Bon Mot september -20

General-Bass enligt Envallsson


GENERAL-BASS, BASSO CONTINUO, BASSE CONTINUE, BASSE CHIFFRÉE, BASSE-FIGURÉE, Figurerad bass, BASSE FONDAMENTALE, IL FONDAMENTO, Hufvudbassen, SIFFRERA. Kärt barn har många namn!


Carl Envallsson tar i sitt ”Svenskt Musikaliskt Lexikon” från 1802 upp alla dessa olika benämningar på samma musikaliska företeelse och beskriver den under varje rubrik i lite olika ordalag. Han ger därmed olika definitioner på denna viktiga och grundläggande ingrediens i 1600-, 1700- och även till viss mån 1800-talens musik. Inom jazz-, rock och europeiskt baserad folkmusik utgör detta 1600-talsfundament fortfarande en helt grundläggande och levande tradition.


Den vanligaste benämningen idag i svenska språket är ”Generalbas”, eller det även internationellt gångbara ”Basso Continuo”. Det sistnämnda förekommer ymnigast i programblad, böcker och på skivkonvolut.


Detta fundamentala sätt att tänka musiken tog sin början vid skiftet mellan 1500- och 1600-tal. Då ville man återskapa det som man trodde var det grekiska skådespelets musikaliska essens. Man tänkte sig då det sjungna eller reciterade ordet som instrumentalt beledsagat. Valet föll på de instrument som tillhörde basregistret och ackordinstrument. Man utvecklade också nya instrument i dessa två familjer.


Den nya musikskapelsen kom att kallas ”opera” (Envallsson: ”Et ord som egentligen betyder Flit, Möda, Besvär, Arbete, …”) fick mycket snart genomslag även i den rena instrumentalmusiken, där tonerna, melodiken och harmoniken skulle uttrycka känslor, mänskliga affekter och efterbilda naturen - men utan ord. Den talande musiken!


Basen var det fundament som skulle stödja den vokala eller instrumentala linjen, som ju oftast låg i ett ljusare läge än basen. Ur detta föddes en polaritet mellan melodi och bas. Däremellan blev det intressant att fylla på harmonin mellan dessa polariserade toner med fler ackordtoner för att skapa ett fylligare sound och därigenom ett kraftfullare uttryck. En fullständig harmoni kräver tre toner som klingar i ett s.k. ackord. Ackordtänkandet var fött. Generalbasen var född.


För att ange vilken harmoni (ackord) som kompositören ville ha kom man att ”besiffra”, skriva siffror som beskrev intervallen i förhållande till bastonerna, antingen under eller över dessa: Om där inte står en siffra vid bastonen så spelar man ett ackord som består av den rena treklangen över denna (”Trias harmoica” – ett fullkomligt ackord bestående av tre toner som Abbé Vogler kallar ”Treklang i naturen”).


Vi testar ett exempel som bygger på C-durskalans diatoniska 7 toner:  C1-D2-E3-F4-G5-A6-H7-(C8):  Över bastonen C spelar vi tonerna C1-E3-G5, vilket resulterar i treklangsackordet ”C-dur”. Sedan kan spelaren välja vilken omvändning av tonerna i ackordet som denne finner bäst. Står där siffran 6 spelas ackordet C1-E3-A6 vilket ger ackordet ”a-moll” (om inget annat anges spelas alltid den tredje tonen, som alltså inte behöver skrivas ut - fiffigt!). Står där istället siffran 4 med en 6:a över spelar vi tonerna  C1-F4-A6, vilket resulterar i ett ”F-durackord”.


Detta är grunden som ger de enkla funktionsackorden.  (C-durackordet bildas även då bastonen är E genom att kombinera denna med siffran 6 och med G som baston med siffrorna 4 och 6!). De svårare, dissonerande ackorden anges med siffror som tex 7, 2 4 6, 2 4+ 6, b7, #7, osv … alla kan omvändas, fördubblas och spridas i det spelbara området ovanför bastonen på det instrument som trakteras som det passar i helheten och är speltekniskt möjligt. (Tecknen ”# och +” höjer intervallet en halvton, tecknet ”b” sänker intervallet en halv ton).


Det harmoniska ackordtänkandet kom att revolutionera musikskapandet från 1600-talet och framåt. Det sker ett brott i konstmusiken efter 1:a världskriget när den ”atonala musiken”  eller ”12-tonsmusiken”, skapades som ett teoretiskt sätt att få slut på bundenheten till  tonala centra och harmoni. Denna teoretiska skapelse visade sig med tiden bli något av en parentes i musikens historia. Inom populärmusiken har man aldrig övergivit det harmoniska tänkandet från 1600-talet.


Ett urval av vanliga GENERALBASINSTRUMENT är orgel, klavikord, cembalo, forte-piano, piano osv, viola da gamba, violoncell, violone, kontrabas, fagott, dulcian samt alla lutinstrument, gitarr mfl. Alla dessa instrument kan användas tillsammans i vilka kombinationer som helst för att utföra BASSO CONTINUO!


"Gavott", av Dietrich Becker, 1668. Här framförd av Affetti Musicali di Stoccolma. Finns som spår #3 på skivan Stockholmskt 1600-tal

 

Cembalon spelar här tillsammans med Violonen basstämman och fyller dessutom ut med ackord med olika många fördubblade (ju fler toner desto starkare) och ibland omvända treklanger. Stråkinstrumenten spelar melodi och de av Beckers komponerade, resterande fyra fyllnadsstämmorna, som också skapar harmonin på basfundamentet

   

"Hwad begiär du Hierta lilla?", av Dietrich Becker / Lasse Lucidor. Här framförd av Affetti Musicali di Stoccolma. Finns som spår #4 på skivan Stockholmskt 1600-tal

 

Den vokala melodin beledsagas här av Cembalon som tillsammans med Viola da gamban utför bastonerna. Cembalon spelar dessutom de ackord som är angivna och anpassar dessa så att de inte sticker upp ovanför melodin eller dubblerar den (på ett sätt som en sångare på 1600-talet skulle kunna ha tolkat som en musikalisk tillrättavisning!)


"Sonata", av Francesco Antonio Uttini, 1768. Här framförd av Anders Berg, traversflöjt, Sören Jansson, violin och Bernt Malmros, violoncell. Finns som spår #12 på skivan Stockholmskt 1700-tal

 

I Uttinis tryckta 6 Triosonater är bastämman försedd med besiffring. Hans sätt att skriva fullständig harmoni med de tre instrumenten, Primo, Secundo & Basso, gör att det inte krävs något ackordinstrument. Här är det Violoncellen som ensam sköter ”Generalbasen”



Johan Fredrik Grenser, Trio C-dur Op 1 No 5. Här framförd av Pasticcio. Finns som spår #2 på Stockholmskt 1700-tal.

  

När Grenser komponerade sina 6 Trios i slutet av 1770-talet förekom det att man börjat hoppa över att skriva siffror i basstämmor. Detta skedde i första hand då kompositören inte alls önskade att man skulle använda ett ackordinstrument i addition till basen. Så var oftast fallet i rena stråkkvartetter, en genre som just blivit populär då.

 

Att basen är ”siffrerad”, besiffrad, har aldrig betytt att man måste spela ackord över den. Det var upp till den resandes (dvs spelandes) ensak att avgöra! I flerstämmig musik, som trios, kvartetter, kvintetter, sextetter osv där ackorden redan finns i de komponerade stämmorna, kan man istället se generalbasbesiffringen som ett slags ”snabbpartitur” som skvallrar för basspelarna vilka ackord som bildas och vilken valör och därmed emfas denne ska lägga på de enskilda tonerna i sitt spel – ett slags utmärkande av de dynamiska tonstyrkeskiftningarna.

  

Regeln är enkel: ”Ju krångligare siffror (smutsigare ackord), desto mer emfas”!

Basspelarna är de som alltså sitter med ”facit” och därmed har den största makten att påverka det musikaliska resultatet – en roll som förpliktigar!

  

Bilden till vänster visar tre första notraderna av Basso-stämman till Grensers Trio Op 1 No 5 C-dur, första satsen ”Allegro”.

 

I exemplet är bastonen i första hela takten ett C = ett C-durackord (treklang): C-E-G.

I takt 2 står siffran 7 över tonen G vilket betyder G-durs treklang plus den 7:e tonen (=ett s.k. Septim-ackord): G-H-D-F.

I takt 5 står siffrorna 4 6 över tonen C vilket ger F-durs treklang: C-F-A (F-A-C i sin grundvändning).

Här har vi de tre huvudharmonierna (treklangerna) i tonarten C-dur: C-dur, F-dur och G-dur.