Motteto (it. Mottetto)

- ett litet vackert ord

Månadens ”Bon Mot” behöver ingen vidare förklaring än den som vår käre Carl Envallsson här redan så fint givit oss. Att notera bör dock sägas att Motett idag, som Envallsson redan påpekar, fortfarande för tankarna till en vokal komposition satt till latinsk text. Under 1300- och 1400-talen var motetten en fler(tre-)stämmig komposition med tre olika texter och tre olika melodier som klingade samtidigt. Texterna var oftast på olika språk, ett obligatoriskt var latin, de två andra var ofta olika lokala språk. 

1600-tal - Trad. / Lasse Lucidor, ”Skulle jag sörja då wore jag tokot”

En folkmelodi, som här av Lucidor fått en nyuppfunnen text, är ett bra exempel på ett litet vackert ord. Formen är enkel och logisk: Första frasen går över två diktrader och består av två fraser, vardera på fyra takter. Dessa upprepas i de nästföljande två diktraderna och rimmar i texten i varannan rad. Därefter kommer en fyra takter lång kontrasterande melodifras som fortsätter i att sista raden i princip är en upprepning av första frasens andra del. Vi är säkert och tryggt hemma igen.

Formschema: ‖A1, A2 :‖ B, A2 ‖.  S:a takter: ‖ 4+4 x 2 :‖ 4+4 ‖ = 24.

1700-tal - Johan Fredrik Grenser, "Marche a-moll"

En marsch på 1700-talet förväntades ha en 8+8 takters form. Alla sorgmarscher av Grenser är stöpta i denna ”litet vackert ord”-form.  Denna kondenserade komposition är uppbyggd på samma tilltalande logiska sätt som det föregående exemplet från folkmusiken: 4 takter utgör temats ”motto” i a-moll, de följande fyra är uppdelade i två 2-taktsmotiv, först ett nertonat sådant och sedan ett konstaterande avslutande i C-dur. Dessa åtta takter utgör den första ”reprisen” vilken som ordet betyder ”repriseras”. Andra reprisens åtta takter har samma grundstruktur som den första. Ett fallande klagande melodimotiv i 2+2=4 takter följs av en variant av första reprisens, på samma ställe i strukturen, infogade två takter, varpå andra reprisen slutar med första reprisens 2-takters avslut, men denna gång landande i den obevekliga sorgetonarten a-moll.

Detta är ett ”litet vackert ord” som är ett kompositoriskt mästerverk.  

1800-tal - Johann Gottfried Conradi, ”Vid vårterminens slut”

Denna skolsång är ett sent, om man betänker ålderdomligheten i begreppet, ”lite vackert ord” på väg ut i sommarens (då relativa) frihet för skolbarn och lärare.

Här har Conradi i huvudsak följt den gamla beprövade kompositionsformen, men han skojar till det på slutet. Första frasens åtta takter är uppdelade 4+4. De följande är 4 + 4, men här avslutas sången efter ett kort ”fermat” (stopp) på en toppton med 2 och en ½ takters avslut på grundtonen – ett ”hemma på riktigt slut”. Denna lilla oregelbundenhet friskar upp det annars förutsägbara i sången.

Vad sägs om att åter infoga denna sång i den nutida traditionen av sommarsånger för barn att sjunga på skolavslutningen?

Äldre Bon Mot