Månadens "Bon Mot"

Varje månad publicerar vi en satirisk eller på annat sätt livgivande illustration eller citat.

   

"Thors Högtid Som Firades vid Vinter-Solståndet och Kallades Jul;
Som än i Sverige Så Kallas och med mÿcken likhet Firas".
Lavering av Pehr Hörberg 1812. Original i Nordiska museet.

Thors Högtid

Lavering 1812 av Pehr Hörberg

 

Juletid - Traditioner med många och uråldriga rötter
i olika kulturer, regioner och religioner

 

Pehr Hörbergs skildring av den fornnordiska julen är en fin illustration till hur julen under 1600-, 1700- och 1800-talen fortfarande firades av allmogen i Sverige. Här ser vi ”jullekstugan” i full gång. Det är ringdans och ringlek, tvekampslekar, vighetslekar, sagoberättande, mat- och dryckeslag. Från annandag jul till tjugondedag Knut var det brukligt att hålla lekstuga oavbrutet. De "forntida" människorna på laveringen bär 1700-talsdräkter! Thors altare i fonden kan lätt bytas ut mot ett krucifix och ett kristet altare. Hörbergs 1700-tal står tidsmässigt ett kvarts årtusende närmare till de mängder av äldre traditioner som samlats kring midnattssolståndet jämfört med vår nutid.

 

Pehr Hörberg – bonde, målare, uppfinnare och mångsysslare

 

Pehr Hörberg föddes den 31 januari 1746 på gården Öfra Ön i Virestad socken i Småland där fadern Åke Hörberg, född i Höör 1723, var soldat. Den tio år äldre modern Bengta Gisadotter var född och uppvuxen i Virestad.


I Herman Hofbergs ”Svenskt biografiskt handlexikon” (1873) beskriver författaren så fint Pehr Hörbergs första levnadsår och ungdomstid: ”… H:s medfödda kärlek för den bildande konsten röjde sig redan i barnaåren, då han med växtsafter, krita och kol tecknade sina fantasibilder på näfver och berghällar, eller i ett stycke furubark sökte att med täljknifven efterapa de groteska bilder han sett kring altartaflan i sockenkyrkan. Hans första försök att blifva antagen i målarelära i Vexiö misslyckades, emedan han, tvungen af sin fattigdom, tagit reserv för faderns nummer och mästaren icke ville hafva en lärling, som hvilken stund som helst kunde kommenderas ur hans tjenst. Ändtligen 1762 hade fadren förmått anskaffa de tio daler, som erfordrades för hans lösköpande och nu begynte för H, de efterlängtade läroåren i Vexiö. ...

 

De knappa lantliga uppväxtförhållandena delade han, som vi tidigare erfarit, med Pehr Hilleström och Olof Åhlström. Alla tre gjorde också samma, för den gustavianska tiden typiska klassresan. ”… Efter en gesällresa till Göteborg, erhöll H. landshöfdingens fullmakt, och nedsatte sig i sin hembygd som häradsmålare och torpare. För att locka kunder anbringade han som skylt öfver stugdörren bilden af en målande gosse och derunder orden ”Pictoris Habitaculum”* för att antyda initialerna i sitt eget namn. Samtidigt (1769) gifte han sig med en tjenstepiga Maria Ersdotter och lifnärde sig, då målade arbeten fattades, med att göra schatuller, slädar, och husgeråds-saker samt att i bästa fall hvitmena eller slätmåla någon kyrka**. …” 

 

*   Här bor en målare.

** Det var på 1700-talet man började att vitmena över medeltida kyrkomålningar enär man tyckte att dessa kunde störa de gemena församlingsbornas koncentration och uppmärksamhet.

 

Genom de kontakter som Hörberg genom sina växande dekorationsuppdrag fick genom de följande åren kom ett genombrott då han 1783, 37 år gammal, rekommenderades av arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz att söka till Konstakademien i Stockholm. Där tog sig arkitekten Olof Tempelman an honom. Han inskrevs i akademiens matrikel som ”n:r 535 Per Hörberg. Målare från Småland.” Hörbergs produktion formligen exploderar under akademiåren 1783-87 och fortsätter sedan med många monumentala uppdrag, framförallt stora altartavlor och med väggdekorationer i gods och gårdar. Likt Hilleström, så skildrar Hörberg också folkliv och interiörer i samtidens verklighet, men han gör också många verk med historie- och bibelskildringar. I sin kolorit föregriper han romantikens färgskalor.

 

Hörberg var, som vi redan anat, en mångsysslare. Han skrev många handledningar i sina olika intresseområden bl. a. ”Undervisning uti konstyrken för Nybegynnare”. Han hade städse sin violin med sig och han lär även ha tillverkat fioler och senare i livet givit sig på orgelbyggeri. Det finns ett antal av honom komponerade polskor som fortfarande spelas i levande tradition. Hörbergs yngre bror Bengt blev organist i Virestads kyrka. Hörberg lämnade aldrig bondevärvet, men hans sviktande hälsa fick honom att 1809 flytta från sin gård Olstorp till sin andra gård Falla som brukades av sonen Peter Marian Hörberg.

 

Pehr Hörberg avled den 24 januari 1816, endast några veckor före sin 70-års dag.  



Äldre Bon Mot


Runtolkning

Runorna på väggarna har tolkats av Lars Andersson, arkeolog och operativ chef på Uppdrag Arkeologi. Med reservation för de sentida, kreativa friheter som ristaren eller konstnären tagit sig lyder hans tolkning som följer:

 

På vänstra väggen

Jul i tjugo dagar

  

Vänster om altaret

Thors högtid den dyra

Förfäder brukte fira

Med lov och lust och drack de (på) bästa

sätt – I fröjd för årets gröda

Var av liv år föda

Varje tår de ville dyrka rätt

 

Över altaret

Guten thår

  

Höger om altaret

Drick skålar för vår sol

Som vigt åt årets bål

Till att livet i freden som (v)i fira

De drack ur hornen all

Väntade i Valhall

Större fråga som evigt råka skall


Själva ordet "JUL" är av fornnordiskt ursprung. Julen uppvisar en förunderlig bild - en fest som i århundraden, ja årtusenden firats vid samma tid på året, men av mycket olika anledningar. Den nordiska julfesten, som vi känner den, innan den nationalromantiska och den kommersiella tiden, är kanske den märkligaste och mest omfångsrika av mänsklighetens årstidsfester som vi känner. Den är en besvärjelse mot mörkerrädslan, för en tro på det återvändande ljusets helbrägdagörande krafter, vare det genom den återvändande solen i sig eller genom den tindrande stjärnan över krubban i Betlehem.

 

Juletiden i bondesamhället, men även i viss mån hos stadens borgare sträckte sig från 1:a advent till Tjugondedag Knut under 1700-talet. Det var en tid då man i mörkret försökte att ta vila från de alldagliga slitet och strängt taget inrikta sig på att utföra de allra nödvändigaste sysslorna.

 

Ett exempel på en ringlek med stillsam erotisk framtoning och som därför passar bra att leka framåt sen kväll är "Ring Dans - Nu vilje vi begynna en Domaredans".


"Ring Dans". Här framförd av Anna Nyhlin, sång och Bernt Malmros, klaver. Finns som spår #18 på skivan Gustaviansk Juletid

Dansen går till sålunda enligt den korta beskrivningen: Den som vid Dansens slut bringas att le, ger pant*.

 

Man bildar en stor ring av alla deltagare, utom den som är utsedd till domare. Domaren rör sig i motsatt riktning mot ringen och när sångversen är slut så stannar både ring och domare. Den i ringen som hamnat ansikte mot ansikte mot domaren luras att le. Det finns också textvarianten "skall du mot ljuset le". Denna lydelse bygger på att domaren har ett ljus i handen. Under 1700-talet var vaxljus en lyxvara som inte alla hade tillgång till.

 

Observera textraden " ... har du sovit hos kärestan i natt ..." - denna raka antydan ströks under 1800-talet i senare utgåvor och gav plats åt " ... har du drömt om kärestan i natt ...". - en symbolisk skillnad mellan det sena 1700-talets frigjordhet och det sena 1800-talets prydhet.

 

* Panten bestod av något man på förhand hade gjort upp om. Den enklaste panten är att den som blir udda eller ler blir den som dansar ensam respektive blir domare i nästa omgång. Så kan alla danserna, där en "pant" skall ges, fortgå mycket länge.