Ferdinand Zellbell den yngre

Av Bernt Malmros

”Jag Ferdinand Zellbell är född här i Sverige och Stockholm den 12. St:n: September År 1719.” - Sålunda begynner den ”Lefvernes beskrifning och Merit-Lista” som Zellbell signerade ”Stockholm den 17 October 1764”. Den tillkom därför att en sådan självbiografi avkrävdes ledamöterna i Timmermansorden, som Zellbell den 26 januari 1763, som ledamot No 36, hade invalts i. Timmermansorden eller ”Timmermans Brödra Laget” var ett av många ordenssällskap i det sena 1700-talets Stockholm. Zellbell var ju även, enligt egen utsago, ledamot i ”Frimurare, L´Auoro och uti Fackel Orden”. Vi äger, utöver denna Zellbells självbiografi, enbart strödd kunskap om Zellbells liv och verksamhet.

Zellbells liv kantades, som framkommer i hans självbiografi av en mängd förtretligheter och ekonomiska bekymmer. Själv upplever han sig vara utsatt för avundsmäns ränker. En av dessa var Hinrich Philip Johnsen (1716-1779) som inkommit till Sverige med kronprinsens, sedemera konungens Adolf Fredrik kapell år 1744. 1755 inträder bolognesaren Francesco Antonio Uttini (1723-1795) som svenska hovets nye gunstling. Även om han inte konkurrerade direkt med Zellbell så var Uttini ytterligare en mun att mätta för det svenska hovet. Uttini skriver för drottning Lovisa Ulrika operan ”Il Re Pastore” år 1756 och får den dessutom tryckt. Samma år, 1756 försökte hovpartiet sig på en statskupp som misslyckades kapitalt. Konung Adolf Fredrik och drottning Lovisa Ulrika blev av Rikets Råd och Ständer näpsta, förödmjukade och kontrollerade. Dessa händelsernas utveckling bidrog i viss mån till instabiliteten i hovets finanser och lade hinder i vägen för ett det expanderande nöjesliv som hovkapellet var en viktig del i.

Det är inte märkligt att Zellbell i denna situation söker sig österut till S:t Petersburg och kejsarinnan Elisabeths hov. Musikmecenaten Patrik Alströmer ger honom sitt stöd till resan. Väl i S:t Petersburg erhöll Zellbell inom kort uppdraget att sätta musik till den opera med vilken kejsarinnans födelsedag den 18 december 1758 skulle högtidlighållas. Textförfattare var venetianaren Lodovico Lazaroni. Avsikten med verket var att smickra den höga potentaten. Därvidlag lyckades Lazaroni alldeles utmärkt. Han ville själv därför inte kalla det för en ”drama per musica” utan en ”festa teatrale” med titeln ”IL GUIDIZIO D´AMINTA”. Den andra och sista akten i denna teatraliska festlighet innehåller möten och samtal mellan de inblandade mytologiska figurerna och det hela mynnar ut i att scenen förvandlas till Ärans Tempel där Aminta slutligen förärar kejsarinnan Elisabeth den åtråvärda blomsterkransen. Det hela avslutas med en jublande kör.

Besöket i Petersburg måste ha varit mycket inspirerande för Zellbell, ty återkommen till Stockholm 1759, griper han in i stadens musikliv på ett helt annat sätt än han gjort dessförinnan.

Han börjar att stadigvarande arrangera många konserter i Stockholm, något som fortgår under hela 1760- och 1770-talen. Framförallt höll han liv i traditionen med Riddarhuskonserterna som begynts av Johan Helmich Roman (1694-1758) redan år 1731. De konserter som Zellbell anförde kallades tidvis ”Kavaljerskonserter”. Som namnet angav utgjordes stommen i dessa orkestrar av goda amatörmusiker. Gamle hovkapellmästaren Roman hade uppodlat och uppmuntrat detta musicerande så att det fortfarande i Stockholm på 60- och 70-talen gick att uppbåda stora och bra orkestrar.

Under år 1758 är det främst Uttini som håller i konsertverksamheten. 1759, som är ett ännu konserttätare år, delar herrar Esser, Uttini och Lalin på arrangörsskapet. Den 9 december 1759 spelas i f.f.g. i ”Stora Riddarsalen” operan ”Il Guidizio d´Aminta” under Zellbells ledning. Biljetterna är ganska dyra, 6 daler kopparmynt, jämfört med det gängse priset entrépriset på 3 daler k:t.

Olika program avlöser varandra. Den 3 februari 1760 ges åter operan ”Il Guidizio..”, men då är biljettpriset nere i 3 daler k:t. På våren det året är det Zellbell som dirigerar den ”brukliga Passionsmusken av Pergolesi” (dvs. ”Stabat Mater”). Den 8 och 29 november 1761 står åter ”på begäran” operan på programmet. Nu kostar biljetterna 6 daler k:t. Den 20 april 1766 dyker operan upp igen. Il Guidizio d´Aminta hade alltså fem framföranden i Stockholm under fem år. Detta tyder på att publiken uppskattade, var förtrogen med och efterfrågade just musiken i den, särskilt som det alla gånger rörde sig om konsertanta framföranden utan dekor och scenaktion.

Orkesterkonserterna under Zellbells ledning var också spelplats för de unga debutanterna: violinisten Erik Ferling 1761, sångerskan Elisabeth Lillström (Olin) 1761 och sångaren Carl Stenborg 1766. Dessa lysande stjärnor på den gustavianska scenen är bara några exempel på talanger som Zellbell tog hand om och fostrade. Bland de större egna verken som framfördes vid konserter kan nämnas Opera-Baletten ”Sveas högtid eller Fria konsternas vördnadsoffer åt Dygderna”, uppförd på Riddarhuset d. 23 mars 1774.

Ferdinand Zellbell var en av instiftarna till Kungl. Musikaliska Akademien, d. 8 sept. 1771 och han kom att bli en av Akademiens första och drivande lärare. Under resten av 1770-talet tycks Zellbell, vid sidan av sin organistsyssla i Storkyrkan, nu ha lagt sin kraft på Akademiens väl och ve. En av hans första elever var den då, 1772, blott 16-årige bondsonen Olof Åhlström (1756-1835). Olof Åhlström kom att som orgelnist, först i Maria Magdalena (1776-1792), sedan i Jakobs kyrka (1792-1835), föra hans orgelspelstradition vidare. Musikkännaren J. A. Oxenstierna beskriver i sin dagbok d. 8 jan. 1769 Zellbells spel i följande ordalag: ”Han spelte fantasier, men så liufliga att de öfverträffar allt, hvad jag någonsin hört, och så enfaldiga tillika, att jag trodde mig ständigt kunnat höra förut, hvad ton skulle följa.”

Söndagen den 20 december 1778 dyker Zellbells namn för sista gången upp i samband med konsertverksamhet i Stockholm. Han introducerar då en ung sångerska för Stockholmspubliken. Hennes namn var Sofia Francisca Stading, född i Berlin 1763, död i Dresden 1836 och hon anställdes därefter vid operan i Stockholm som ”första aktris och sångerska” samt utnämndes till första hovsångerska. Del av annonsen för konserten lyder:

”K. Mus. Akademien i St. Ridd.-salen. Kl. 4 e. m. för Serafimer-Lazarettet. Dirig.: Zellbell, hvarvid utom andra röster, som för detta vunnit resp. Allmänhetens tycke, äfven den ifrån Berlin nyligen hitkomne Mademoiselle Stading låter höra sig .f f. g. Medv.:Fru Olin. Bil. 16 sk.”

Ferdinand Zellbell dör i Stockholm den 21 april 1780, men hans många unga musikaliska skyddslingar för arvet efter honom vidare.

Artikeln ursprungligen skriven som förord till utgåvan av operan "Il Guidizio d´Aminta" på Holger Schmitt-Hallenbergs förlag "Gran Tonante" 2009.