Bon Mot februari -21

Varje månad publicerar vi en satirisk eller på annat sätt livgivande illustration eller citat.

   

”Bröllop firas med stor ståt, äfven hos borgerskapet. … Där dricka de och skämta muntert vid tonerna av fioler. … Och så samspråkar man med bägaren i hand, … ”. Laverad pennteckning* av Lorenzo Magalotti, 1674. Original i Uppsala Universitetsbibliotek, Carolina Rediviva


Bröllop firas med stor ståt …

Laverad pennteckning* från Lorenzo Magalottis resa i Sverige 1674

 

Magalotti reste 1667–68 genom Europa och 1671–74 genom Flandern och England. Efter fredskongressen i Köln vistades Magalotti i Sverige juni–september 1674 som politisk kunskapare.


Magalottis manuskript med skildringar från Sverigeresan, Notizie di Svezia, förvarades i Florens, och utgavs 1912 under titeln ’Sverige under år 1674’ **. ... Magalotti var under denna tid diplomat för storhertigen av Florens, Cosimo de Medici III. Han reste över hela Europa, och ger i boken en allsidig beskrivning av situationen i Sverige. Boken är utsmyckad med ett stort antal lavyrer, som bildmässigt skildrar livet i Stormaktssverige.” (Wikipedia)


Vi ser här hos Magalotti ett bröllopssällskap som utgörs av drygt 20 personer. Med synlig serveringspersonal och musiker kommer vi upp i ett antal över 30. Bröllop och dop var familjetillställningar där man förväntades att det skulle vara musik. Det gällde i alla 1600-talssamhällets sociala skikt. Ju högre samhällelig rang desto fler musiker hade man rätt att anlita. En kunglig stadga från 1664 anger att för adelsståndet inte gällde några begränsningar, vare sig i antal gäster eller i antal musiker. De kunde till och med anlita pukor och trumpeter (som betraktades som höviska och krigiska).


I de övriga stånden fick man av blåsinstrumenten nöja sig med zinkor, flöjter och basuner. Fioler gick bra, men bara till ett bestämt totalt antal musiker. Städernas borgare var t.ex. uppdelade i fyra klasser: I 1:a klassen (borgmästare, rektorer, kyrkoherdar, professorer m.fl.) fick man vara 36 gäster (”då inneslutandes såwäl Musicanterne, som ämbetsmännerne till Gästernas accomoderande …”). I 2:a klassen (förnäma borgare) fick inbjuda 22 gäster. 3:e klassen (ringare borgare) 16 gäster. 4:e klassen som bestod av tjänstefolk och likar fick bara inbjuda 8 gäster. Antalet musiker var stadgat till 6, 4, 3 och 2. Böter utgick för överträdelser i fallande belopp.


Det var i första hand stadens organist och kantor samt ur stadsmusikanternas skrå som man fick rekrytera musiker till att spela till fest och dans. Bara vid ”dubbelbokningar” kunde man till nöds tillåta icke skråanslutna musikanter, s.k. ”Bönhasar”. På landsbygden i södra delen av Sverige rådde ofta liknande förhållanden. Stadsmusikanterna behärskade då olika härader.  

 

*)  Det råder starka tvivel om huruvida de laverade pennteckningarna i Magalottis ”Resa i Sverige 1674” verkligen är av Magalottis hand eller ej. Inga andra bilder av honom finns nämligen bevarade. Diskussioner i forskarvärlden har lanserat teorin om att en person i Sverige vid tiden skulle kunna vara konstnären och man har nämnt namn som Erik Dahlberg, David Klöcker Ehrenstrahl och Erik Palmqvist … mycket talar dock för att det skulle kunna vara den år 1674 trettiotvåårige Urban Hiärne som utfört bilderna. Han var en flyhänt tecknare som bland många andra ämnesstudier, framför allt i utlandet, hade utbildat sig i etsning och grafik. Bilderna i Magalottis reseskildring stämmer in på Urban Hiärnes pennföring i andra teckningar som han garanterat har utfört.


**)  En faksimilutgåva av Lorenzo Magalottis ”Sverige under år 1674”, Stockholm 1912, utgavs 1986 på Bokförlaget Rediviva. Den kan varmt rekommenderas!


 

Äldre Bon Mot


De tre musikanterna i bilden visar att en fullödig trestämmig musik kunde framföras. En av dessa har tagit en kort paus under spelandet för att ta sig en rejäl klunk ur en bägare. Det blev med största säkerhet en lång afton för våra underhållare. Det skulle ju ätas en lång måltid och sedan dansas.


Till höger har vi ett 3-strängat basinstrument som är försett med band på den smäckra halsen. Basinstrumenten uppvisar under 1600-talet den största variationen i utförandet, både vad gäller storlek och form. Instrumentets kropp har drag av violinfamiljens rundade axlar och långa hals.


”Violone” var ett gemensamt namn på större basar. Bruket av knutna band för att fixera tonhöjden förekom på instrument av gambafamiljen med sluttande axlar, men användes även på violonceller och på större basar.


De två andra melodiinstrumenten av typisk violinfamilj hålls mot nyckelbenet är faktiskt större än vanliga violiner! De ser båda ut att vara av typen ”Viola da Braccio” (ital. = armviola eller förtyskat ”Bratsch”).


Notera musikernas stråkar med den graciösa konkava formen. Stråktaglet spändes med ett finger. Violonespelaren håller stråken med underhandsfattning, dvs som en matsked.


Repertoaren utgjordes säkert av musik ur de många samlingar instrumentalmusik som trycktes under 1600-talet. Som exempel kan nämnas dans- och underhållningsmusik av kompositörerna Schop, Hake och Becker. 

Dietrich Becker, Gavott, "Musikalische Frühlings-Früchte", Hamburg 1668. Här framförd av Affetti Musicali di Stoccolma.

Finns som spår #3 på skivan Stockholmskt 1600-tal