Kraus och Stockholm

Av Martin Tegen

Den tyske studenten och musikern Joseph Martin Kraus anlände till Stockholm den 3 juni 1778. Han kom i sällskap med Carl Stridsberg som varit hans studiekamrat vi universitetet i Göttingen. Det var Stridsberg som hade lockat honom att göra den dåförtiden långa resan till den nordiska metropolen. Stridsberg trodde på Kraus stora begåvning, men ingen hade lovat honom någon befattning.

Men Stridsberg gjorde vad han kunde. Bland annat mobiliserade han sin kusin som var huspredikant och skyddsling hos Axel Gabriel Leijonhufvud. Denne var djupt musikintresserad, hade varit Musikaliska Akademiens förste preses 1771-72 och var nu president i Åbo hovrätt, men vistades ofta i Stockholm. Det dröjde till juli 1779 innan Kraus gjorde ett besök hos hovrättspresidenten. ”Han var inte bara ytterst hövlig och förbindlig, utan också en kännare och mycket storsinnad. Efter tre–fyra minuter hade han förstått situationen. Han kunde inte begripa att jag ännu inte hade lyckats”, skriver Kraus den 3 augusti 1779. Han hade visserligen börjat göra sig känd i Stockholm, men inte fått några penninggivande uppdrag och han hade därför varit tvungen att be sina föräldrar om ett lån.

Kraus var nära att ge upp och återvända till Tyskland när situationen började vända. I november 1779 hade någon föreslagit honom, ”juris licentiat Herr Joseph Kraus från Mannheim”, till ledamot av Musikaliska Akademien (kanske var det Leijonhufvud?). Det gick inte den gången, utan först senare, då Kraus vunnit framgångar. Han skrev vintern 1779-80 några artiklar i Stockholms Posten och blev bekant med dess redaktör Johan Henrik Kellgren. Framför allt, han fick kungens uppdrag att skriva musiken till en enaktare, Proserpin, till librettot av samme Kellgren. Uppförandet kom till stånd på Confidencens teaterscen i Ulriksdal den 1 juni 1781. Därmed var Kraus lycka gjord. Tretton dagar senare blev han utnämnd till hovkapellmästare, att tjänstgöra vid sidan av den gamle Uttini. Kraus var nu 24 år och hade plötsligt förvandlats från svältande konstnär till hovfunktionär.  

Kraus skrev ibland långa brev till sina föräldrar och berättade om sina öden. Han undvek dock i regel att nämna namnen på dem han mötte, eftersom han visste att föräldrarna gärna skulle skriva och böna för sin son. Han ville helst klara sig själv. Han nämnde heller inte sin adress i Stockholm. Troligen hämtade han breven på postkontoret och han säger ibland att han befinner sig där för att expediera ett brev. Detta var ju långt före frimärkenas tid. När han blivit kapellmästare skriver han stolt att den enda adress som behövs är: "Maitre de Musique de la chapellede Sa Majesté royale de Suede".

Mötet med kungen efter föreställningen av Proserpin, som ju kommit till tack vare kungens egna initiativ, skildrar Kraus på följande sätt: ”Till slut uppfördes mitt arbete för kungen på det kungliga lustslottet Ulriksdal och jag fick tillstånd att själv dirigera. Inom hovet var man utomordentligt nöjda och kungen förklarade sin tillfredsställelse på ett sätt som gick över min förväntan. Strax efter musikens slut samtalade kungen med mig i över en kvart: gav mig först vackra komplimanger, frågade mig om ett och annat och mönstrade mig med sina stora ögon från huvud till fot. Jag tog mig, enligt min gamla vällovliga vana, friheten att oförskräckt se på den store monarken – och detta, som jag senare fick veta, var just vad han gillade. Eftersom en del skall ändras i poesin (operatexten) så kan operan inte ges före hösten; men då kan jag räkna på en vacker present.”

Även Kellgren fick nya uppdrag tack vare det lyckade provframförandet av Proserpin. Det Kraus talar om i brevet är det ”riktiga” framförandet på Stockholmsoperan. Kraus och Kellgren fick tillsammans det ståtliga uppdraget att göra en opera om Aeneas i Carthago, som den kom att heta. Den kom inte att uppföras förrän 1799 efter bådas död. Kellgren klagade över att han var tvungen att författa operalibretti som aldrig uppfördes. Men det var innan framgången med Gustav Vasa 1787.

Redan innan Proserpin i maj 1781 hade Kraus anfört en ”fullstämmig vokal- och instrumentalmusik” i Riddarhusets sal ”till förmån för Musikaliska Akademiens sekreterare”, den muntre skådespelsförfattaren Olof Kexél. Det uppstod ett tidningsrabalder efter konserten eftersom Kexél var sekreterare vid Operan och inte i Akademien eftersom det var operans artister som hade medverkat. Kexél satt i arrest på grund av skulder och släpptes ut i samband med föreställningar. Han behövde således den ekonomiska hjälp som konserten kunde ge och hans många vänner var glada att kunna hjälpa till. Genom Kexél lärde Kraus också känna Bellman.

Kraus var således på god väg att bli en bemärkt personlighet i Stockholm. Som hovkapellmästare hade han full sysselsättning, även om arbetet delades med Uttini. Hovkapellet spelade inte bara vid operans föreställningar utan också vid konserter och andra evenemang som till exempel vid invigningen av den nya Schwanorgeln i Tyska kyrkan i juni 1781 och vid framförandet av C. H. Grauns Jesu död i mars 1782. Kraus var troligen dirigent vid det första och säkert vid det andra nämnda tillfället.

Men så fick Kraus uppdraget att resa till kontinenten för att studera teaterväsendet och att köpa musikalier för hovkapellet. Den 7 oktober 1782 lämnade han Stockholm tillsammans med sin betjänt Stålberg och sin svarta pudel. Till en början var det en triumfatorisk färd för den svenske hovkapellmästaren. Höjdpunkterna var mötena med Haydn och Gluck och vistelsen i Rom samtidigt med Gustav III:s besök där. Hemresan fördröjdes dock genom intriger som vi inte känner till.

Först efter fyra år, vid jultiden 1786, återkom Kraus till Stockholm, nu utan hund och betjänt med hjälp av pengar som han lånat av sina föräldrar. Men han var snart åter installerad i sin roll som hovkapellmästare och sysselsatt av den ständiga följden av ”operor, konserter, spektakel och maskerader”, som han skriver i ett brev i januari 1790. Dessutom slutade Uttini sin tjänst 1787 och han fick bara delvis ersättning genom Abbé Vogler som hösten 1786 anställts som direktör för musiken, på villkor att han kunde få vistas annorstädes halva året. I ett brev av januari 1787 berättar Kraus: ”Mina vänner hälsade mig välkommen hem, men inte de som helst inte ville återse mig. Och det var just den honetta brödragrupp, som intrigerade vid närvarande hovet för att skaffa hit Vogler och pryda sig själva med honom och med avsikten att undanröja mig. Men visan tog en helt annan vändning för herrskapet. Ty jag tog tjuren vid hornen och blev sams med Vogler. Skämt åsido – vi är hjärtliga vänner – så när som på hans lättsinnigheter i utländska tidningar (som ibland orsakar små gräl mellan oss), annars undviker vi alla oegentligheter, till glädje för våra skadeglada vänner. Vad vår egentliga tjänst anbelangar, så kan man knappast hitta en mer tillmötesgående person. Han har visserligen en och en halv gång så mycket som jag – men vad gör det mig? För det har han också ett större hushåll, egen vagn och hästar – utgifter som jag inte behöver göra.”

Medan Vogler ägnade sig åt sina konsert- och studieresor och välgörenhets-orgelkonserter, ägnade Kraus sig åt sina vänner. Han fick påfallande många sådana i Stockholm under de sex åren fram till döden den 15 december 1792. Vi har redan mött Kellgren, som ju skrev två operatexter för honom. När Kellgren efter Kraus död gav ut librettot till Aeneas i Carthago i sina samlade skrifter, skrev han ett litet förord där han också antyder ”en viss, ehuru blott till en tid rådande, fördom emot den skickeliga hand, som till närvarande pjäs satt musiken”. Han tillägger: ”Han ägde dessutom mycken världskännedom, ett städat väsende, fritt från musikaliske nycker, en stadgad och jämn karaktär. – Man trott sig skyldig detta offer av sanning och rättvisa åt minnet av en man, vars förtjänster och umgänges behag länge skola saknas av dem som förstodo värdera de förra och ägde förmånen av de senare.”

En annan vän var Bellman, som vid denna tid inte längre var den lustigkurre som han varit i yngre dagar. Han förekom inte längre vid hovet, men däremot i några borgerliga och aristokratiska hem som uppskattade hans vers- och sångkonst. 1787 dog sonen Elis och den sörjande Bellmann skrev en Elegie som Kraus satte i musik. Den går i dur (F-dur), säkerligen därför att sången handlar om ett förväntat återseende bortom graven: ”Farväl mit kära barn, Til dess vi åter råkas;”

Men de samarbetade flera gånger. Kraus satte musiken till ett par sångcykler av Bellman, Fiskar stugan och Mjölkkammaren. Den senare har en dedikation till Fru Palmstedt och Kraus. Fru Palmstedt var gift med den kände arkitekten Erik Palmstedt, skaparen av slottsteatern på Gripsholm och Börshuset i Stockholm, men också under tjugo år organist i Riddarholmskyrkan. Paret Palmstedt öppnade gärna sitt hem för diktare och musiker. Bellmans seriösa sida visar sig i kantaten ”Kom din herdestav att bära”, som framfördes med Kraus musik när Magnus Lehnberg installerades som kyrkoherde i Kungsholmens kyrka i Stockholm den 24 maj 1790. Året innan hade den endast 31-årige Lehnberg invalts i Svenska Akademien, efter att ha väckt uppseende genom ett Äreminne över Birger Jarl.

Våren 1787 fick Kraus besök av skalden Thorild. Vi känner ett bevarat brev av den 8 maj 1787 från Thorild till Kraus. Thorild befann sig då i Uppsala för att försöka doktorera inom juridiken. Han erinrar då om ”våra forna rådplägningar”, då man tycks ha diskuterat något nordiskt ämne, bland annat ”Fader Oden”, förmodligen med tanke på teatern. Han fortsätter: ”Nu om Herr Kapellmästaren lika älskar denna idéen och lika behöver ett subjekt för sin gudomliga musik i något original-nordiskt, så har den välgörande nåden givit ett medel för min sinnes-lättja …” Men förslaget ledde inte till något och Thorild försvann för övrigt på över ett år till England.

En annan skald som sökte upp Kraus var Pehr Enbom. Han brukar behandlas mycket nedlåtande i den svenska litteraturhistorien, delvis beroende på att Leopold förlöjligade honom i den s.k. Enbom-visan 1795. I sjunde strofen heter det: ”Pehr Enbom, som änglars bror, får du ej bättre seder, gör du visst aldrig, som jag tror, familjen mycken heder”. Men Enbom var något så säreget som en äkta ”Sturm und Drang”-figur i den annars städade och akademiska kulturella världen i det gustavianska Stockholm. Leopolds vers syftade på ett uttryck i en av Enboms drömska, naturmystiska prosadikter: ”Vad jag till mig själv, skall du, som skådar omkring dig med denna vidsträckta blick i inbillningsvärlden, skall du Eterns son och änglars tillkommande broder, låta ditt hjärta fjättras av en förgänglig skönhet?”.

Kraus hade förståelse för sådant därför att han en tid var lärare i den skola som drevs av Carl Stridsberg, Kraus vän från Göttingentiden. I Göttingen hade också Kraus upplevt ”Sturm und Drang” och blivit vän med en av de unga diktarna i ”Göttinger Hainbund”. Kraus skrev om denna litterära yrsel i ett brev 1785: ”Den som älskar elden, älskar också den som underhåller elden med sin blåsbälg. Naturligtvis – och lika naturligt var det att jag band för evigt när band mig till min vän Hahn (Johann Friedrich Hahn, 1753-79). Vi var som två barn, läste underbara sagor, deklamerade Klopstock, fulminerade mot religionens föraktare och brände högtidligt upp Wiegelands 'Agathon' (en roman från 1767) och torkade svetten ur ansiktet efter fullgjort arbete”.

Nu var Kraus emellertid stadgad och mer tolerant mot Wielands litterära riktning, men han hade gamla sympatier för den expressionistiska naturmystiska diktning som han kom kontakt med under sina ungdomsår. Här mötte han en svensk diktare med samma inriktning och han tycks ha tagit sig an honom med vänlighet och sympati. Pehr Enbom tackade genom att ägna ett avsnitt av sina Kärleks- och Religionsånger (1794) åt minnet av Kraus. Här ett citat ur boken: ”Du var ej en slavisk dyrkare av den Galliska (franska) Smaken, denna städade småsnillenas aldrig nog prisade avgud. Nej, vördade Kraus, Du kände och ägde en bättre. Du skattade känslans styrka långt högre än vettets finhet. Naturens friska skönhet förtjuste Dig mera än Reglornas. Wieland var för Din själ en Hjälte bland Tidevarvets Snillen; men Rousseau nästan en Gud … ”

Enbom nämner också att ”blott tre ädle Vänner fingo ledsaga Din Bår. Ensamt vilar Ditt stoft vid den sorgligt förtjusande stranden, vid Brunns-viken på en udde”. Märkligt nog ligger gravplatsen ensam i en dunge vid Brunnsviken norr om Stockholm. På 1830-talet restes en sten med inskriptionen ”Här vilar det jordiska av Kraus, det himmelska lever i hans toner”.

Det finns ett vackert eftermäle av Anna Maria Lenngren, som ju tillhörde den Kellgrenska kretsen. Kellgren var redaktör för Stockholms Posten och den andre redaktören var Carl Petter Lenngren, skaldinnans make. Redaktör Lenngren hade en syster som var gift med Olof Åhlström. Denne hade på 1780-talet börjat ägna sig åt notutgivning. Kraus hjälpte år 1788 Åhlström med ett intyg som förskaffade honom ensamrätt (privilegium) i tjugo år för tryckning av graverade noter. En av Åhlströms första produktioner som privilegieinnehavare var Fredmans Epistlar (1790) med det berömda förordet av Kellgren.

Anna Maria Lenngren som var en i kretsen kring Stockholms Posten skrev några strofer efter Kraus och Kellgrens död som hon kallade ”Skuggorna”. I en av stroferna nämner hon deras namn: "På himmelsk promenad / vid en häck av reseda / såg jag Kellgren, ljus och glad, / salig Kraus vid handen leda. /Änglarna med välbehag / syntes Wasas skald betrakta / rörde vingarna så sakta / att ej vålla minsta drag”.

Först publicerad i MUSIKREVY – Nordisk tidskrift för musik och grammofon Årg. 46 – 1991, Nr 8. Här något kortad och lätt redigerad av MTS. Bilder, bildtexter och ljudspår av MTS.

*) Alla ljudspår är hämtade från en konsert ”Tre jubilarer 250 år. Kraus - Mozart - Åhlström” med Anna Nyhlin, sopran och Bernt Malmros, (modern) flygel i Västerledskyrkan, Bromma den 2 augusti 2006. Inspelning av Magnus Malmros.

Webbplatsen "Levande Musikarv" har en verköversikt av Kraus verk.

Upp ∧