"Skulle Jag sörja . . ."

Denna visa om lyckans växlingar av Lasse Lucidor ska av en gammal obestyrkt tradition vara diktad av denne under hans fängelsevistelse 1669–1670, när han satt inspärrad på grund av bröllopsskriften Gilliare Kwaal. Visan sjöngs troligen på samma folkmelodi som den danske psalmförfattaren Kingos (1634–1703) välkända psalm ”Sorrig og glaede de vandre til hobe” (På svenska ”Sorgen och glädjen de vandra tillsammans”, nuvarande psalm 269).

I den postuma utgåvan av Lucidors ”Wisor” i Helicons blomster ligger visan som nummer två i ordningen av totalt 19 stycken i delen ”Wärldslige Wisor”. Här balanserar Lucidor på liknande sätt i dialogform som i delen ”Andelige Wisor”, nummer 5 av totalt 8 stycken: "It samtaal emellan Döden och en säker Menniskia" (på tyska nummer 6) dock, i ”Skulle Jag sörja …”som en inre dialog. Hela visan har i sin helhet sex verser. I den femte versen lägger Lucidor, för ovanligheten, in en extra personlig, namngiven kommentar som avslöjar hur han tänkte i förhållande till de som makt och inflytande hade, i tidens samhälle:

"- L a s s e rädz hwarken haat Afwund ell Twång".

Skaldebrodern Samuel Columbus berättade anekdotiskt om ett speciellt ögonblick som han var med om i Lasses sällskap: - ”En gång åkte riksdrotsen Peder Brahe förbi. Då tog jag av mig hatten som andre och bockade mig. Lucidor frågade mig, varför jag det gjorde. Därför att riksens drots åkte förbi, sade jag, och det heter: ära den äras bör, och dessutom är en herre, hög av ålder och meriter, och meriter äga vördas och äras. Då svarade han: grev Peder far sina vägar och jag mina; om jag har några penningar i pungen, går jag på ett värdshus, lagar om mig det bästa jag kan, och grev Peder för sig var han vill … ”

Efter att vännerna hade bråkat ett tag om Lucidors oartighet, kläcker Lucidor ur sig den stolta devisen: ”Det vore tokot att sälja sin frihet för någre hundrade riksdaler om året!”.

Äldre Bon Mots