Det svenska klavikordet

- ett folkkärt instrument sprunget ur ”Nytta och Nöje”

Av Bernt Malmros

Behovet av ett heminstrument till ett överkomligt pris fick den år 1739 instiftade Vetenskapsakademien att engagera sig i den inhemska klaverinstrumenttillverkningen. Detta gällde förvisso även utvecklingen av cembali, men särskilt klavikordet med sin enkla mekanik kom att tilldra sig akademiens speciella intresse.

Klavikordet som instrument torde ha tillkommit under 1400-talet genom att det teoretiska mätinstrumentet ”monokordet” mekaniserades. Monokordet var helt enkelt en uppspänd sträng som man manuellt avkortade i matematiska proportioner för att kontrollera hur tonhöjderna förhöll sig till dessa och vice versa. Redan Pythagoras hade sysslat flitigt därmed. Namnet Klavikord (Clavichord) kommer av latinets clavis = nyckel (tangent) och chorda = sträng. Mekaniseringen innebar att ett metallblad (bleck) sattes i bakkanten av en tangent. När denna nedtryckes slås metallbladet mot strängen på en fixerad punkt och delar av den i en svängande (vibrerande) längd till stallet som fästats på en resonanslåda. Ett dämpmaterial bortom anslagspunkten ser till att strängen upphör att klinga när tangenten släpps. Eftersom anslagspunkten samtidigt avgör tonhöjden kan man bruka en sträng till flera tangenttoner (s.k. bundet klavikord). Denna konstruktion inskränker förstås spelmöjligheterna väsentligt. Speciellt ackordspel drabbas, varför det svenska klavikordet kom att utvecklas med åtminstone en sträng per tangent (s.k. obundet klavikord). Det blev vanligt att de svenska instrumenten just dubbelbesträngades (dubbelkör) för att öka tonstyrkan och krydda klangfärgen (chorus-effekt). Instrumentformen är hos klavikordet rektangulär med klaviaturen placerad åt vänster på ena långsidan (åt basen). Resonans/klanglådan med stall är placerad i den högra delen (åt diskantsidan).

Klavikordet var också kompositörernas och organisternas favoritinstrument under 1700-talet. Dessa kunde pröva sina musikaliska idéer eller öva utan att störa sin omgivning enär instrumentet låter mycket diskret. Att sova till klavikordspel är mycket rofyllt. Organisterna hade nytta av instrumentet till övning eftersom det måste behandlas likt en orgel. Varje tangent måste hållas nedtryckt så länge som möjligt innan nästa slås an för att inte tonflödet ska upplevas som upphackat. Som reseinstrument var klavikordet oslagbart med sina modesta mått och ringa vikt.

Instrumentet kom att passa den förromantiska och känslosamma klavermusiken (Sturm und Drang / storm och trängtan) som trängde fram under andra halvan av 1700-talet som hand i handske. Spelaren har tonen i sin hand med direkt fingerkontakt till den ljudande strängen genom tangentens trä och metallblad. Denne kan även åstadkomma vibrato genom att låta fingertrycket pulsera i önskad hastighet och tryckdjup. Strängen är eftergivlig och tonhöjden kan fås att fluktuera ganska avsevärt. Naturligtvis har jag lagt sådana vibraton på vissa extra känslosamma utvalda toner och ackord. En bieffekt av detta är att tonhöjd och intonation också påverkas av hur starkt (djupt in i strängen) man spelar, varför klavikordet upplevs som något ”ormande” i tonhöjd.

De svenska klavikorden blev genom de innovativa byggarna både större, kraftfullare och stabilare än syskoninstrumenten på kontinenten. Därför kom också de svenska klavikorden att tillverkas längre in i 1800-talet än i övriga länder. Fortfarande 1820 sker en viss nyproduktion trots att tafflar, hammarklaver och så småningom det upprättstående pianot nu börjat ta över marknaden. Att de var (och fortfarande är) stabila och höll stämningen inbördes genom årstidsväxlingarnas skiftningar var också ett plus i kanten. Cembali och hammarklaver brukar ”tippa” mellan bas och diskant. Ett för gemene man överkomligt pris var också avgörande för klavikordets popularitet. Åhlströms praktiska och billiga notutgåvor och de prisvärda klavikorden utgjorde en oslagbar och folkkär parhäst.

Instrumentet som klingar på skivan Vårt kön så föga det behöfver är byggt i Stockholm 1808 av Pehr Lindholm & Söderström och står i Stiftelsen Musikkulturens Främjandes lokaler där också inspelningen gjordes. Pehr Lindholm (1741-1813) var en av de namnkunnigaste instrumentmakarna i det gustavianska Stockholm. Han var gesäll hos de tongivande mästarna Gottlieb Rosenau (ca 1720-ca 1790) och Johan Broman (1717?-1772) och erhöll 1774 sina privilegier på tillverkning av ”Musicaliske Instrumenter, i synnerhet Claver och Clavicymbaler (Cembali)” och drev som mästare ensam sin verkstad till år 1800, då hans gesäll och blivande svärson Henric Johan Söderström trädde in som kompanjon. Kompanjonskapet fortsatte till 1809, då Lindholm som 68-åring lär ha dragit sig undan för att njuta sitt otium. H. Joh. Söderström (ca 1775-1817) började som snickare, men kom i slutet av 1790-talet att gå som gesäll hos Pehr Lindholm. Mästarbrevet erhöll han 1800 och verkstaden drev han efter Lindholms död 1813 ensam till sin egen död 1817.

Andra byggare med stor produktion vid tiden var Pehr Lundborg (1744?-1808) och Mathias Petter Krafft (1753-1807).

Olof Åhlström ägde vid sin död ”1 Claver om 6 Octaver, af Lindholm”. Detta är upptaget i bouppteckningen av den 3dje November År 1835. Instrumentet värderades till 20 Rd. Förmodligen har Åhlström, enligt vännen Arvid August Afzelius, tidigare ägt även ett hammarklaver. Ytterligare ett instrument skall ha tillhört Åhlström vid tiden för Bellmanupptäckningarna (ca 1790). Det är ett Lundborgklavikord signerat 1787och som har inventeringsnummer (No. 1) i Musikmuseets samling. Lindholmklaveret, det han behöll, måste ha varit Åhlström allra kärast. Vännen Arvid August Afzelius beskrev i minnesskriften ”TON-SIAREN / OLOF ÅHLSTRÖMS / MINNE”, (Stockholm 1867) hur Olofs stämma klingat vid klaveret: ”Med Åhlströms röst var det något helt besynnerligt - och rätteligen hade han ingen röst. Den var ett slags hviskning, liknande det milda ljud, som man någon gång får höra vid stranden af en sjö eller flod, när aftonvinden susar genom bladvassen. Men denna röst var så böjlig, att den ledigt kunde återgifva de svåraste tongångar i våra vackra bondpolskor, såsom man kallar våra gamla dansmelodier. Han hade, då jag först lärde känna honom, icke något fortepiano (hammarklaver), utan ett klaver, som mest passade för hans sång, emedan det icke öfverröstade honom, utan lät så väl tonen som orden i sången tydligen förnimmas; men man måste lyssna noga till, och tyst måste det vara i rummet.”

Artikeln skrevs ursprungligen till skivan "Vårt kön så föga det behöfver", ABLMCD3.