Olof Åhlström

Del 2 - Perioden ca 1810 - 1835


"Även ur en liten stuga kan en stor man träda fram" (Linné)

 

Av Bernt Malmros


En ny tid – nya strömningar

Åhlströms komponerande verksamhet avtar efter 1810. Ett mindre antal klaverkompositioner, det rör sig om stort upplagda sonater och variationsverk, härstammar från tiden 1810-1830.


Detta kan möjligtvis förklaras av att den litterära och musikaliska smaken vid detta årtionde genomgår en förändring. Efter förlusten av Finland tilltog de nationalromantiska och nationalistiska strömningarna och de var för Åhlström ganska främmande. Det var som om han plötsligt tillhörde en annan tidsålder. Den nya, tongivande generationen diktare och musiker, börjar att benämna den äldre, i 1700-talet rotade, musiktraditionen: ”Forntidsmusik”. I sitt ”Musikaliskt Tidsfördrif” speglar Åhlström åren 1810-34 istället främst den musikaliska utvecklingen på kontinenten.


Vintrarna 1814-15 samlar och nedtecknar Åhlström folkliga polskemelodier. Hans yngre vän Arvid August Afzelius (1785-1871) var den pådrivande kraften. Det blev det första organiserade försöket att i tryckta noter bevara en tradition som man redan i början av 1800-talet trodde var på utdöende. Trycket kom att kallas ”Traditioner af Swenska Folkdansar”.


När Åhlström uppnått den för tiden aktningsvärda åldern 62 år, får han flera olika anledningar att vässa sin ”kanslistpenna” för att hävda sin rätt – ja, för att, rätt och slätt, kämpa för sin och familjens överlevnad, nu när han känner sina egna krafter sina.


Det första handlar om Not-Tryckarprivilegiet, en grundbult i familjens försörjning: 1803, efter 15 år, hade privilegiet förlängts av Kongl. Majt.. ”…sedermera genom Kongl. Maijts Nådiga Resolution d: 20 Maj 1803 för Krigsrådet, dess Hustru och Barn på 15 år ytterligare förlängdt, icke inskränkt till någon särskild trycknings Methode…”. År 1818 var det så dags att försöka att åter förnya detta. Som vi ser hade formuleringen i ovanstående resolution inte inskränkt sig till ”… någon särskild trycknings Methode…”, något som den mot Åhlström rivaliserande duon Borg och Mannerhjerta inte vill acceptera.


Dessa två herrar för nu en ganska hätsk kampanj mot Åhlströms tryckeri och de kommer med mycket kritik över de, enligt dem, gamla och förlegade metoder som Åhlström står för. De kör fram det Breitkopfska typtrycket, som utvecklades i Tyskland i slutet av 1700-talet och de nyare metoderna med stentryck och litografi som överlägsna det traditionella kopparstickandet. Inlagorna haglar från båda sidor och Commerce-Collegium tar in en mängd utlåtanden från olika institutioner och personer.


Från Musikaliska akademien kommer en mycket förnämlig redogörelse för nottryckets historia i Sverige och en noggrann genomgång av Åhlströms tryckta arbeten. Där tar akademien också upp kritik som riktats mot trycksvärtans kvalitet i Åhlströms tryck. Åhlström lämnar en lång redogörelse för de problem som uppstod under kriget 1808-09, den tid problemet var aktuellt, att kunna importera, den enligt hans mening, bästa trycksvärtan. Pehr Frigel berömmer Åhlströms tryck och betonar den viktiga insats som denne gjort och alljämt gör för spridning av god musik i Sverige. Åhlström konstaterar med stolt självkänsla i sin sista inlaga: ”… men det är lika kändt att ingen före mig härstädes anlagdt och drifvit ett varagtigt Not-Tryckeri.” Commerce-Collgiets rekommendation blir salomonisk: Åhlström behåller sitt privilegium att gravera samtidigt som Borg och Mannerhjerta tillåts att börja med de nyare metoderna.


En man i staten går mot sin ålderdom

I mars 1820 inkommer Åhlström med besvär mot de två år tidigare plötsligt uteblivna pensiosutbetalningarna som han 1785 i kontrakt utlovats för undervisningen av Kronprins Gustaf Adolf åren 1785-1795. Han skriver till kungs, bland annat: ”…om Förlusten af en påräknad årlig inkomst, försäkrad af 3ne Konungar, varit känbar i yngre år, måste den blifva ännu mer tryckande för den medellöse, som under 40 års trägit arbete i Eder Kongl. Majts och Kronans tjenst upnått ålderdomen med under detta arbete förnötta Krops och själs krafter, med återstående pligter att uppfylla, med maka och barn att försörja, och under en beständigt tilltagande dyrhet, som, med hvarje dag gör bergningen mera svår…”. Tonen i denna skrivelse röjer en viss bitterhet som inte går att ta miste på. Ack, hur lite som ändrats i synen på konstnärligt arbete under de 200 år som gått sedan dess! Utbetalningarna återupptogs.


Pension var vid denna tid förbehållet den som hade en statlig anställning. Visserligen hade ju Abbé Vogler genom sina många välgörenhetskonserter på orgel, 1794 grundat en ”Änke- och Pupillcassa” för musiker och musikeränkor, men den förslog inte på långa vägar. Behoven översteg vida resurserna. Vi förstår nu bättre varför Åhlström i det längsta höll fast vid sin post i Krigskollegium. En organisttjänst arbetade man med till sin död och man förväntades alltså att kunna spela in i det sista. I bästa fall kunde änkan till en organist komma till åtnjutande av ett ”nådeår”, då hon fick uppbära mannens lön – sen var det slut. Åhlström hade ju dessutom förhandlat till sig tjänstebostad i stället för lön.


Notförlagsverksamheten gick ungefär plus minus noll enligt Åhlströms egen utsago i privilegieutredningen från 1818. Återstod för honom så att kunna få ut sin oavkortade lön som pension och på så vis spara undan pengarna till de två hemmaboende döttrarna, som nu raskt närmade sig de 50 åren.


I april 1824 inkommer så Åhlström med sin avskedsansökan till Krigskollegium, åberopande sitt försämrade hälsotillstånd och anhåller som brukligt är att behålla lönen av 400Rd. Till ansökan är bilagd en fullständig meritförteckning från slutet av år 1779, då han blir antagen till ”extra Ordinarie Kammarskrifvare i Kongl. Krigs Collegeii Artillerie Departement”, till år 1823, då han innehade titeln ”Constitutionel-Ledamot uti den då organiserade Riks-Rätten”, året innan. Åhlström åberopar dels att han nu gott och väl uppnått den ålder, 65 år som stipulerades, dels att nu han har 40 tjänsteår bakom sig, dels att en tilltagande synoförmåga hindrar honom att orka sitta och skriva: ”…enligt hvad jemväl i underdånighet bilagde Läkare Attest gifver vid handen, jag utöfver de kroppskrämpor som merendels åtfölja en högre ålderdom och hos mig de senare åren i betydlig mon tilltagit, derjemte lider af en ögonsvaghet, som hindrar mig att, utan fara att blifva aldeles blind, under flere på hvarandra följande timmar sysselsätta mig med läsande och skrifvande; nödgas hos Eder Kongl Majts jag i djupaste underdånighet anhålla om nådigt afsked från mitt åfvan nämnde Krigs Råds Embete med oafkortadt bibehållande af mine innehafvande Löneförmoner.” - Åhlström beviljades av Kongl. Majt. avsked från sin tjänst med bibehållen lön.


De sista tio åren av Åhlströms verksamhet som organist i St. Jacob, han var fullt verksam ända fram till sin död i augusti 1835. Det var en tid fylld av arbete och omsorg för orgelns restaurering. Mängder av promemorior och inlagor författades av hans åldrande hand i ärendet. Arbetet på orgeln blev ganska omfattande. Åhlström fick inte njuta frukterna av dessa vedermödor. Först 1840 kunde hans efterträdare Gustaf Mankell rapportera till kyrkorådet att renoveringen av orgeln var fullbordad. Sålunda kom Åhlström att åter verka i det fördolda, även efter sin död.


Epilog

Om man ville föreställa sig en dödlig, som, utan någon strid på jorden, fortlefvat der i ostörd sammanstämning med sina likar och med sig, så vore urbilden härtill T. P. OLOF ÅHLSTRÖM. Född och fostrad i torparestugan, förde honom ett oemotståndligt naturanlag ur skuggan af hans dal, för att erfara och dyrka harmoniens välde, som han sedan i missljudens verld skulle stadga och utbreda. Kyrkohvalfven, skådeplatsen, sällskapskretsarne, sjelfva dessa salar vittna om hans Orpheiska konst att, äfven genom de mest enkla toner, väcka nöje, hänryckning och beundran. I umgänget var han glad, förbindlig, älskvärd, nästan medvetslöst och alltid utan bemödande. Intet moln öfverdrog hans öppna panna, ty det skingrades i samma stund det uppsteg, af den vänliga, fryntligt leende blicken. Hans rörliga sangviniska lynne uteslöt likväl icke allvar och redbarhet. Från orgeln och choralen, eller samqvämet och visan, gick han utan knot eller tröghet, till skrifbordet och betänkandet; och först när detta hunnit fulländas, krönte han till äfventyrs slutet med en lekande sångmelodi, det musikslag, hvari han företrädesvis lyckades. Mörkret inbröt omsider,- och ÅHLSTRÖM, ung ännu i själen, förklingade lik en ren ackord från den gyldene harpa, som han, med valspråket: ”Lofvad vare Gud!” här antagit i sköldmärke, och som, nu omsträngad, ljuder skönare i en högre och friare rymd.”

Sålunda skrev Johan David Valerius (1776-1852) i sitt tal vid Frimurare-landt-logens högtidsdag 22 mars 1836, där han, skalden Valerius minns sin tjugo år äldre sångar- och ordensbroder Olof Åhlström, som hade gått bort den 11 augusti, året dessförinnan, 1835.


Det finns några ytterligare eftermälen som förstärker bilden av Olof Åhlström. Wiselgren skriver i Biografiskt lexikon (Sthlm 1835-56): ”I sitt enskilda liv var Åhlström from, flärdfri, glättig och behaglig och därför omtyckt av alla som kände honom: ej avundsam på någon, själv avväpnande andras avund genom sin okonstlade enkelhet, sökte han uppmuntra varje gryende talang och varje musikalisk konstnär och konstälskare, inhemsk eller utländsk, hade, när han ville, fritt tillträde till hans gästfria boning.” …”Vid sin orgel var Åhlström älskligast både att se och höra; hans psalmer bjödo en stilla fromhet, en mild andakt; hans fantasier, sköna smäktande och ljuva, sökte föra det villade sinnet till bönen och Gud."


Arvid August Afzelius (1785-1871), som samarbetat med Åhlström kring utgivandet av svensk folkmusik (1814-15), porträtterar vännen i sin skrift ”Ton-siaren Olof Åhlströms minne” (Sthlm 1867): ”Åhlström var en välgestaltad man av något mer än medelmåttig längd, och en elastisk ledighet i hans gång och rörelser gav honom i större sällskapskretsar ett visst utseende av värdighet som ingav aktning.”


Hans vän och minnestecknare Arvid August Afzelius avslutar sin lilla skrift från 1867, ”Ton-siaren Olof Åhlströms minne”: ”Åhlström hör till de musikälskare, som gjort Fäderneslandet oförgänglig tjenst”.


Må detta bidrag hjälpa till att sprida hågkomstens ljus över denne, den tidiga svenska musikfolkbildningens blygsamme och timide nestor!



Olof Åhlström. Del 1 - Perioden 1756 - ca 1810


Artikel (redigerad) ursprungligen skriven för Riksarkivets årsbok 2011 "Arkiven sjunger - nedslag i svensk musikhistoria"


Källförteckning     

Upp



Olof Åhlström, oljemålning av Carl Peter Lehmann, Kungl. Musikaliska Akademien



Titelblad till första häftet "Traditioner af Swenska Folkdansar" från 1814


Ringlek "Åh! Ungersvän växer båd smaler och lång", här framförd av Anna Nyhlin, sång och Bernt Malmros, klaver. Finns som spår #17 på skivan Gustaviansk Juletid

   

Klaverstycke av Olof Åhlström, MT 1817. Exemplaret har en påskrift av Åhlström och är insänt som bilaga till Kommerce-Collegium 1818, med anledning av privilegietvisten med den rivaliserande duon Borg och Mannerhjerta

"Vue af Kungsträdgården i Stockholm 1801", med S:t Jakobs kyrka,
gravyr av M R Heland



"Jul Aftonen" av Åhlström, här framförd av Anna Nyhlin, sång och Bernt Malmros, klaver. Finns som spår #7 på skivan Gustaviansk Juletid

Pastoral ur Ouvertyren till operan "Gustaf Adolph och Ebba Brahe" av Abbé Georg Joseph Vogler, här framförd av Bernt Malmros, orgel. Finns som spår #4 på skivan Gustaviansk Juletid


Försättsbladet till den sista årsvolymen 1834 av "Musikaliskt Tidsfördrif"




I sista årgången 1834 av "Musikaliskt Tidsfördrif No 10 och 11" gör Åhlström en hyllning av sin stora musikaliska förebild - Christoph Willibald Gluck.

  

"Minnen af Tragiska Scenens Förste Tonsättare i nästförflutne Sekel": En av Alcestes arior ur operan Alceste, komponerad 1767.

  

Operan hade sin Stockholmspremiär på Stora Bollhuset den 26 februari 1781. Carl Stenborg spelade då Kung Admetes roll mot Carolina Müller som makan Alceste


"Gläd dig, du helga Christenhet", nyårspsalm av Åhlström, här framförd av Chor och Bernt Malmros, orgel. Finns som spår #14 på skivan Gustaviansk Juletid

Diskografi med utförliga kommentarhäften

 

Goda gosse glaset töm” – Hemma hos Olof Åhlström i april 1805, Johan Christensson, tenor – Sören Jansson, violin & Bernt Malmros, hammarklaver, ABLMCD2 Stockholms läns Museum, Stockholm 2002.

 

Vårt kön så föga det behöfver” - En musisk afton hos Charlotte Cederström i februari 1808, Ann Hallenberg, sopran & Bernt Malmros, klavikord, ABLMCD3 Stockholms läns Museum, Stockholm 2003/04.

 

Stockholmskt 1800-tal” – Ett musikaliskt kaleidoskop, Bernt Malmros, Johan Christensson, Ann Hallenberg, Magnus Malmros, Anna Nyhlin, Nacka Musikklasser mfl., ABLMCD5 Stockholms läns Museum, Stockholm 2008.

 

"NU - Musik av Olof Åhlström", Anna Nyhlin, sång & Brnt Malmros, klaver, ACNo1 Ad Cultura, Stockholm 2014.

 

"Gustaviansk Juletid", Bernt Malmros-Anna Nyhlin-Chor-Ann Hallenberg, ACNo3 Ad Cultura Stockholm 2015.