MUSIK  TRE  SEKLER

Stockholms musikliv under 1600-, 1700- & 1800-talen

Månadens "Bon Mot"

Varje månad publicerar vi en satirisk eller på annat sätt livgivande illustration eller citat.

Kröningen av en nöjeslysten drottning i Stockholm den 20 oktober 1650.

Kopparstick från H. Ludolff, Allgemeine Schaubühne der Welt. 2. 1731-32 i Kungl Biblioteket



Drottning Christina

Maxim No 30, om musik från hennes ”Les Sentiments Heroïques”


La vie resemble a une belle simphonie qui charme, qui plaist mais qui dure trop peu.


Livet liknar en skön symfoni som intager, som förnöjer men som varar alltför kort.

(till svenska översatt av Bernt Malmros)

La vita assomiglia ad una bella sinfonia che incanta, che piace ma che dura troppo poco.

(till italienska översatt av Anna Paradiso)

 

Christina nämner bara musik i två av sina totalt 499 maximer. Det kan tyckas märkligt eftersom musik bevisligen spelat en stor roll i hennes liv, både som ung vetgirig flicka, som myndig nöjeslysten drottning i Stockholm och som ivrig och inflytelserik kulturmecenat i Rom.


I Stockholm upplevde Christina säkert i sin ungdom främst den Nordtyska andliga musiken. Efter hennes gunstlings Magnus Gabriel de la Gardie franska ambassad till Paris 1645-46 kom den franska dansmusiken att dominera hennes musikaliska värld. De la Gardie hade 1646 med sig tillbaks till Stockholm sex franska violinister, specialiserade på just fransk dansmusik. Ledare för dessa violinister var dansmästaren och violinisten i samma person, Pierre (Peter) Werdier





Pavane av Pierre (Peter) Werdier framfört av Affetti Musicali di Stoccolma. Finns på skivan Stockholmskt 1600-tal som spår #17



Violinen eller fiolen som instrument fanns redan i Sverige på 1620-talet dokumenterad i Sverige i det hovkapell som Christinas far Gustav II Adolph skapat. 1600-talets början ser också födseln av den självständiga instrumentala musiken, som i kraft av sina retoriska toner tänktes återskapa naturens väsen och hela spektrat av mänskliga passioner och känslor. Denna nya musikform är annorlunda från den instrumentala dans- och ceremonimusik som redan då hade månghundraåriga anor, men den använder ofta dansrytmer i sin formbyggnad.


I Italien skapar framförallt de komponerande violinisterna i början av 1600-talet nya uttrycksfulla musikaliska former, Sonaten och Sinfonian. Violinen hade där ryckt fram i status som ett konstmusikaliskt instrument från att ha varit ansett som ett simpelt genomträngande dansmusikinstrument. Sonatan (= det som låter) är ett stycke för ett eller flera soloinstrument med ackompanjemang av den nya tidens harmoniska och ackordmässiga tänk: It. Basso eller Basso Continuo, ty. Generalbass. En Sinfonia (it.), Symphonie (fr.) (= samljud) var först tänkt att annonsera och tjäna som inledning på ett större verk, en opera, skådespel eller andligt oratorium. Mycket snart bröt sig denna intressanta skapelse loss från sitt sammanhang för att utvecklas till ett självständigt musikaliskt uttryck. En operasinfonia kunde var mycket kort, kanske blott 8-32 takter lång, med en speltid av 20 sekunder till en dryg minut. Sinfonian som självständigt stycke blev betydligt längre och elaborerad och som Sonatan oftast uppbyggd av flera sammanlänkande delar i olika taktarter och speglande olika affekter. En sådan Sinfonia tar i snitt 5-8 minuter att spela (= den tid som pedagoger på 1600-talet ansåg att människan var kapabel att hålla sin mentala koncentration på topp). I ljuset av detta förstår vi nu kanske bättre att Christina använder en skön symfoni som symbol för något ljuvligt som likt livet upplevs som alltför kort.


Drottning Christina hade redan 1652 från Rom kallat in ett italienskt operasällskap, lett av den blott 21-årige kompositören och organisten Vincenzo Albrici. Allt som allt var det 18 musiker och sångare. Av dessa ingick flera i familjen Albrici. Där var fadern, altsångaren Domenico och Bartolomeo, en yngre bror. Det var högklassiga musiker som fick bra betalt, vilket frestade statskassan, allt till kanslern Axel Oxenstiernas förtvivlan. I nära två år introducerades härmed den italienska sång- och speltraditionen i Sverige. Albricis trupp lämnade Sverige i samband med Christinas abdikation i juni 1654. I Dübensamlingen finns en Sinfonia av Albrici i det format som här tidigare beskrivits, ett mycket passionerat och laddat stycke musik. Albrici tog efter vistelsen i Sverige tjänst på många skiftande ställen i Europa och övergick till protestantismen när den nya platsen så krävde. Mest omtalad som organist verkade Albrici olika perioder i bland annat Dresden, London, Rom och han dog i Prag 1696 (eller möjligen 1690).


I hennes nya hemstad Rom verkade Christina som en mycket betydelsefull mecenat för opera, teater, instrumentalmusik och litteratur. Hon grundade akademier och organiserade musikaliska manifestationer i vilka hon engagerade Italiens främsta kompositörer. I hennes stall hittar vi, bland många fler, Arcangelo Corelli, Alessandro Scarlatti, Alessandro Stradella och Bernardo Pasquini. Mycket av denna kultursponsring skedde i konflikt och konkurrens med den påve som vid tillfället hade makten. Christina blev sålunda en nagel i ögat på påvemakten och katolska kyrkan, som inte hade visat sig vara så tolerant och vidsynt som Christina hade inbillat sig när hon övergav det lutherskt gammalreligiösa Sverige som hon så starkt hatat. Hon spenderade ofantliga summor i denna kulturella strid. En stor del av denna ekonomiska börda fick Ölands bönder betala med skatter till sin forna Svea rikes Drottning, som vid abdikationen hade erhållit Öland som sitt ”livgeding”.


Men tillbaks till vår Sinfonia: Denna ursprungligen korta lilla musikform växte med åren sig längre och längre för att i slutet av 1800-talet komma att närma sig en speltid på en timme! (– långt över den gräns som man tidigare trott att människan kunde hålla sig vaken ock alert). 100 år efter Albricis stycke, vid 1700-talets mitt, hade symfonin blivit den populäraste instrumentala musikaliska njutningsformen, såväl vid hov, som i städernas konsertlokaler, kaféer och skolor. En symfoni tog då ca 20 minuter i speltid och bestod av tre till fyra satser. Ofta delade man, i ett typiskt konsertprogram från tiden 1750-1830, upp en symfoni i sina delar och varvade med arior och solostycken.


Vi citerar vår redan bekante Carl Envallsson i hans SVENSKT MUSIKALISKT LEXIKON (1802): "SINFONIA. SYMPHONIE. Sinfoni. Betyder efter ordet: Samljud … Är nu hos oss en förening av flera stämmor, för att utgöra en del eller stycke av en hel konsert. En Sinfoni är desutom i stort, hvad en Sonat är i smått. En sonat kan existera för et instrument solo, för duetter, trior, &c., ända til och med septuor; men så snart stämmorna skola anses såsom flere i förening, och vara starkare, då heter det sinfoni. Oftast äro stämmorna så många och fördubblade, at man säger Grande eller Stor Sinfoni."



Äldre "Bon Mot"


www.musiktresekler.se                                       MUSIK TRE SEKLER                            mail@musiktresekler.se      

  

Om Musik Tre Sekler och Ad Cultura                      Musik Tre Seklers Nyhetsbrev - läs mer!