Från bal till arsenal

Vauxhallen i Orangeriet i Kungsträdgården

Orangeriet i Kungsträdgården uppfördes och färdigställdes 1762 för övervintring av kungens citrusträd. På platsen hade tidigare funnits liknande byggnader av Nicodemus Tessin d.y. och Carl Hårleman. 1763 gavs allmänheten tillträde till den annars inhägnade Kungsträdgården. Orangeriet låg i parkens bortre norra ände och porten till parken låg i dess södra ände, invid Jakobs kyrka.

År 1772 öppnades själva byggnaden som Vauxhall, med förebild från London och Paris. Detta skedde under sommarsäsongen, då citrusträden fick tampas utomhus med den stockholmska sommaren. Vauxhallens roll som nöjes- och konsertlokal invigdes med en konsert dirigerad av Francesco Antonio Uttini söndagen den 14 juni kl. 5 om eftermiddagen. Konserten var samtidigt spelad till förmån för de gästande italienska sångarna M:lle Almerighi och herrarna Ansani och Potenza. I juni och juli hölls därefter ytterligare åtta konserter.

Konsertverksamheten fortsatte under de kommande tre decennierna med varierande intensitet. Det spelades mest kammarmusik där Hovkapellets ledande instrumentalister och sångare medverkade, ibland samman med gästande utländska virtuoser. Man presenterade mycket ny musik av såväl inhemska som av utländska kompositörer. Ibland var dessa desamma personer som musikens exekutörer som tex Antonio Lolli, Jean-Baptiste Baumgartner, Johan Fredrik Grenser, Christopher Pihlman, Johan David Zander, Erik Ferling och många, många andra.

I mitten av 1790-talet började man att lansera ett nytt koncept. Konserterna där Kungl. Svea Lifgardets musiker spelade, följdes av baler; "Till sist dansmusik. Bilj. 16 sk. För herre, fritt för damer", som det annonserades i Dagligt Allehanda.

Anna Maria Lenngren diktar i Stockholms-Posten den 29 juni 1795:

"Så njutom då vårt nöje här till upphovsmannens ära

Som vet att glättigt lynne är den bästa sedolära

Om världen ginge mer i dans, helt säkert mindre ondska fanns."

Dessutom förklarar hon:

"I Kungsträdgårds-orangeri-huset roar man sig, utan uppmärksamhet på klädseln, på alla dessa omständigheter hörande till etiketten, vilka äro så nödvändiga, så oundvikliga på Börsen: och då en familj där spänd och bänd, betalar en regelmässig afton ofta med 5 à 6 riksdaler, kostar samma nöje, vida fullkomligare, icke mer än 12 s:r på Vauxhallen. Ju mindre tvång, dess mera ro."

(På Börshuset vid Stortorget i Gamla Stan hölls också baler som arrangerades av Stockholms Borgerskap, till vilka de som betalade hade tillträde utan avseende på stånd).

År 1800 var sista säsongen som Orangeriet användes för denna nöjesverksamhet. Inte mindre än tio konsert/baltillställningar anordnades i november och december detta år. Det var något av en ”Grande Finale”, när inga citrusträd längre väntade att få komma in i värmen. Följande år, 1801 flyttades nämligen Sveriges samlade krigstroféer in i det gamla orangeriet. Dessa hade under ett par år varit husvilla, efter att Arsenalen i det gamla de la Gardieska ”Palats Makalös” (nuv. platsen för ”Almarna”, Karl XII:s torg) 1793 hade byggts om för att hysa den Dramatiska Theatern, som i sin tur hade lämnat det Stora Bollhuset vid Slottsbacken när byggnaden revs det året.

Därefter skövlades hela parken på den nytillsatte kungens Karl XIV Johan (Bernadotte) order för att ge plats åt en steril exercisplats. Orangeribyggnaden revs slutligen 1852.

Äldre Bon Mots