Musiklivet på Söder
under 1600- och 1700-talen

Av Bernt Malmros

Stockholm var under medeltiden en mycket liten stad. Dess yta begränsades av större och mindre öar som låg likt ett lås i infarten till Mälaren – den sjöväga inkörsporten till det mellersta Sverige. Stränderna runt det som idag är Gamla Stan fylldes ut med avskräde och allehanda bråte för att staden skulle kunna expandera över den mur som låg vid dagens Öster- och Väster Långgator. Vi kan idag tydligt se hur dessa schaktmassor och pålningar sjunker ihop, delvis av vibrationerna från trafiken, men också beroende på grundvattensänkningen. Kungliga slottets nordöstra flygel lutar märkbart nedåt.

Den växande fattiga stadsbefolkningen började i följande århundraden att slå sig ned på ett tämligen oordnat sätt på de malmar som kringgärdade själva stadsholmen. Det växte fram ghettoliknande förortssamhällen, små ruckliga och eldfarliga trähus som klättrade upp på den södra malmens bergshöjder och på den norras höga ås.

Geometrisk stadsplanering

1640–41 sker den första regleringen av Södermalm och gatorna kom att planeras i ett rutsystem med räta kvartersvinklar. Den södra malmen reglerades efter den norra eftersom den södra var så mycket knepigare att få till, så bergigt och melerat av små sjöar som landskapet var.

Det var en stadsplanering som byggde på strängt geometriska principer med slottet Tre Kronor i centrum och med fixpunkter i periferin som utgjordes av tullportarna, kyrkorna och planerade eller befintliga bastioner. För att åstadkomma denna ordnade reglering behövde de fattigas ruckel rivas. Detta behövdes sällan enär de rev sig själva genom de många förhärjande bränder som med envishet återkom. I en av dessa fixpunkter började alltså Katarina kyrka att byggas år 1656. För att förstå hur geometri och fixpunkter fungerar kan man idag ställa sig i Drottninggatsbackens övre del och spana söderut mot Katarina kyrka. Denna ligger exakt i gatans riktning och ser i perspektivet mycket större och närmare liggande ut än den borde vara – en märklig synvilla som också Elias Martin tagit fasta på i en lavering av vyn från tidigt 1800-tal.

En kyrka i Katarinas storlek var tänkt att kunna svälja hela den stora församlingen av fattigfolk och ge dessa en gemensam gudstjänst med ett gemensamt musikaliskt innehåll. Det var i dessa trakter som häxprocesserna började på 1670-talet. Universalgeniet, diktaren, tecknaren, vetenskapsmannen, musikern m m, Urban Hiärne, var tongivande bland de kloka män och kvinnor som till slut lyckades stävja denna andliga farsot. I hans barnrika hem vet vi att det musicerades flitigt. Döttrarna Hiärnes notbok ger oss en bra inblick i vad som var i ropet vid slutet av 1600-talet.

Lasse Lucidor

Vid tiden för häxprocesserna, den 13 augusti 1674, skulle Lars Johansson, Lucidor den olyckelige kallad, bli dödad vid en krogduell på Källaren Fimmelstången intill Tyska kyrkan och begravas några månader senare invid Maria kyrka.

”Fordom Wällärde, och nu mera Sahl. LARS JOHANSSONS, Philosophiae Studiosi och här i Stockholm berömd Poëtae, döde lekamen (som för någon tijdh sedan uthi Stadhen I hiälstucken, och stått I Lijkhuset 9. Wekors tijd, wardt begrafen på Kyrkiogården, bekom Lägerstadh denna gången, Item Båhr och Pähll, därföre betaltes i ett för alt., d. 1 November: 1674 -20:(daler kopparmynt (-)”.

Det som inte förmäler historien i detta räkenskapsprotokoll är de penningar som borde ha utbetalats till Maria skola för ”liksången”. Kanske Lucidor inte bestods med någon sådan, utfattig som han lär ha varit. Traditionen med liksång var annars det som höll skolorna igång – den tidens ”skolpeng”.

I Bellmans kvarter

Carl Michael Bellman beskriver drygt hundra år senare en begravning i Maria Magdalena kyrka i drastiskt onomatopoetiska ordalag i den Fredmans Epistel som kom att få det höga numret 81: Märk hur vår skugga… Til Grälmakar Löfberg i Sterbhuset vid Dantobommen diktad vid Grafven. Där heter det i tredje versen:

Lillklockan klämtar til Storklockans dön,
Löfvad står Cantorn i porten;
Och vid de skrålande Gåssarnas bön,
Helgar denna orten.

Bellman föddes på den Dauerska Malmgården (nuvarande Bellmansgatan 24) alldeles intill Maria kyrka den 4 februari 1740 som äldst i en blivande stor barnaskara. Det kom att bli 21 barnsängar för modern Catharina Hermonia. I Bellmans egenhändiga levnadsteckning säger han att de många barnsängarna var en av orsakerna till familjens senare obestånd. Carl Michael sattes vid 6 års ålder i Maria kyrkskola. Där fick han njuta av den dagliga musikundervisningen som ingick i varje svensk skolas curriculum vid tiden. Det gällde att skolorna fick fram bra sångare av skolgossarna, eftersom skolans ekonomi i så hög grad hängde på de inkomster som elevernas externa sånguppdrag inbringade. Bellman torde ha blivit en tämligen god notsångare efter en sådan daglig övning i figuralsång som skolan bestod.

För övrigt är Bellmans personage och miljöer i dikningen ofta hämtade från hans uppväxttid på Södermalm. Att läsa och sjunga genom Fredmans Epistlar och Sånger ger oss en fantastisk folklivsskildring av hela Stockholm under andra halvan av 1700-talet!

Organist, kompositör och notförläggare

Det är faktiskt också i Maria Magdalenas kyrka omedelbara närhet som Fredmans Epistlar (1790) och Fredmans Sånger (1791) blir till verklighet. Mannen bakom detta var orgelnisten i Maria kyrka sedan 1777, Olof Åhlström. Denne var förutom organist, kompositör och notförläggare dessutom kamrer i Krigskollegium.

Olof var född på det självägande torpet Åletorp i Vårdinge socken, Södermanland, den 15 augusti 1756. Vårdinge kyrkas organist upptäckte tidigt den unge pojkens musikaliska talanger och Olof fick hjälpa till med och så småningom ta över en del av orgelspelet i kyrkan. Dessuton hade Olof blivit god kamrat med Ulric Silfersparre på närliggande Näsby Gård. Ulric hade informator och Olof fick hänga med på dennes undervisning.

När Olof fyllt 16 år tar han vandringsstaven med de 7 brödkakor som han fått av sin mor och fotvandrar till Stockholm för att där söka inträde i den året innan av Gustaf III instiftade Musikaliska akademien. Olof vandrade in i staden den 19 augusti 1772. Hela staden var på fötter med vita bindlar knutna runt en arm. Bellman sjöng sin på stående fot diktade Gustafs skål, den bäste Kung som Norden äger – det var revolutionsdagen.

1789 började Åhlström att på sitt Kongl. Priviligierade Nottryckeri ge ut sitt epokgörande Musikaliskt Tidsfördrif som en periodika med cirka tjugo häften per år. Avsikten var att presentera såväl ny musik från utlandet som inhemsk sådan. Åhlström sökte med ljus och lykta efter originalmusik och originaldikt som här kunde publiceras i tryck. Åhlström blir påmind om att Bellman sitter på en visskatt och snart ränner den senare titt som tätt i sina gamla uppväxtkvarter. Det är hem till Olof Åhlström i dennes organistbostad i Maria Kvarngata, direkt söder om kyrkan, som den då knappt femtio år gamle Bellman styr sin kosa.

Improviserande låtmakare

Bellman, som alltså borde ha kunnat läsa av noter efter sin grundliga musikaliska skolgång, kunde däremot inte skriva ner sina melodier. Det var därför Åhlströms huvudsakliga arbete att teckna upp, finna den minsta gemensamma nämnaren för en melodi och arrangera denna på ett klavermässigt sätt, för att till slut ombesörja graveringen och tryckningen – i en graverad notdel och en separat textdel, tryck med vanliga lösa bokstavstyper. Uppteckningen var nog en grannlaga uppgift, ty Bellman extemporerade hej vilt, ändrande melodierna vers för vers, efter lust och behag, samt smyckade ut melodierna på tidstypiskt sätt, ibland, enligt ”öronvittnen”, nästan till oigenkännlighet.

Det var alltså här på Södermalm som Fredmans Epistlar och Fredmans Sånger räddades till eftervärlden med sina odödliga melodier, lånade ur tidens populära internationella sångspelsrepertoar som i Stockholm spelades i svensk översättning på Carl Stenborgs olika skådebanor under decennierna 1770-, 80- & 90-talen. Det var i grevens tid, Bellman dog bara fyra år därefter.

Tyvärr blev inte Åhlström av med sin första upplaga av trycken förrän en bit in på 1820-talet. Från 1792 samlade upplagan damm på hyllorna hos Åhlström i Jakobs gamla skolhus, där han fick sitt boende som nybliven organist i Jakobs kyrka. Bellman fick ut 50 Rd i kontanta medel av Åhlström för Epistlarna. Denna summa motsvarade en organistårslön i Maria kyrka. Tur nog hade Åhlström sitt kamrerarbete i Krigskollegium att falla tillbaka på.

Det var en slags ”Bellmanrevival” som fick fart på försäljningen. Sångarna Axel Raab och den legendariske skådespelaren Lars Hjortsberg bidrog starkt till Bellmansångens popularitet. Det sena 1700-talet hade blivit tidigt 1800-tal och den förhärskande missuppfattningen att Bellman komponerat sina alster själv blev allmän i och med att minnet förbleknat av originalen till melodierna.

En afton med mycket Bellmanssjungande var Åhlström närvarande. En av gästerna utbrast då ”Är inte Bellman den störste kompositör som Sverige ägt?” Åhlström, som annars var mycket lågmäld, kunde då inte låta bli att påpeka att ”Bellman inte komponerat en enda av sångerna som sjungits denna afton”.

Offentliga konserter

Om 1600-talets musikliv vet vi att det dominerades starkt av kyrkans liturgi och psalmsång. Vi har också poängterat hur viktig skolsången var med sitt dagliga övande efter lunchen. Offentliga konserter i ”Concerts Spirituels” anda introducerades i Stockholm 1731 av Hovkapellmästaren Johan Helmich Roman. Man lånade då Riddarhuset för att ordna speltillfällen för hovkapellet. Det var ett led i Romans strävan att föra fram musik med svensk text till en allmänhet som var van att höra tyska, latin och franska sjungas.

Under 1700-talet tillkom fler lokaler av världslig karaktär. Det var flera Caffehus, det var Börssalen, den stora och den lilla, det var ett flertal bryggares privatbostäder, det var Stenborgs teaterlokaler och det var Södra Stadshuset på Södermalm. Södra Stadshuset användes från 1780-talet flitigt för konserter i den lokal som kallades ”Frimurarsalen”.

I Stadshuset huserade sedan lång tid tillbaka den Södra Kämnärsrätten. Katolska församlingen med sin vurm för musik, hade där sina första lokaler efter det att Gustaf II:s toleransedikt hade trätt i kraft. Vid invigningen av kyrkan, påskdagen den 11 April 1784, uppfördes en mässa av hovkapellmästaren Francesco Uttini. Det fanns fler katoliker bland Stockholms musiker och skådespelare, Uttinis maka sångerskan Rosa Scarlatti, hovkapellmästaren Joseph Martin Kraus, ballettmästaren Gallodier, skådespelarefamiljen Marcadet, violinisten Bartolomeo Campagnoli och cellisten Uriotti, för att bara nämna några.

Namnkunnigast var nog ändå en viss Abbé Georg Joseph Vogler, som kommit till Stockholm 1786 på Gustaf III:s initiativ för att bekläda posten som hovkapellmästare efter Uttini som behövde pensioneras. Vogler hade bakom sig en brokig bana som hovkaplan och hovkapellmästare i Mannheim, turnerande soloorganist i hela Europa och känd musikteoretiker och musikpedagog.

Vogler gjorde även studieresor som sträckte sig ända till Nordafrika och Grekland, där han i folkmusiken sökte finna rötterna till den europeiska konstmusiken. Dessa studier använde Vogler ofta i sina orgelimprovisationer. Ett typiskt Voglerorgelprogram kunde innehålla allt från Africansk musik, Mohrernas Liksång i Marocco till Målning af Herdars munterhet, afbruten genom åskväder etc. Speciellt åskvädren var tydligen mycket naturalistiska – mjölken sägs ha surnat i intilliggande hus, enligt trovärdig samtida beskrivare.

Bellman blev så tagen av en av Voglers första konserter, den i Maria kyrka den 18 September 1786, att han utbrast i följande tillfällighetsdikt:

Då Vogler spelte orgor d. 18 Sept. 1786

Abbé Vogler, när du rör,
Orgelverkets gudaunder,
Örat med förvirring hör
Språket ur tartarens grunder,

Svalgets stormar, brak och brand,
Hissnad, jämmer, ångest och fasa
I de vreda toner rasa, Somframrusa ur din hand.

Men vid dina milda slag,
När du saligheten målar,
Evighetens klara dag
Förs på morgonrodnans strålar;

Under himlarösters ljud
Ödat tåras, känslan lider,
Bröstet suckar, blodet strider,
Hjertat fröjdar sig i Gud.

Voglers konserter var alltid förknippade med välgörenhet. Det kunde vara för något barnhus, för den Musikskola han hade startat, för någon orgelrestaurering, för musikernas Änke- och Pensionskassa som han instiftat, för någon brandhärjad stad eller för att liknande filantropiskt ändamål.

Vogler uppträdde även med ett av honom uppfunnet instrument – ett så kallat Orchestrion, som han låtit bygga hos klavermakaren Rackwitz i Stockholm. Det flyttbara instrumentet, som hade styrkan av en 16-fots orgel och var en kombination av orgel och hammarklaver, hade stämmor som kunde imitera en orkesters klang.

Under 1796 uppträdde Vogler med sitt Orchestrion vid fem konserter i bryggaren Roos hus vid Götgatan, hörnet Kocksgatan. Vid den sista konserten för året ”i Roos hus kl. 5 e. m.” löd programmet:

I
1. Serenad Militaire. Andante-Allegro.
2. Cheu Teu, chinesisk sång.
3. Marockansk Cantique.
4. Finsk aria: Ak minan rakas linduisen,

II
1. Fleut-Concert. Allegro-Adagio-Rondo.
2. Africansk Terrass-sång.
3. Marche (Carl XII vid Narva).
4. Cantabile.
5. Svenska visan: Min far var en Västgöte han.
6. Fuga Canonica, efter Thema på klockspel och Spikharmonica.

Bilj. À 24 sk.

För mindre musikuppföranden användes också en lokal "i huset No 72 vid Hornsgatan" tillhörande bryggarmästaränkan Catharina Hartman. Det var så kallade ”Amateurskonserter” i den lokalen varje lördag under våren 1793 fram till maj månad. Vid en av dessa dök den nyanlände violinisten och sångaren Eduoard du Puy upp. Du Puy fick rykte om sig att vara ”Nordens Don Juan”, något han även verkligen var först med i Mozarts opera i Stockholm. Hans spännande skandalomsusade leverne har vi inte tillfälle att gå in på här.

Fängelser och fattighus

Spinnhuset på Långholmen var ett fängelse där ”lösaktiga kvinnor” sattes i hårt och vidrigt arbete (Ulla Winblad var en av dessa olyckliga). Direktör för detta tveksamma etablissemang var en av den gustavianska operans ledande sångarkrafter under åren 1773–1803, Hans Björkman. Hans Björkman var organist i Kalmar Domkyrka när han handplockades av Gustaf III att medverka i den första operan på svenska, Thetis och Pelée. Stycket som hade Uttini till kompositör hade sin premiär 1773. I rollen som Översteprästen gjorde bassångaren Hans Björkman stor succé. Han exekverade sedan alltid liknande imposanta roller under sin tjugo år långa operakarriär.

Även fattighusen var platser för musikuppföranden. Så hade till exempel violinisten Ferling, oboisten Bylan, flöjtisten Simson och violoncellisten Uriot (Uriotti) hållit en serie konserter i Maria Fattighus.

För att sedan veta vad som spelades på Söders krogar och värdshus får jag åter rekommendera en noggrann läsning av Bellmans diktning – och då inte bara Fredmans Epistlar och Sånger.

Artikeln publicerades ursprungligen i Tidig Musik Nr 3, 2013. Artikeln är här något förkortad. Illustrationer och ljudspår av MTS.

Upp ∧