Vägen till Stockholmskt 1600-tal

På turnéer i Pommern med Affetti Musicali och vägen till vår 1600-talsskiva

Av Bernt Malmros

Pommernturnéer 2000, 2001, 2002 och 2003 med många konserter i Stockholm med omnejd dessemellan, 2004 arbete med CD-redigering och trespråkig booklet – Release av ”Stockholmskt 1600-tal - Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674” i Tyska kyrkan 17 mars 2005.

I ensemblen för äldre musik Affetti Muscali di Stoccolma satsade vi mycket på att lyfta fram musik som, sedan det begav sig, legat och slumrat tyst i bibliotekens gömmor. På våra turnéer i Nordtyskland, framför allt i Pommern var det naturligt att lyfta fram musik från den trakten. Det var så jag tex började arbetet med att para ihop Lasse Lucidors dikter med musik som han skulle kunna ha hört, eller till och med kunnat gått och nynnat på. (Det är ju på detta sätt som musik kan tjäna som diktens moder. Praktexemplet på detta tillvägagångssätt för en diktare är Lasse Lucidors efterföljare 100 år senare, Carl Michael Bellman som nästan uteslutande diktade sina sånger på melodier som han hört och absorberat i sitt minne).

Efter en konsert med temat ”Westfaliska freden” 1998 för kulturfestivalen ”Nordischer Klang” i Universitetsaulan i Greifswald, kom föreståndaren för nordiska språk, professor Walter Baumgartner fram till mig och undrade om jag kunde tänka mig att hitta musik till Lucidors dikter för en framtida konsert i Greifswald. Efter två år med nästa dagliga doser av Lucidor för mig, var vi efter ensemble-repetitioner beredda att framföra ”Lasse Lucidors Weltliche und geistliche Lieder” i tysk premiär som ett helkvällsinslag i en längre turné i Pommern.

En tidsresa till det analoga

Men först behöver vi ge en allmän tillbakablick på den tid som här, om än fragmentariskt, kommer att skildras. Runt år 2000 levde vi princip i en analog tid där kommunikationer företrädesvis gick med fast telefoni och handskrivna fax, bäst ”live” med fysisk mänsklig direktkontakt. Att organisera turnéer var då både lättare och svårare. Eva, min kära hustru, blev Affettis (och fler ensemblers) huvudmanager tillsammans med mig. Det omfattande planeringsarbetet och repetitionerna bakom varje konsert och turné var mer tidskrävande än de musikaliska urladdningar som var det slutliga resultatet.

Notera också att ljudinspelningar gjordes antingen analogt på magnetband eller digitalt med DAT-teknik (med minibandkassetter). Dessa forntida ljudmedier hade sin absoluta kvalité som än idag är oöverträffade!

Turné i maj 2000

Denna turné började kvällen den 4 maj från Stockholms Central med nattåget 23:12 med ankomst till Malmö C 6:45. Kvickt sedan med alla instrument, pick och pack till Trelleborgståget med avgång 07:00 som sedan gick från Trelleborg över på färjan direkt till Sassnitz på ön Rügen och vidare till Stralsund på fastlandet. Från Stralsund tog vi lokaltåg till det närliggande Greifswald där vår ständige medhjälpare Ivo Asmus med tyska vänner väntade vid stationen vid 15-tiden för att köra oss till Greifswalds konserthus. Där gjorde vi på stående fot ett kortare men intensivt konsertuppträdande vid den högtidliga invigningen av den veckolånga kulturfestivalen ”Nordischer Klang” (inga tågförseningar år 2000!).

Resten av den dagen gick åt att etablera oss i vårt veckoboende, ett lägenhetshus på Einsteinstrasse i en östlig närförort som byggdes på 1960-talet, primärt avsett att hysa de många arbetande vid kärnkraftverket (numera nedlagt!). Arkitekturen i området var helt och hållet i den då internationellt dominerande ”miljonprogramsstilen” - ”Plattenbautechnik”, men här prydd med inslag av lokala husbyggnadsmaterial av vackert slaget tegel och emaljplattor i glada färger. Nu stod husen så gott som spöklikt tomma och användes huvudsakligen för tillfälliga uthyrningar (Gästehaus) till sådana gäster som vi, gästande musikanter eller turister. Vi acklimatiserade oss, märkligt snabbt i den slitna 60-talsmiljön och kände oss riktigt hemma när vi gick ut i de stora lekplatser som utgjorde gröna mellanrum mellan de stora mäktiga omgivande huskropparna eller när vi handlade i det stora lokala affärscentret, en minigalleria med många faktiskt riktigt mysiga småaffärer.

Nästa dag den 6:e spelade vi i en Kneipe (en krog i stadens utkant) ”Schweden Schantze”, en krävande konsert i pubmiljö som vi inte var vana vid, men som ökade vår erfarenhet att möta en sådan publik. Vi spelade inte bara dryckessånger av Lucidor utan också plock från vår mycket allvarligare 1600-talsrepertoar vilket faktiskt visade sig också fungera. Söndagen var konsertfri, men vi repeterade både i Evas och min lilla tvårums DDR-lägenhet med köksdel i något slags vardagsrum och till slut på plats i Universitetsaulan. Den 8:e maj hade vi äntligen premiär på ”Lasse Lucidor – Weltliche und geistliche Lieder” i Universitetsaulan. Den 9-10:e var fridagar med turer på hyrda cyklar i Greifswald med omgivningar och till klosterruinen Eldena (känd genom Caspar David Friedrichs målningar), den 11:e spelade vi i Rådhuset i Wolgast (Wrangels andra guvenörsstad), den 12:e var det utomhuskonsert i ett ”försök till park”, på ett tomt kvarter (utbombat under 2:a världskriget) i Stralsund, den 13:e i Schloss Griebenow (byggt av den svenske fältmarskalken Carl von Renskiöld i karolinsk stil 1707-1709) utanför Greifswald för att sluta på Wrangels Schloss Spycker den 14 maj.

Vi hade då redan spelat ”Sorgemusiken över Wrangel” och Lucidorsånger vid flera tillfällen på Skokloster, i några kyrkor och i en gymnasieskola i Stockholm. I november 1999 hade vi dessutom gjort en inspelning av sorgemusiken och fyra andra stycken med anknytning till Wrangel för en CD-inlaga i en hyllningsbok skriven av Ivo Asmus och tillägnad docent Arne Losman på hans 65-årsdag. Arne, som under många år varit intendent på Skoklosters slott, där vi spelat många konserter genom åren, var vår trogne stöttepelare och kontaktförmedlare till historieaktiva personer i Pommern. 

Att som avslutning på vår Pommernturné sedan spela Sorgemusiken över Wrangel på Spycker var ju helt klockrent! Konsertrummet var, sades det, det rum där Wrangel drog sina sista andetag. Det sista han såg i livet var förmodligen de allegoriska stuckfigurerna i taket. När vi kommit till just det stycket låg aftonsolen i släpljus från väster, skapande ett magiskt skimmer i rummet. Stämningen var andäktig. När sista tonen klingat ut svarade oss en koltrast från ett träd utanför det öppna fönstret med klara och evigt nya tirader. Tiden stod still. …

Efter konserten bar det av i den sena kvällen med skjuts av vänner från Greifswald i vår lokalt lånade turnébuss till färjeläget vid Mukran - Sassnitz för att anträda den första etappen av vår hemfärd via Trelleborg och tåg med alla våra instrument därifrån direkt till Stockholm via Malmö. Färjans avgångstid var 03:15 med framkomsttid 07:30. För att inte riskera att somna av utmattning och missa färjan plockade vi fram våra instrument och testade akustiken i den helt midnattsfolktomma avgångshallen i modernistisk DDR-arkitektur i Mukran.

En synnerligen omtumlande turné präglad av dåtid och nutid i en salig blandning låg bakom oss! Hemma väntade vardagen, måndag 15 maj.

Erfarenheterna från denna och följande musikaliska turnéer stärkte oss i tankarna på att göra en skiva som skulle kunna bilda en intressant början på en exposé över tre seklers svensk musik, före inspelningarnas tid – 1600-, 1700- och 1800-talen. Ingvar Lundkvist på dåvarande Stockholms läns museum, som var medproducent på de tre plattorna om den gustavianska tiden; (Stockholmskt 1700-tal, Goda gosse glaset töm och Vårt kön så föga det behöfver) och jag, hade länge närt den tanken. Turnérna i Pommern blev embryot till 1600-talsplattan; Stockholmskt 1600-tal.

Turné hösten 2001

Inför invigningen vid svenska ambassaden i Berlin av den historiska webbplatsen ”Schwedenstrasse” hösten 2001, dit ensemblen blev bjuden att spela, formerade vi om Affetti Musicali en smula. Jag återgick till att spela cembalo (som jag tidigare sedan 1984 hade trakterat) och Magnus Malmros, vår son, tog över violonen. Detta gjorde att vi inte längre kunde färdas från Stockholm till Tyskland på tåg som tidigare, utan var tvungna att hyra en tillräckligt stor minibuss i Stockholm som kunde härbärgera både oss och instrument inklusive en 2 meter lång, men blott 20 kilo tung cembalo (kopia av den italienska typen). Turligt nog hade Svenska Institutet fortfarande medel som man kunde söka för kultur i det forna Östblocket som kunde bekosta en sådan oönskad höjning av turnéutgifter.

Turnén gick från Stockholm måndagen den 22 oktober kl 11:30 via övernattning hos vår gambist Torgny Söderholtz i Gånarp i Skåne. Vi for med Scandlinesfärjan kl 13 från Trelleborg till Sassnitz dagen därpå och nådde skumpande på gammal 30-talsmotorväg med många sega reparationssträckor hotellet i Berlin framåt småtimmarna. Invigningskonserten var mitt på dagen, onsdagen den 24 på Svenska Ambassaden. På kvällen var det kvällskonsert på Kulturattachéns residens. Torsdagen spelade vi kvällskonsert i Auernkirche, Berlin. Fredagen tog vi oss tidigt i väg till Schloss Griebenow där konserten var redan kl 16. På kvällsprogrammen stod första avdelningen för 1600-talets svenska musik (inklusive vår käre Lucidor där sången utfördes mest av countertenoren Lennart Löwgren. Andra avdelningen var det tenoren Johan Christensson som 1700-talsmässigt tog de flesta sångnumren.  

Under 2002 växte idén hos mig att haka upp den kommande skivans tema på just, Lasse Lucidor och förlägga handlingen till det sista året i Lucidors liv som inföll år 1674. Just det året fanns i Stockholm ett gäng musikanter samtidigt på plats i hovkapellet, Stockholms enda fasta stadigvarande ensemble, av yrkesmusiker, som precis motsvarade Affettis nya sättning; violin, viola, viola da gamba, violone, cembalo och manlig altröst.

Turné juli 2002

2002 års turné började tisdagen den 2 juli som föregående år med stopp, men denna gång med fyra övernattningar i Gånarp. Onsdagen spelade vi på kvällen i den närliggande Tåstarps kyrka. Två hela dagar ägnade vi sedan åt repetitioner i Torgnys hus. Lördagen spelade vi lunchkonsert kl 12 i Ängelholms kyrka och tog oss därifrån direkt till Trelleborg där färjan avgick 17:45 – 21:30 i Sassnitz. Vi kom fram vid midnatt till vårt hotell i Stralsund, Baltic Hotel. Söndagkvällen var det konsert i den gigantiska St. Marienkirche i Stralsund där vi delade aftonen med kyrkans organist Martin Rost som spelade interfolierande stycken på den mäktiga Stellwagenorgeln från 1659. 1600-talet kunde inte ha varit närmare.

Nästa dag bar det av till Wrangelsburg där vi övernattade i ett nergånget 1800-talsslott som byggts intill den plats där C G Wrangels slott en gång stått. På morgonen vi lastade återigen in cembalon och oss själva för att ta oss till Berlinförorten Marienfelde, där ensemblen fick dela upp sig till logi hos hängivna tyska Sverigevänner i deras oerhört gästfria hem. Kvällen därpå var det konsert i den gigantiska Domkirche zu Berlin. Eftermiddagen var extremt varm och obehagligt fuktig. Vi spelade den kvällen i ett sidokapell i den stora Domen. Kapellet saknade fönster men var lagom stort för vår ensemble. Vi började höra åska utanför och mitt under konserten gick strömmen. Det blev naturligtvis beckmörkt. Efter ett tags orolig väntan återkom så strömmen och vi kunde åter se noterna och den talrika publiken. En lyckad spelning. Vi hade parkerat vår buss bakom kyrkan. Stående på kyrktrappan kunde vi knappt stå raklånga i stormbyarna och det piskande regnet. Åskan mullrade olycksbådande stup i kvarten. Berlin var drabbat av en extrem åskstorm. Bussen fick vi ta så nära en bakdörr till kyrkan som möjligt och snabbt som tanken fick vi rädda in cembalon och övriga instrument samt oss själva. Att köra genom Berlin till Marienfelde var en pärs. Hela träd låg omkullvräkta likt plockepinn och på den regnblänkade asfalten låg grenar och mängder av fallna löv i högar. En ren naturkatastrof hade drabbat hela Nordtyskland. En obehaglig föraning om kommande decenniers klimatkatastrofer! I Anders och Evas värdfamiljs hem väntade man med en efterfest som vi, med uppammande av våra sista krafter orkade delta i. Våra nyblivna tyska värdvänner ville absolut att vi som avslutning på kvällen skulle dra igång ett traditionellt svenskt midsommarfirande med de sånger och danser som de hade hört talas så mycket om! Det blev Små grodorna och andra traditionella ringdanser.

Nästa morgon var det dags att bryta upp för resan norrut genom ett härjat landskap, samtidigt mycket glesbefolkat sådant via Wolgast vid polska gränsen och sedan österut till Greifswald och Griebenow där konserten skulle gå av stapeln redan kl 16. På slottet rådde det annars sorg eftersom slottsparken var hårt sargad med fler månghundraåriga oersättliga träd stormfällda. Efter vår konsert med en tacksam och varm publik landade vi i Wrangelsburg. Hemresedagen på lördagen gick via ett lika hårt drabbat Stralsund till Sassnitz. Som tur var blev överresan till Trelleborg rätt lugn och vi kom sent tillbaka till Tåstarp, bara för att stupa i våra sängar efter en omtumlande och ansträngande turnésväng.

Turné augusti 2003

Denna turnésväng varade från den 8 augusti till den 20 augusti och började i Gånarp och inleddes med konsert, ”Buxtehudes värld” i Buxtehudes (1637 - 1707) Mariakyrka i Helsingborg lördag kväll den 10/8. Vi fortsatte till vårt älskade Pommern, där vi i sju konserter bland annat fick chansen att presentera stora delar av vår repertoar för det planerade skivkonceptet. Tisdagen den 12/8 Bobbins kyrka på Rügen invid Schloss Spycker, på onsdag den 13/8 etablerade vi oss i Wrangelsburg och gjorde kvällskonsert där: ”Musikalische Frülingsfrüchte – Musik im Ostseeraum im 17. Jahrhundert”, fredag var vi Greifswald och konserterade i St. Jacobi kyrka (invid Universitetet), på lördagen var det dags att återse och spela i Schloss Griebenow, lördag St. Marien zu Stralsund med ett kärt återseende och återhörande av Martin Rost, på måndag tog vi oss till Wismar och spelade där i Zeughaus. Tyghuset som var militärt förråd byggdes under Wismars karolinska svensktid och tjänar idag som ett stort kulturhus med bibliotek, hörsal utställningslokal och bibliotek. Konserten ingick i Wismars firande av de i augusti varje år återkommande ”Schwedentage” som satte hela staden på svenskinspirerade festfötter. En dag stannade vi i Wismar för att närmare bekanta oss med staden och för att följande dag ta en okristligt tidig färja från Rostock till Trelleborg.  

Inspelning i Västerledskyrkan september 2003

För skivinspelningen valde vi Västerledskyrkan i Bromma, tre sammanhängande kvällar i mitten av september 2003. Som motprestation bjöd vi församlingen på en konsert med temat ”Lasse Lucidors andliga och världsliga wisor” den 11 oktober. Inspelningen av de sjutton planerade musikstyckena rullade lugnt på under de två första kvällarna. När sista inspelningsdagens kväll avancerat till de allra sista styckena, drog ett starkt åskväder med ett kraftigt regn in över Bromma. Regnet trummade hörbart på kyrkans plåttak och åskknallarna brakade. Vi och vår trogne och alltid lugne inspelningstekniker Jan Ohlsson, nödgades att göra oönskade pauser och invänta att det värsta ovädret skulle lägga sig. Det sista stycket vi spelade in blev CD-skivans tänkta avslutande ”I Männ af höga sinnen”, som passande var det mest högljudda och bullriga och därför inte så känsligt för det oönskade ackompanjemanget av naturens röst. Detta påminde om kvällen i Berlins Domkyrka året innan. Det verkar som vi lyckades att pricka in naturens röst i vårt musikprojekt, allt från koltrast-koloraturer på Spycker år 2000 till regntrummor i Västerledskyrkan fyra år senare.

Eftersom skivans många sångtexter var, antingen på svenska eller tyska, blev det naturligt att också göra plattans utförliga booklet helt tvåspråkig (trespråkig om vi inräknar vår gängse engelska kortsammanfattning). På så vis fick Lasse Lucidors svenska texter en översättning till helt sångbar tyska av professor Walter Baumgartner och de tyska fick svensk text av mig med benäget bistånd av vår trogne vän i Greifswald Ivo Asmus. Min på svenska påhittade, men tänkbara, berättelse om Lucidors dag i Stockholm 1674 översattes galant av Holger Schmitt Hallenberg. Att få texterna att ligga kvar parallellt i boken på vänster och höger sida av varje uppslag var ett grannlaga arbete, enär tyska och svenska texter tar olika plats när de översätts noggrant i meningsinnehåll! 

Skivan döpte Ingvar och jag till ”STOCKHOLMSKT 1600-TAL – Lasse Lucidors brokiga Stockholm vid påsktid anno 1674”, för att ingå i konceptet som vi inlett projektet med ”STOCKHOLMSKT 1700-TAL”. Nu återstod det tredje och sista århundradet i vår trilogi, STOCKHOLMSKT 1800-tal, men det är en annan och annorlunda historia …

Upp ∧