Månadens Bon Mot

Varje månad publicerar vi en satirisk eller på annat sätt livgivande illustration eller text.

Sotargossen

 

Adolf Fredrik Lindblads uppväxt rimmar delvis med sångens sotargosse. Hans fars namn är ej känt och han skildes i tidiga barnaår från sin mor och uppfostrades av en släkting till henne i Skänninge. Det var fosterfamiljens efternamn som Adolf Fredrik fick bära. Till skillnad från en sotargosse, som ofta rekryterades från något barnhem i 8-10-årsåldern fick han från 7 års ålder gå i trivialskola i Vadstena.


Texten till sången ”Sotargossen” är en mycket empatisk skildring av barnarbete i 1800-talets Sverige. Kanske kom sången med dess dramatiserade upplägg till när Lindblad i vuxen ålder kom att tänka på att han, som ”oäkting” själv mycket väl skulle kunna ha hamnat, först på barnhem, för att därifrån i skolåldern ha blivit enrollerad som ”sotargosse”.


Lindblads samlade sånger utkom i sin helhet först på 1870-talet på Abraham Hirschs förlag. Sotargossen upptogs i ”Första Häftet” tillsammans med folkvisor i arrangemang och sånger till dikter av bl a J. W. Goethe, P. D. A. Atterbom och honom själv. Sammanlagt utgavs 215 sånger.


För att närmare bekanta oss med en sotargosses vardag kan vi vända oss till Per Anders Fogelströms bok ”Ur det försvunna” (Bonniers, Borås 1995) som i sin tur bygger mycket på Svenska skorstenfejeriarbetarförbundets historik från 1943.

 

Skorstensfejeriarbetarna bodde på ”sotarkamrarna” vilka i regel var inredda som logement med över- och undersängar. ”Madrasserna var fyllda med halm och såväl gesäller som lärpojkar kröp i säng utan en tråd på kroppen.” Det sägs att trots sotet så uteblev ofta tvättningsproceduren före sänggåendet, kanske beroende på: ”att arbetet började redan klockan tre eller fyra på morgonen och slutade först vid sex- eller sjutiden på kvällen med en rast mitt på dagen, som räckte mellan elva och två, då gesällerna i regel sov ruset av sig första gången på dagen”.


Vintertid frös tvättvattnet ibland på kammaren. Och när yngsta lärpojken, ”nynasen”, skulle tvätta sig som siste man fanns sällan något varmvatten kvar, bara en kall sörja.


Lärpojkarna var ofta barnhusbarn som fick börja i lära vid 8-10 års ålder. …

(Man kan med fog undra hur detta barnarbete rimmade med den från 1842 obligatoriska folkskolereformens lag och intentioner?)

 

Månadens Bon Mot-bild ovan: Skorstensfejare, sotare och gesäller på taket till Kungsholmsgatan 7, (nuvarande nr 15-17). Mannen i hatt är verkmästare Claes Johan Fredrik Lindahl, född 1869. I fonden Kungsklippan. Vy österut. Foto av Birger Bruzelius, 1905, Digitala Stadsmuseet

 

Äldre Bon Mots


"Sotargossen", text och musik av Adolf Fredrik Lindblad. Här framförd av Johan Christensson, tenor och Bernt Malmros, taffel. Finns som spår #3 på skivan Stockholmskt 1800-tal

Lindblads sång ”Sotargossen” är som en ”scen” i genomkomponerad form där varje person har sitt musikaliska språk: Först presenterar sig sotargossen själv i högt ackompanjemangstempo i den dramatiska tonarten c-moll. Han stackaterar fram sina ord, som man gör när man fryser. Och så breddar melodin ut sig när han berättar om hur skorstenen dock värmer och hur vackert gryningsljuset är från takets topp. Sångens första del slutar med en uppfordrande hälsning till familjen som ska få sotat att öppna sin dörr!

 

"Huh! Huh, huh!

Jag fryser, det blåser så hårdt!

Mina kläder förslå ej att skydda för köld och för vind.

Dock är ej mitt handtverk så svårt;

Ty det härdar min kropp, fast det svärtar min hand och min kind.

Och fast jag sliter ondt, är mödan kär;

Den varma skorsten lönar mitt besvär,

Då jag får sitta på dess svarta kant,

Och se hur solen stiger opp så grannt.

Nå, öppna fort! Nu är sotaren här! 
låt opp! låt opp!"

 

Här byter vi till barnen i familjen som fått säkert mer än en gång höra ”att om de inte är snälla, så kommer sotaren och tar dom”! Barnen är givetvis rädda och sången här i barnens munnar ska framföras ”agitato” med ett svagt tassande ackompanjemang i Ass-dur (som är en mjuk tonart)

 

"Nu de små bli rädda alla,

Gömma sig i mammas knä.

Sotarmurre, som de kalla Stackars gossen, frukta de.

Och de snyfta, gråta, stamma:

´Låt den fula sotarn gå,

Aldrig mera söta mamma,

Ska vi vara stygga då!´"

 

Mamman svarar tröstande och lugnande ”tranquillo” med barnen gömda i sitt knä att vitt blir svart och att sotargossen en gång varit skär och vit som de

 

”Kära barn! Se ej dit!

Låt den stackars gossen vara.

Fordom han också var både skär och hvit.

Men så går år från år,

vi få alla det erfara,

Hvad som var, är ej mer;

Skärt och hvitt förgår. Ja, ja det förgår.”

 

Sotningsarbetet är överstökat och sotargossen meddelar i ett kort recitativ att han är klar för idag och att nästa gång behöver barnen inte frukta honom. Inget ont har ju hänt dem …

 

”Se så! Det är slut för i dag.

Nu farväl!

Nästa gång tör jag komma er bättre i lag.”

 

Sotargossen fortsätter sin, i praktiken, femton timmar långa arbetsdag

 

"Huh! Huh, huh! Jag fryser,..."