Vintervisa

Anna Maria Lenngrens ”Vintervisa” är en ovanlig dikt från det sena 1700-talets Norden. I fyra späckade ögonblicksbilder tecknar hon här en drastisk bild av midvintern i ett Stockholm som fastnat i köldens obarmhärtiga grepp. Det är lätt att leva sig in i hennes skildring.

Redan första strofens första rad sätter tonen. Alla vet vi ju att snön knarrar först när temperaturen har sjunkit bitande grader under noll. Strömmen i Stockholm är synonym med Norrström som redan på 1700-talet kunde virvla på rätt duktigt och vars fukt som sprids i luften, kyler extra starkt än idag. Om strömmen skulle ha stelnat av köld innebar det att temperaturen i diktens värld var många, många minusgrader Celsius.

Mina associationer går obehagligt nog till en händelse i Anna Marias liv, några år efter diktens tillkomst. Hennes far som var på besök hos henne några vinterdagar i januari 1798 i Stockholm hittades drunknad i Norrström, oklart hur det hade skett – kanske hade han blivit offer för ett rån.

Andra strofens innehåll är nog så drastiskt. Gikt trivdes i kölden, människor frös ihjäl eller förkylde sig till döds. Bilden av ”geridoner” som vid båren ställdes på var sin sida vid begravningar i kyrkan är en komprimerat obehaglig och tydlig bild av vinterns oförberedda dödsoffer!

Tredje strofen konstaterar lakoniskt att dagen vid midvintersolståndet blott är fyra timmar kort. Tre tums is på fönsterrutan skvallrar om den iskalla temperaturen i de rum som användes att sova i vid tiden. Det ska otäta enkelfönster till, för att få 3 tums is att växa, även om man använde mossa och lav till tätning.

Men all denna ve och klagan ”skorrar kärvt vid lutan”. Ett fantastiskt uttryck! - Nej, nu måste vi rycka upp oss!

Fjärde strofen vänder på steken 180 grader!

Detta är i själva verket en glättig och uppmuntrande bordsvisa! Gör dig glad med dina vänner - Ta ditt glas och drick, som jag!

Köld och drivor förbyts till vin och druvor …

som fås att strömma ur bålskålarna på bordet …

Musiken till Vintervisan är ett litet mästerverk i sin karaktärisering av och anpassning till diktens form och innehåll. Melodin jobbar sig gnetande upp till ett klimax halvvägs i dikten (i första strofen på ”Vandrarns näsa flyter”). Då flyttas den nyintroducerade melodistumpen upp en oktav och blir därigenom genomskinlig och spröd, för att avslutas med ett kraftfullt unisont utrop ”Hjeltar och Rekryter”. Så följer det typiskt Åhlströmska avslutande instrumentala mellanspelet som tillåter sångaren att hinna svälja saliv och göra sin röst klar för ännu en ny vers. Dessa mellanspel är ofta så komponerade att de går att spelas kommenterande och att de lätt med olika små medel kan fås att spegla det som den nyss sjungna versen handlat om!

Äldre Bon Mots