Om Lasse Lucidors brokiga liv

- och ett försök till att finna musik till hans ”wisor”

Av Bernt Malmros

Det är diktaren och folkhjälten Lasse Johansson, Lucidor kallad, som kommer emot oss visslande och med sitt skrivbräde under armen. Vi står vid vattubrynet och skådar ut över en brokig samling små farkoster och nyss inlupna skepp. Runt om oss på Blasieholmen och Norrmalm börjar resa sig nya mäktiga palats och burgna stenhus kring kvarteren vid Jakobs Kyrka. På Brunkebergets sidor klättrar fortfarande en och annan hukande småkåk i trä. Det är bara en tidsfråga tills det nya storslagna rätlinjiga gatunätet har utplånat denna rest av oreda. Någonstans i den, i ett lusthus med en halmmadrassbädd, ett bord med papper och bläck samt en enda stol, lär Lasse ha sitt viste om somrarna.

Lasse Johansson “Lucidor” (1638/Stockholm-1674/Stockholm) blev tidigt föräldralös och kom att växa upp hos morfadern Lars Mattson, senare amiral och adlad Strusshielm, i Kaseburg på ön Usedom i Svenska Pommern. Som förmyndare verkade Carl Gustav Wrangel. Den första bokliga bildningen torde Lasse ha erhållit av Usedoms borgmästare Volckmar. Därefter skrev han in sig vid universitetet i Greifswald under namnet Nauclerus (syftande på morfaderns sjöyrke). Där gjorde han sig beryktad som hetsporre, provokatör och studentupprorsledare. Likadant blev det vid Leipzigs universitet, varefter den relegerade studenten börjar ett kringflackande liv: Holland, England, Frankrike och Italien är länder han besökte. Lasse, nu Lucidor och med tillägget ”den Olycklige”, behärskade svenska, tyska, franska, italienska, holländska och naturligtvis latin. Han diktade i alla genrer –andliga som världsliga. Sin försörjning fick han genom betalda beställningsuppdrag av hyllnings-, bröllops- och begravningsdikter (tidens mest brukade lukrativa genrer).

Lucidor tillbringade sina sista stormiga år i Uppsala och Stockholm. Den 13 augusti 1674, på källaren Fimmelstången vid Kindstugatan, mötte han döden i egenskap av en viss löjtnats Arvid Christian Storm värjspets. Herrarna lär ha kommit i dispyt och Storm försökte vid rättegången hävda att Lucidor råkat falla på hans värja, något som dock rätten ansåg föga troligt, enär Lucidor hade tre dödliga sår. Storm dömdes men lyckades fly.

Lucidor begrovs den 1 november på kyrkogården vid S:ta Maria Magdalena kyrka. I Maria församlings räkenskaper för 1674 läser vi vi följande: ”Fordom Wällärde, och nu mera Sahl. LARS JOHANSSONS, Philosohiae Studiosi och här i Stockholm berömd Poëtae, dödhe lekamen (:somför någon tijdh sedan, blef uthi Stadhen I hiälstucken, och stått I Lijkhuset 9. wekors tijd:), wardt begrafen på Kyrkiogården, bekom Lägerstadh denna gången, Item Båhr och Pähll, därföre betaltes i ett för alt., d. 1 November: 1674 -20:(daler kopparmynt) (-)”.

Lucidor kallar sina dikter, postumt publicerade 1688 i samlingen ”Helicons blomster”, ”Wisor”. Han tänkte sig dem med andra ord helst sjungna. Det är dock bara ett fåtal Wisor som har någon melodihänvisning. Det återstår alltså för oss idag att finna möjliga melodier som i meter och stämning passar till Lucidors text. Psalmmelodier, som ofta är så kallade ”kontrafakta”, dvs. folkliga melodier som konverterats till kyrkliga genom psalmdiktning är en tacksam källa att utforska, men också andra folkmelodier och sångbara instrumentala melodier kan tjäna sitt syfte här.

Det som satte mig på att försöka hitta lämpliga sångmelodier till Lucidors Wisor skedde under en turné med ensemblen Affetti Musicali di Stoccolma i och kring Greifswald i f.d. Svenska Pommern med musik kring ”Westfaliska freden 1648” i samband med 350-årsfirandet. Efter avslutningskonserten i Universitetsaulan, det f.d. gustavianska universitetsbiblioteket, kom professorn i Nordiska språk vid Universität Greifswald, Walter Baumgartner fram till mig och ställde den uppfordrande frågan: - Skulle du kunna rekonstruera musiken till nog många av Lasse Lucidors dikter så att det skulle räcka till att göra ett konsertprogram som skulle ingå i festivalen ”Nordischer Klang”? Det var omöjligt att säga nej eftersom det verkligen var frestande att göra ett allvarligt försök.

Här nedan ska jag försöka att redovisa hur jag bar mig åt att tackla uppgiften som tog två år att utföra. Premiären på Lasse Lucidors värld skedde vid Nordischer Klang i maj år 2000. Det tog alltså sina två år att gräva runt i 1600-talets melodivärld och testa i huvudet och i praktiken olika möjligheter. Resultatet blev ett tiotal Wisor och ett lika stort antal kanske-wisor. I konsertprogrammet ingick sju Wisor. Ibland får jag fortfarande ingivelser till melodier när jag läser en Lucidor-dikt, men jag måste deklamera den högt för att något ska hända. De Wisor som hamnade på skivan "Stockholmskt 1600-tal" är de som jag kommer att beskriva kopplingarna till nu.

Att denna dikt fick sin melodi från en dans, gavotten, kom sig av att den är rytmiskt pregnant i ”alla brevetakt”, d.v.s. i pulsslag om två. Inte alla Lucidors dikter har en genomgående upprepad metrik, men denna är regelbunden, vilket underlättar att koppla den till melodi. Denna dikt var en av de första som jag gav mig på. Gavotten jag valde kommer från Dietrich Beckers digra samling instrumentalmusik ”Musikalische Frühlings-Früchte”, tryckt i Hamburg 1668 och i Sverige spridd till olika stiftsstäder. Musiken var avsedd att användas vid alla sorters tillfällen, i kyrkan, vid världsliga tillställningar och fester, dansbaler etc. Becker var ett par år i Sverige på 1650-talet. Man får anta att musiken i samlingen komponerades under en lång rad år för att sammanställas för tryckning när man ansåg att det skulle finnas avsättning för den. Lasse Lucidor kan ha hört den eller liknande stycken vid festligheter i Greifswald, Hamburg, Stockholm eller i Uppsala. Att Lucidor skulle kunna nynnat på just den musik jag tänkt ut var en av mina bärande idéer i jakten på melodier.

”Först när som Ormen Eva sweek”. Musiken därtill hämtade jag från Lasses förmyndare Carl Gustaf Wrangel ”Klago- och Tröstsång” till sorgehögtiden för Konung Carl X vid Universitetet i Greifswald i maj 1660. Wrangel var inte bara generalguvernör över Pommern men också Universitetskansler för Sveriges då sydligaste universitet. Guvernörsvistet för Wrangel var den viktiga sjöfartsstaden Stralsund vid Streela sund söder om ön Rügen bara ett stenkast från Greifswald. Stralsundorganisten Martin Rubert hade varit behjälplig med att få ordning på Wrangels musikaliska idéer. Stycket består av en kort inledande Sinfonia som också kan tjäna som återkommande Ritornell mellan verserna i Wrangels dikt som utgörs av en Aria i allvarlig stil. Den personliga kopplingen Lucidor – Wrangel var ganska lockande. Det enda ingreppet för att synkronisera text och musik var att upprepa, bissera två takter vid diktens rad fyra och fem:

På detta vis fick Lucidor postumt samarbeta med sin förmyndare Wrangel (som annars verkar ha tagit mycket liten notis om sin skyddsling, inte ens när Lucidor ställde till med bråk och kalabalik med sina studentkamrater på ölstugan i Greifswalds rådhuskällare).

Lucidors ”Samtaal emellan Döden och en säker Menniskia” har en notis om att den sjunges på den folkkära psalmmelodin till ”Som hjorten törstar efter vatten”. Det känns i detta fall som denna tradition angiven i Helicons blomster skulle stämma utmärkt. Melodi och rytm synes ha varit just den form som Lucidor byggt denna starka dialog på:

Till Wisan ”Ich liebe dich” dök en av århundradenas mest välkända slagdängor upp i mitt huvud. Naturligtvis kände Lucidor väl till denna i alla sammanhang kända melodi som både används till diktning och i instrumentalmusik i hela Europa från 1300-talet och framåt. Den tillhörande dansen hade stark trollbindande erotisk koppling med sin till musiken utmanande synkoperade Sarabandrytm:

Dikten “Soll den lieblichste Climene” beskriver en till självutplånelse trånande älskare som skulle dö nöjd bara han finge kyssa Climenes liljevita händer. Kärlekstemat pekar på gammal riddardiktning från medeltiden, en genre som Lucidor inte kan ha varit obekant med. Jag testade här en annan gammal traditionell folkmelodigoding som går under namnet ”Rolandssången”, naturligtvis med en ursprunglig text om riddaren Roland, men naturligtvis använd till ett otal nydiktningar. Eftersom melodi, rytm och stämning passade bra var detta, mitt melodival, givet:

Till tröstedikten ”Skulle jag sörja då wore Jag tokot” finns en sedan 1600-talet oavbruten tradition att sjunga den på en medryckande psalmmelodi av den med Lucidor jämnårige danske prästen, psalmdiktaren och psalmkompositören Thomas Kingo. Melodin blev omåttligt populär i folkdjupet och denna dikt är kanske den mest spridda och sjungna av alla Lucidors Wisor:

Skulle Jag sörja då wore Jag tokot

   Fast än thet ginge mig aldrig så slätt /

Lyckan min kan fulla synas gå krokot /

   Wackta på Tijden hon lär full gå rätt;

All Werlden älskar Ju hwad som är brokot /

   Mången mått liwa som eij äter skrätt.

Olyckan wäxlar ju lijka med Lyckan /

   Alt hwad Begynsel haer ändas en gång;

Druckin Mann hafwer eij allestädz hickan /

   Lust föllier Gråten/ Gråt ändas i Sång,

Then som på Sanningen pekar med Stickan

   Kan lel lätt falla frå Sanningens Spång.

En av de mest använda skolsångböckerna vid tiden är den 1593 i Greifswald tryckta ”Piae Cantiones” som de flesta skolpiltar drillades att sjunga ur under flera århundraden. När man betänker att skolans driftsekonomi var helt beroende av skolpojkarnas sånguppdrag runt i städerna, som till och med inbegrep kringliggande landsbygd i vissa fall, förstår vi att sångerna i denna samling var en skatt som man tog med sig hela livet.

Vad är då naturligare än att använda den jublande och livsbejakande melodin till ”In dulci Jubilo”, en lovsång till Jesusbarnet som har sitt ursprung i en folklig kärleksvisa, ett solklart ”kontrafakta”. Luther som inte tyckte att ”- Djävulen skulle ha de bästa låtarna” diktade ett otal sådana kontrafakta. Jag tyckte att det kunde passa att ta denna religiösa lånemelodi tillbaka till den världsliga sfären. Denna burleska dryckesvisa passar precis in i den gungande 6/8-delsrytmen och längden på melodin skänker också gratis ett omkväde i sista diktraden att härmas och sjungas eller skrålas av de församlade drickz-Bröderna.

Jag har här bara velat väcka tankar och idéer om hur man skulle kunna gå till väga att i efterhand skänka musik till tidigare århundradens diktning där inte noter eller melodihänvisningar alltid finns som vägledning. Det är givetvis också möjligt att hitta på helt nya melodier till 1600-, 1700- och 1800-talens dikt, men min övertygelse är att det starkaste känslouttrycket skapas genom att gifta ihop texten med den samtida och tidstypiska musiken.

Martin Bagge har också lite senare tagit sig an uppgiften att forska efter tänkbara melodier till Lucidors diktning. Han har i huvudsak sökt melodikällor i tidens psalmer, publicerade med noter, arrangerade med kommentarer i bokform, "Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johansson LUCIDOR Den olycklige", på Bo Ejeby förlag.

2005 gavs också skivan med samma titel som boken ut på Footprint Records i medverkan av Mikael Paulsson och ensemblen Corona Artis.

Upp ∧