Bon Mot oktober -20

Varje månad publicerar vi en satirisk eller på annat sätt livgivande illustration eller citat.

   

Kurfursten Karl Gustav av Pfalz fredsmåltid i Nürnbergs rådhus den 25 september 1649. Till vänster oljelmålning av Joachim von Sandrart och till höger kolorerad etsning av Wolfgang Kilian, med Sandrarts målning som förlaga. Upptill till höger syns den dirigerande Sigismund Theofil Staden. Sittande vid långbordet, vänd mot Staden, som sjätte från vänster, Carl Gustav Wrangel. Nedtill till höger syns konstnären själv, Joachim von Sandrart. Bilder från "kunst für alle" och Wikimedia.

Musik i diplomatins tjänst?

 

Efter 30 års oavbrutet krigande i Europa, där den norra delen, de tyska staterna var mest drabbade, lyckades det parterna att slutligen komma till ett fredsavtal. Denna fred brukar benämnas "Den Westfaliska freden" och den undertecknades efter långslitna diplomatiska procedurförhandlingar i Osnabrück och i Münster i oktober 1648. Det återstod ändå en hel del olösta frågor varför förhandlingar fortsatte i Nürnberg åren 1648-49. Framför allt var man tvungen att lösa de ekonomiska knäckfrågorna om hur man skulle avväpna och betala alla de soldater (främst legosoldater av olika nationaliteter) som stod sysslolösa och väntade.

 

Att detta var en veritabel krutdurk kan vi mycket väl förstå. Det hade behövts mycket lite för att få denna att brisera. Under de fortsatta pågående diplomatiska förhandlingarna utspelades en skandal som skulle kunna ha utvecklats till något riktigt illa. Bara några veckor efter det ingångna fredsavtalet uppvaktades den svenske fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel i sitt läger nära Nürnberg med en lovsång ("Lobgesang") som till textförfattare hade den välrenomerade diktaren och rådsherren i Nürnberg, Phillip Harsdörfer (1607-58).





"Lobgesang Dem ... Carl Gustav Wrangel ..." av Philiph Harsdörfer och Sigmind Theophil Staden. Här framförd av Affetti Musicali di Stoccolma. Privat CD, 1999/2000

 

Texten till denna lovsång tonsattes av stadsmusikern och organisten i St. Lorenz Kirche i Nürnberg, Sigmund Theophil Staden (1607-55). Lovsångens text var en oförblommad hyllning till Wrangel och de svenska vapnen, alltså en kraftfull partsinlaga i detta känsliga diplomatiska läge - ett flagrant brott mot staden Nürnbergs neutralitet (som var en förutsättning för att förhandlingarna skulle lyckas). Den redan tryckta upplagan konfiskerades och destruerades och upphovsmännen inklusive tryckaren fick skarpa reprimander. Två exemplar, varav det ena i Rathsschub-Bibliotek i Zwickau överlevde dock bokbålet.

 

Innehållet i korthet av de inalles sju verserna börjar med en fem verser lång katalog över Wrangels segrar både till lands och till sjöss. De två sista verserna framställer dock Christina som "Regentin der Gothen und Schweden", fredsfurstinnan som inte kräver varken "mer folk eller land", utan står som garant för fred och räddar så tyskarna från "blodiga svärd" ("blutige Degen") vilket skall prisas av folket med glädjejubel, sång och med lutor och fioler: "... dass alle die Frommen den Waffen entkommen Ihm jauchtzen und singen mit Lauten und Geigen, die Dankbarkeit zeigen, ... ".

 

Kompositionen består av tre delar; en kort martialisk Sinfonia för två violiner och Continuo, varpå följer en, till en början recitativisk sång i 4-takt som löper in i ett kort och dansant refrängavsnitt i glad tretakt - mycket verkningsfullt! - Jag har haft nöjet att framföra denna Lovsång ett otal gånger vid konserter med historiskt tema de senaste dryga 20 åren. Då är den inte längre "farlig", utan ger oss idag en intressant inblick i 1600-talets tänkesätt kring "krig och fred" ... så kan Lovsången till Wrangel idag tjäna som en verkningsfull tankeställare i vår tid och bli till ett verkligt budskap i fredstankens tjänst!


Texten är hämtad ur artikeln "Fred och ofred i musiken" av Bernt Malmros.


Äldre Bon Mot


 

Sigismund Theofil Staden dirigerar fyra grupper musikanter och sångare. I sin högra hand har han, i enlighet med tidens sed, ett hoprullat notblad med vilket han takterar och leder sina musikaliska styrkor.

 

Dessa står i denna bild, i varje fall delvis, på ett avstånd av mer än 17 meter, då man inte längre kan musicera på örat utan är hänvisad till att i ena ögonvrån följa en visuell taktering.

 

Gruppen kring kapellmästaren Staden till höger verkar bestå av enbart sångare med stöd av en orgel. Musikergruppen i bortre höger fond är en grupp trombonister. Blåsargruppen i vänster bortre hörn består av zinkaspelare.

   

Detaljer (ovan och nedan) ur Kilians kopparstick ”Pfalzgrevens Carl Gustaf festmåltid i Nürnberg 1649”, Wikipedia / Galerie Jacobsa.

 

Instrumentalisterna på den vänstra balkongen är Basso Continuo- (General-Bass-)-spelare på theorber (långhalslutor) och man kan också urskilja halsen på ett större stråkbas-instrument, en Violone.

  

Effekten på åhörarna i mitten av en sådan ”quadrofonisk” uppställning är mycket suggestiv. Man talade om ”Cori spezzati”, vilket på 1600-talet utnyttjades i de flesta större lokaler. I kyrkor byggdes ofta minst tre läktare; en stor längst bak i kyrkorummet för huvudorgeln och med plats för fler musiker, samt minst två mindre läktare på var sida av långskeppet, ibland också de med mindre orglar. Avstånden mellan de musicerande kunde bli mycket stora. Detta var alltså en suggestiv del av många stadsmänniskors musikvardag – ”surroundljud” är inget nytt påfund!