Svartsjö slott - Fågel Fenix

Likt en Fågel Fenix har Svartsjö slott återuppstått igen och öppnade just nu i dagarna upp sina dörrar för Sveriges historie- och kulturtörstande befolkning. Historien är lång och många gånger förr har Svartsjö varit platsen för historisk dramatik och varit utsatt för de mest skiftande öden.

Svartsjö är beläget på Färingsö, Mälaröarna, i Sånga socken, nuvarande Ekerö kommun, i höjd med Hässelby på fastlandssidan. Det ligger i en skyddad vik innanför den farled som leder från Stockholm via Stäket upp till Sigtuna, Skokloster och vidare upp till Uppsala, en farled som varit en livsnerv i regionen ända sedan urminnes tider och som förklarar lite av platsens centrala historiska betydelse. Ty händelser, många stormiga och våldsamma, är Svartsjös historia minsann fylld av!

Redan på 1200-talet fanns ett medeltida stenhus på platsen där kungar och riksföreståndare brukade husera. På 1400-talet ägdes Svartsjö av Karl Knutsson Bonde och senare av Sten Sture d.ä. När Gustav Wasa blev ägare lät han bygga om det gamla stenhuset till ett befäst slott med rundtorn och inrättade 1540 landets första myntverk där. Den lutspelande Erik den XIV vistades där med sin Karin Månsdotter. Han blev med tiden mer och mer paranoid och lät på Svartsjö fängsla de stormän som togs av daga i de sk. Sturemorden. Både Erik och sedan hans yngre bror Johan III byggde vidare på renässansborgen Svartsjö som stod färdig 1580. Under Gustav II Adolfs tid 1611–1632 byggdes slottsparken ut och hans dotter Christina försökte att få en koloni näktergalar att trivas där. I slutet av januari 1687 brann borgen ner till grunden. Tio år senare brann även Stockholms slott Tre Kronor och ifrån Svartsjö tog man då tegel för att kunna bygga upp det nya Tessinska Slottet.

Det dröjde sedan ända till 1732 innan man började fundera på att åter bygga ett slott på Färingsö. Drottning Ulrika Eleonora gav då arkitekten Carl Hårleman i uppdrag att rita ett jakt-/lustslott åt sin man Fredrik I. Det nya Svartsjö slott stod färdigt 1739. På 1770-talet gavs till arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz uppdraget att bygga ut det ursprungliga slottet till mer än den dubbla storleken. Han valde att förlänga slottet åt med två identiska pendanger åt vardera hållet från den ursprungliga modesta mittdelen. Efter den djupa schismen mellan sonen Gustav III och modern Lovisa Ulrika och efter att Gustav fått dispositionsrätten över Drottningholm blev Lovisa Ulrika mer eller mindre förvisad till Svartsjö där hon avled i juli 1782. Sommaren 1780 var det ändå glansfullt och livat på Svartsjö, vilket den fina folklivsskildringen av ”Ett slotter öhl” på Svartsjö av Per Hilleström visar. Här kan man, förutom att betrakta det detaljerade folklivet se hur slottet tog sig ut i sin nya Adelcrantzka skepnad. Efter drottningens död stod slottet i det närmaste oanvänt och det började pö om pö att förfalla. En plan på 1820-talet, att inrätta en invalidinrättning, blev aldrig verklighet.

1891 invigdes en tvångsarbetsanstalt med 337 trånga celler i slottets många salar och utanför slottets framsida byggdes nya hus för olika funktioner. De som sattes på Svartsjö var män som inte kunde försörja sig själva, kanske led av alkoholproblem och som drev omkring hemlösa, vilket vid tiden var olagligt. Dessa samhällets olycksbarn sattes i arbete i det närbelägna stenbrottet i Stenhamra, som levererade bl.a. gatsten till Stockholm. Först 1966 lades anstalten i slottet ner, fängelset flyttades till nybyggda lokaler i närheten och efter några år revs fängelsemurarna, de nytillkomna byggnaderna och de skräckinjagande cellerna från anstaltstiden revs ut. Ett mycket dystert kapitel i slottets historia var så till ända.

1995 - 2002 lät Statens Fastighetsverk (SFV) göra en grundlig renovering av det ruggigt förfallna slottet. Efter 2002 har det gjorts fler försök att få igång en kulturell publik verksamhet som i kombination med kontorshotell och annan kommersiell inriktning skulle kunna driva slottet vidare. Det har gått litet skakigt genom åren med många lyckade kulturella inslag, samtidigt som annan kommersiellt inriktad verksamhet fallerat. Tyvärr har nog SFV:s hyressättning i sammanhanget varit orealistiskt hög. Nu tror man sig ha funnit en sammanslutning av kulturella aktörer med spetskompetens i svenskt 1700-tal för att få slottet att bli ett nytt levande kulturcentrum i Ekerö kommun som på sikt ska kunna locka besökare från hela världen.

Det finns sedan mitten av 1980-talet ett liknande men till ytan mycket mindre kulturcentrum på Ekerösidan i träslottet Ekebyhov, byggt ca 1660 för Carl Gustav Wrangel. Ekebyhov som ligger centralt på Ekerö har en helt annan nutida bakgrundshistoria än Svartsjö (som trots allt ligger lite vid sidan av allfarvägarna). Ekebyhov ägs av Ekerö Kommun (men var på vippen att avyttras till en kommersiell aktör, om inte en stark folklig opinion hade lyckats stoppa detta). Ekebyhov drivs i ett samarbete med många av kommunens ideella föreningar och har fungerat i över 40 år som ett samlande kulturhus för Ekerö. Färingsösidan av kommunen behöver ett liknande hus vilket man hoppas att Svartsjö slott kan bli!

MTS vill härmed önska Svartsjö slott ALL LYCKA framöver.

Äldre Bon Mots