Johan Mazer

 

Född 7 mars 1790 i Stockholm, död 25 oktober 1847 i Stockholm

Johan Mazer var son till en fransk sidenfabrikör och handelsman av fransk härkomst, inflyttad till Sverige 1789. Senare slog sig fadern på grosshandlarverksamhet, huvudsakligen i viner. Detta inbringade honom den förmögenhet som de båda sönerna Mazer ärvde 1829. Sönerna övertog efter studier sin fars affärsverksamhet. Johan erhöll sin utbildning i en fransk klosterskola och lärde sig där violoncell- och kontrabasspel och att älska kammarmusik.

 

I Abraham Mankells ”Musikens Historia från 1864” finns i andra delen, kapitel 642, ”Mazérska qvartett-sällskapet”, en tidstypisk biografi som här återges i sin helhet: ”En ledamot af kungl. Musikaliska Akademien och utmärkt dilettant, vid namn Mazér, med ovanligt vidsträckt och mångsidig musikalisk bildning, hade under många år samlat såväl ett antal af violiner, altvioler, cellos och kontrabasar, som ock ett stort musikaliskt bibliothek. Mazérs notsamling innehöll rika skatter. De gamle italienarnas stora sångverk, Scarlattis, Durantes, Leos arbeten funnos här, bland annat Marcellos fullständiga tonsättning till parafraserade psaltaren. Men äfven den nyare tonsättningen var icke förglömd, hvarken sång- eller violinmusik. Mazér testamenterade sina samtliga instrument till kungl. Musikaliska Akademien. Som han i lifstiden funnit stort nöje uti violinqvartett-musik, så stiftades efter hans död ett samfund, för att på vissa dagar sammanträda och utföra violin-qvartetter- eller qvintetter. Samfundet kallade sig Mazérska sällskapet. Musiker af facket, synnerligen dock dilettanter, utföra här endrägteliga, om icke uteslutande så dock hufvudsakligen, klassikernas bästa arbeten i qvartett-stil.”

 

Det första dokumenterade sammanträdet ägde rum den 1 juni i Johan Mazers sommarbostad på Djurgården. Man kallade sig ”Djurgårdsbolaget” och förde sedan kontinuerligt journal över de som spelade och alla de verk man kom att spela under åren framöver. Den första sammankomsten, i det enligt hans testamente bildade ”Mazerska (kvartett)sällskapet”, ägde rum den 13 januari 1849 och traditionen har så gott som oavbrutet förts vidare in i våra dagar. Fortfarande bokförs varje enskilt verk som spelas. Den 13 januari är högtidsdag och idag, varje måndag under terminerna ses ”Mazerare” för att uppföra kammarmusik av och för sina medlemmar/ledamöter. Spelande och lyssnande gäster är även välkomna!

 

Vid sällskapets årsmöte i oktober 1965 deklarerade styrelsen att den ”funnit tiden inne att med frångående av gammal praxis även invälja kvinnliga ledamöter”. Den gamla herrklubben blev mycket snart jämställd.


Porträtt av Johan Mazer. Kolteckning av Etienne Bouchardy, 1820-tal.
Ur Musik- och teaterbibliotekets samlingar.

Christian Friedrich Müller

Född 28 dec 1752 i Brandenburg, död 21 dec 1827 i Stockholm

A. Dahlgren berättar i sin bok "Anteckningar om Stockholms Theatrar (1866)”: "Då år 1780 en af den tidens berömdaste violin-virtuoser C F Müller under sina konstresor anlände till Köpenhamn, och en kärleksförbindelse knöts mellan honom och den utmärkta sångerskan, af hvilken anledning theaterdirektionen, som fruktade att derigenom förlora operans prima donna, utverkade hans förvisning från staden, rymde hon, natten mellan den 28 och 29 april nämnda år, med sin trolofvade öfver till Sverige, der de sammanvigdes i Göteborg och sedan begåfvo sig till Stock holm, hvarest begge anstäldes vid Kongl. Theatern, hon såsom första sångerska och han såsom koncertmästare..  I början af 1782 afveko hon och hennes man hemligen ur riket, i anseende till ekonomiskt obestånd, och tillbragte ett år med att gifva koncerter i främmande länder, bland andra England. På Gustaf III:s befallning upprättades af svenske ministern i London, friherre G. Nolcken, d. 15 jan. 1783 nytt kontrakt med de båda konstnärerna genom de åter anstäldes vid Kongl. Operan och fingo försäkran om full tillgift för det framfarna, så att de befriades från allt åtal som för deras senaste afresa från Stockholm kunde göras. I påföljande mars månad återvände de till Sverige."


Violinisten C F Mülller kom till Stockholm med sin nyblivna hustru, sångerskan Carolina Fredrika, i juni 1780. I "Musikmagazin" för 1783 av Cramer kan man läsa: "Herr Müller född i Brandenburg nämns såsom en av Europas förnämste Violinspelare, i synnerhet lyser han i sina Adagios genom ett rent och bevekligt uttryck." I decennier ledde Müller konsertframföranden i Stockholm. Allt som oftast spelade han själv något solo.

August Melcher Myrberg

F. 23 dec 1825 Göteborg, d. 1917 Stockholm

August Melcher Myhrberg blev student i Uppsala 1844 och fil. dr 1857. 1857–1886 arbetade han som tjänsteman vid Telegraphverket i Stockholm. Under åren 1858 –1863 var han dessutom lärare vid Katarina elementarskola och 1863-91 läroverkslärare vid Klara elementära läroverk. Därefter kom han att ägna sig åt musiken på heltid. Under sin studenttid var han från 1849 Uppsala studentkårs sånganförare. 1865 tog han över som anförare av sången i det Bellmanska ordenssällskapet Par Bricole efter August Söderman. 1885 var han med och stiftade Sällskapet för svenska kvartettsångens befrämjande. Med kvartettsång avsågs underförstått fortfarande vid denna tid sådan utförd av en kör bestående av enbart män.


Porträtt av August Melcher Myrberg från Wikipedia

Johann Gottlieb Naumann

F. i Blasewitz (nära Dresden) 17 april 1741, d. i Dresden den 23 okt 1801

Likt Olof Åhlström kom Johann G Naumann ur bondefamilj. Hans yrkesbana var bestämd till först hantverkarens, senare skollärarens, när den svenske eccentriske violinisten Anders Wesström på genomresa förbi Dresden 1757 av en händelse kom att uppmärksamma pojken Johann Gottliebs klaver- och violinspel. Wesström var 35 och Naumann 16 år. Efter att ha fått violinundervisning av Tartini i tre år, studerade han teori och komposition, dels i Neapel, den nya operans hemstad, dels i Bologna för Padre Martini. I Venedig debuterade Naumann 1763 som operakompositör, varpå följde en aldrig sinande ström av väl mottagna operor och kyrkomusik. 1776 utnämndes han till Sachsisk hovkapellmästare i Dresden.


I juni 1777 kom Naumann på Gustav III:s inbjudan till Stockholm. Omedelbart lät han uppföra en stor kantat samt komponerade och uppförde den sköna svenska operan "Amphion" (1778). För Gustav III och Stockholm komponerade Naumann ytterligare två stora operor, "Cora och Alonzo" för nya operahusets invigning 1782 samt Gustavianska operans "långkörare" "Gustaf Wasa", uppförd för första gången 1786 (i Dresden i tysk översättning redan 1782). Naumanns stil kännetecknas av utsökt känsla för olika instruments och rösters individuella klangfärg, kvalitet och uttrycksmöjligheter.


J G Naumann, oljemålning 1780 av brodern Friedrich Gotthard, Städtische Galerie Dresden

Kristina Nilsson

F. 20 augusti 1843 i hemmanet Sjöabol, Vederslöfs socken, Småland,
d. 22 november 1921 Växjö

Kristina Nilsson visade tidigt en märklig musikalisk begåvning. Hon bidrog redan som 8-åring till den fattiga familjens försörjning med sitt fiolspel vid marknader och dansgillen. Sjöng gjorde hon som bisyssla. Vid sommarmarknaden i Ljungby bemärkes hennes ovanliga röst av v. häradshövdingen F. Tornérhjelm som förmedlade flickan vidare till sångpedagogen och målarinnan Adelaide Leuhusen i Göteborg.


1860 lät hon höra sig första gången i Stockholm, vilket resulterade i ett stipendium att studera i Paris. 1864 debuterade hon där som Violetta i La Traviata. Därefter la hon de storas scenerna i Europa för sina fötter. År 1868 sjöng hon Ophelias roll i den av Thomas för henne specialskrivna operan ”Hamlet”. – där förekommer Näckens polska klurigt inkorporerad i den Ophelias ”vansinnesscen”, som hon beskriver i sin egen enda bevarade komposition ”Ofelias klagan”, skriven för sång, piano med obligat violin. I denna komposition avslöjar Kristina sig som den i grunden fiolspelande flicka hon var. Fiolspelet från barndomen la hon aldrig på hyllan.


Sin avskedskonsert gav hon i London 1891, då hon inte hade uppträtt sedan 1888. 1887 hade hon ingått äktenskap, det andra, denna gång med den spanske greven Angel-Ramon-Maria Vallejo y Miranda (d. 1902) och hon följde med honom till Madrid. Samtidigt vistas hon helst under sommarhalvåret i hembygdens Småland och bosätter sig på gamla dagar där. Det var vid hennes sista framträdande i Stockholm, då hon sjöng från Grand Hôtels balkong den 23 september 1885, som det uppstod tumult inom publikmassorna på gatorna runt hotellet. Händelsen är den värsta publiktragedin, med många dödsfall och ännu fler svårt skadade, i Stockholms nöjeshistoria hitintills.


Porträtt av K Nilsson, fotografi av Atelier Nadar 1870, Bibliothèque nationale de France


"Sonata per il Violino" av C F Müller. Här framförd av Sören Jansson, violin och Bernt Malmros, violoncell. Finns som spår #11 på skivan Stockholmskt 1700-tal

"Romans" av Myrberg. Här framförd av Bernt Malmros, taffel. Finns som spår #18 på skivan Stockholmskt 1800-tal

"Quartetto C-dur", av Naumann. Här framfört av Anders Berg, traversflöjt, Regina Bohlin, violoncell, Bernt Malmros, klaver & Sören Jansson, violin. Finns som spår #7 på skivan Stockholmskt 1700-tal

"Ofelias klagan" med ord och musik av Kristina Nilsson. Här framfört av Bernt Malmros, flygel, Sören Jansson, violin och Ann Hallenberg, mezzosopran. Finns som spår #15 på skivan Stockholmskt 1800-tal