelning av inhemskt /utrikiskt, vokalt/instrumentalt, större/mindre omfångsrika kompositioner – allt i välavvägda proportioner. Verk av den i Sverige hitintills tämligen obekante Mozart blev tidigt införda i MT, företrädesvis med klavervariationer och operaarior. Haydn toppar med många klaverutdrag av hela symfonier och ett och annat småstycke, såsom Menuetter och enstaka långsamma satser. Haydns popularitet i Sverige avspelar sig också i konsertprogrammen i Stockholm som redan på 1780-talet upptar några av hans symfonier. 1801, två år efter uruppförandet, framförs i Stockholm Haydns oratorium ”Skapelsen” och redan året därpå, 1802 trycks hela verket i Åhlströms klaverutdrag med svensk text.

En ny genre som kom att odlas var ”Visan” (ofta stavat ”Wisan”), sånger till originaltexter där dikter tonsattes. Det är samma genre som i tyskt språkbruk brukar benämnas ”Lied”. Tidigare hade det varit den s.k. ”timbrevisan” som dominerade i Sverige. I en sådan visa diktades texten till en redan existerande, ofta populär och välbekant melodi; bra exempel på sådant förfarande är Bellmans visor och senare de s.k. Skillingtrycksvisorna där man serverade ny dikt till melodier som var populärt allmängods. Joseph Martin Kraus och Åhlström började i kollegialt samarbete att nykomponera sånger/visor till originaltexter. Kraus, som kom från Göttinger Hainbund-rörelsens avantgardiska läger, tonsatte först tyska diktares texter, för att senare börja skriva musik till Bellmans poesi. Åhlström däremot arbetade direkt med enbart svenska texter, för första gången i Stockholms Posten 1779, då Kellgrens dikt ”Wintrens Wälde lycktar” publicerades med melodi av Åhlström.

För denna nya sånggenre skapade Åhlström ett egenpåfunnet periodiskt tryckalster; ”Skaldestycken satte i musik” (Sk), 1794-1823. Det var diktsamlingar i fickformat, 10 x 15,5 cm, där hela den tonsatta dikten trycktes med vanliga bokstavstyper i en separat volym och musiken med underlagd text graverades och trycktes i sin egen separata volym. Att gravera var mycket dyrbart i förhållande till att typsätta och det krävde ett speciellt estetiskt yrkeskunnande. Genom att dela text och musik på detta smarta sätt blev "Skaldestyckena" ekonomiskt möjliga, både för köparna, som fick sitt lystmäte på nya dikter/musik tillgodosett och för Åhlström och diktarna/kompositörerna som fick sina alster offentliggjorda. Att trycka nöjeskulturellt gods var ett vågspel, det kunde lika lätt bli flopp som topp! Risken fick notförläggaren ta.

Åhlström var ingalunda först eller ensam Nordeuropa i sin ambition att genomföra tryckning och spridning till en hugad allmänhet av musikaliska periodika, men som vi snart ska se, den som internationellt tidigt lyckades landsätta ett varaktigt, men samtidigt ständigt ekonomiskt riskfullt, projekt. De Åhlströmska TIDSFÖRDRIVET och SKALDESTYCKENA är de musikaliska periodika vars utgivning, i nationell som internationell jämförelse, har längst varaktighet - hela 45 år! Motsvarande publikationer i andra länder har ofta ett mycket kort, ja sporadisk, liv. Detta kan du läsa mer om i artikeln Musikaliska tidsfördriv i upplysningstidens norra Europa.

Sverige hamnar, genom Åhlströms outtröttliga pedagogiska insatser, på den internationella kartan när det gäller hemmamusicerandets betydelse. Publikationerna visar att nivån på den musikaliska allmänbildningen i Sverige vid tiden var hög. Musik var ett av svenska skolans viktigaste ämnen vid tiden och förekom på schemat varje dag. Det ”svenska musikundret”, var i säck innan det kom i påse – en drygt 200 år gammal säck!

Artikeln är ursprungligen skriven för tidskriften "Tidig Musik" nr 4 2014.

På Wikiwand finns en fyllig förteckning över samtliga årgångar och nummer av Musikaliskt Tidsfördrif.

* Jmf. Af Chapmans serieproduktion av linjeskepp och fregatter på 1780-talet! Genom att ha fler skepp samtidigt på parallella stapelbäddar kunde arbetet bedrivas rationellt. Man tillverkade efter samma mallar likadana konstruktionsdetaljer till flera skepp samtidigt.

** Jmf. 1920-30-40-talens dragspelsera i Sverige och 1960- & 70-talens gitarrdito!

*** Kungl. Vetenskapsakademien lade ner ett stort arbete på att, genom matematiska beräkningar av proportioner på mensur och strängtjocklekar, mäta sig fram till bästa akustiska och hållfasthetsresultat. Även tillämpningen av träets fiberriktningar vid konstruktionsarbetet togs i beaktande.  

Upp ∧