Carl Stenborg

Sångare och teaterman i det Gustavianska Stockholm

 

Av Bernt Malmros

 

Den 29 oktober 1784 kunde Carl Stenborg i tidningen Dagligt Allehanda stolt annonsera:

I dag Fredag den 29 October upföres, til inwigande af nya Swenska Theatern, med fullständig Orchestre: Gustaf Ericsson i Dalarne, Drame blandad med Sång uti 3Acter af Herr Carl Enwallsson, Musiquen af Herr Carl Stenborg: Priserne äro: Läcktaren 24 sk. , Premiere Loge 16 sk. Och Seconde Loge 8 sk. Skådeplatsen är inrättad uti nya Huset wid Munkbron nedanföre Kongl. Krigs-Collegie Hotel. Början sker kl. 6 eftermiddagen. – Ingångarne äro til undwikande af trängsel så inrättade, at alla som hafwa Loger på Läcktaren ifrån n:o 1 til 12, stadna med sine Wagnar wid första Porten nedanföre K. Krigs-Collegium midt emot Riddarehuset. De som hafwa ifrån n:o 13 til 24 stadna wid andra stora ingången på samma sida. Til Premiere Loge är ingången ner åt Sjön eller stora Inkörs-Porten; äfwen kan nyttjas ingången wid södra Gränden twå trappor up.- Anhålles at hwar och en af Spectateurerne wille genast wid ankomsten intage sine rum, så långt Bänckarne äro tilräckelige, och ej stänga gångarne. – Förbjudes en hwar at under Representation stiga up på de klädde Bänckarne. –All betjening stadnar ned uti den stora Förstufwan och utanföre första ingången twå trappor up. Abonnementerne uttagas ifrån kl. 10 til 12 uti stora Caffe-Salen. Billetterne försäljas ifrån kl. 2 til 6 uti stora Förstufwan.”

 

Det måste ha varit en stor triumf för Carl Stenborg att kunna välkomna Stockholmspubliken till en värdig teatersalong i mitten av staden vid Munkbron. I fyra år hade den nu 32-årige sångaren Carl Stenborg varit teaterdirektör. Genom sitt vänliga sätt, sin rörande vackra stämma och sin övertygande skådespelartalang vann Stenborg sin publiks hjärtan. Han hade lyckades få en rik bryggaränka, madam Christina Nyman, att inte bara upplåta övervåningen i sitt stora hus vid Munkbron (idag rivet), utan att också bekosta ombyggnaden till teater av densamma. Slottsbyggmästaren Kirstein stod för själva ombyggnaden och Jean Eric Rehn utförde ritningarna till utsmyckningen av lokalen. Gustaf III, som var en av de ivrigaste tillskyndarna av de Stenborgska teaterprojekten, desslikes dess trognaste stamgäster, lät där inreda en egen loge.

 

Det var mot slutet av år 1780 som Carl Stenborg helt övertagit ledningen för skådespelartruppen vid faderns Petter Stenborg ”Stenborgska teater”. Man hade då spelat teater och sångspel på de mest skilda platser sedan 1760. Carls beslut som togs i etapper, påskyndades av Petters alltmer sviktande hälsa. Den 6 november 1781 avled denne ”af tärande sjukdom” enligt kyrkans ”dödbok” vid 62 års ålder. Petter Stenborg som under somrarna 1773-80 spelat i Humlegårdens Rotunda med anor från drottning Christinas tid, brukade under vintersäsongerna, november-april, turnera med truppen till landsorten; främst till städer som Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Att turnera var ej möjligt för sonen Carl, som var tvungen att upprätthålla sin tjänstgöring vid Kungl. Operan just under samma del av året. Carl lät därför genast hyra in sig i den från Humlegården närbelägna egendomen Eriksberg, uppkallad efter trädgårdsmästaren Erik Lindbom, som hade värdshusrörelse där i en trakt som i folkmun kallades ”Träsket”. Det fanns då ett träskliknande parti där som avvattnade Brunnsviken och löpte ut i nuvarande Nybroviken via en dikesliknande å, som i princip hade nuvarande Birger Jarlsgatans sträckning. Det är märkligt att teatern kunde överleva på denna, i allmänhetens ögon ”gudsförgätna plats”! För att ta sig till Eriksbergsteatern fick man fotvandra eller ta hyrvagn på de knottriga, ofullständigt stenlagda och dåligt upplysta gator som ledde dit från själva staden Stockholm. Själva teatersalongen rymde cirka 200 personer och man drog ofta fullt hus. Publiken fick uppleva två pjäser, en för- och en efterpjäs varje spelkväll. Ibland lade man även in en konsert i det fullmatade programmet. Carl fortsatte under de spelåren 1780-84 med samma typer av opera comiquer som ensemblen spelat under de tidigare sommarsäsongerna i Humlegården.

 

Petter Stenborg hade som tidigare nämnts huserat på alla möjliga och omöjliga platser med sin teaterverksamhet:

1762-68 spelade man i en trång lokal på Kindstugatan. Där gavs även konserter.

1768 hade han upprättat en tillfällig teater i kungl. Lifgardets läger på Ladugårdsgärdet.

I oktober-november samma år höll man till i Bergstrahlska huset vid Nygatan, en trappa upp och fortsatte så till 1772.


1772 ingav Petter Stenborg en supplik till Gustaf III att få nyttja Bollhusteatern vid Slottsbacken. Detta beviljades för några speltillfällen under året, men kungen fick härigenom sin idé att skapa en svensk opera. Gustaf III har med egen hand i marginalen till Stenborgs supplik antecknat: ”Första anledningen till Svenska operans instickelse” (instiftande). I och med att kungens operaprojekt från hösten 1772, hädanefter kom att helt ta Bollhuset i anspråk, tvingades Petter Stenborg att flytta sin verksamhet till rotundan i Humlegården. Sonen Carl och assesorskan Elisabeth Olin blev samtidigt av Gustav III engagerade att kreera titelrollerna i den första operan på svenska, Thetis och Pelée. Den gick över tiljorna på den nyrenoverade Bollhusteatern med premiär på kungens födelsedag den 24 januari 1773. Musiken var komponerad av hovkapellmästaren Francesco Antonio Uttini (1723-95) som varit verksam i Stockholm sedan 1755.


Att spela teater i Humlegården var ju enbart möjligt under sommarhalvåret, men ändå kom man upp i snitt 50-70 kvällar per säsong under åren 1773-1780. Carl Stenborg bidrog med egna kompositioner och arrangemang av musiken till flera sångspel under denna period. På grund av att teaterlokalen var trång, hölls orkestern där till ett minimum. Partituren innehåller bara stråkstämmor och man får också utgå ifrån att man spelade enkelbesatt.

 

1775 - ”Casper och Dorothea”, text Carl Israel Hallman, spelades 43 ggr mellan åren 1775-83. Detta var en parodi på Händels ”Acis och Galathea”, som med Carl Stenborg som Acis, kom att tillhöra operans stående repertoar under 70-talet. Handlingen är förlagd till ett ”Våffelbruk” på Djurgården.

1778 - ”Skeppar Rolf och Gunnild”, text C. I. Hallman, spelades 45 ggr 1778-93. En parodi på ”Birger Jarl” av Gyllenborg.

1778 - ”Petis och Telée” 1779, text C. I. Hallman, spelades 33 ggr 1779-89. En hejdundrande vågad parodi på ”Thetis och Pelée”. Handlingen denna är gång förlagd till ”Kloka gubbens hemvist i Skinnarviken”.

1781 knöt Stenborg till sig ”kandidaten Herr C. E.” som biträdande översättare, versifikatör och skådespelsförfattare. Med inte mindre än fem pjäser bidrog Carl Envallsson, som dolde sig bakom C. E., under säsongen 1781!:

- ”Tunnbindaren”, ”Den bedragne Kadi”, ”Hofslagaren” och ”Pigans bondfru” var översättningar.

- ”Kopparslagaren” var en originalpjäs med musik av truppens orkesteranförare, violinisten Johan David Zander. Denna ”opera-comique” blev en skrällande succé som kom att stå sig på repertoaren till 1790 med 56 spelade föreställningar.

1782 översatte Envallsson ”Den talande taflan”, musik av Gretry och skrev originalet ”Så blefvo alla nögda”, musik av Stenborg.

1783 översatte C. E. opera buffan ”Colonien” eller ”Nybygget” och sammanskrev i all hast originalet ”Divertissement i sång i anledning av Hans Kongl. Maj:ts lyckliga återkomst från Finland".


1784 exploderade Stenborgs teater i febril verksamhet. C. E. bidrog med översättningarna till Le Sages 5:aktskomedi ”Turcaret”, Sedaines ”Kungen och skogsvaktaren”, originalet ”Njugg spar och fan tar” med musik av J. D. Zander, intermezzot ”Bajocco och Serpilla”, sångspelet ”Cassander oculist bedragen genom sin konst”, comiquen ”Det indianska campementet”

och det dramatiska divertissementet ”Herregårdshögtiden” med anl. av kungens återkomst från Italien, det sistnämnda med Zanders musik - och så inte minst invigningningspjäsen, dramen GUSTAF ERICSSON I DALARNE. Denna föreställning spelades regelbundet på teatern vid Munkbron 1784-90 (1784-88 kallad "Nya svenska Theatern och från 1788 "Svenska Comiska Theatern").

 

Prolog och epilog för en sångare och teaterman

Carl Stenborg växte in i sin livsroll. Han var bokstavligen född på teaterns tiljor. Familjen bestod av fadern Petter Stenborg, född 1719. Han var ”Volontär vid Kungl. Lifgardet till häst” då denne d. 5 juni 1743 gifte sig med Anna Sara Kröger, som var född 1710. De hade tillsammans tre söner: Johan Fredrik, född 1743, Nils Gustaf, född 1748 och Carl, född 1752 (25 september).

 

Den yngste sonen Carl väckte tidigt uppmärksamhet för sin musikaliska begåvning och sin vackra sångröst. Den 29 maj 1767, ej ännu fyllda femton år, uppträdde han f.f.g. på Stora Riddarhussalen ”med en talrik orkester” under hovkapellmästaren Ferdinand Zellbells ledning med en ”aria med oboe solo”. Senare under året finner vi honom sjunga ”fler italienske arier” vid konserter i staden. Samma dag, den 29 maj 1767, antogs han i Riksmarskalksämbetet till ”hofkanslist utan lön”, men redan 14 december följande år blev han ”Ordinarie” med en lön av 300 Daler silvermynt ”jämte inkvartering och alla öfriga förmåner”. Carl torde haft stöd av greve Adam Horn, som var en habil violinst och en av de många ”amatörmusiker” som hjälpte upp musiklivet i Stockholm med sin insats, sedemera riksråd. Horn sägs ha upptäckt pojkens musikaliska anlag och vid 10 års ålder redan mycket vackra sångröst: Han ansågs tidigt vara ”utmärkt sångare, skicklig violinspelare och ackompanjatör på ”klavesin” (cembalo) samt aktningsvärd kompositör”.

 

Han var ju bara 20 år gammal när han lockades av Gustaf III att, tillsammans med den 12 år äldre Elisabeth Olin, anta anbudet att medverka som ledande sångare i operan ”Thetis och Pelée”. Att operans kärlekspar, Thetis och Pelée, i själva verket blev ett par på riktigt utgjorde snart ingen hemlighet för stockholmarna. Elisabeths make, assessorn Gabriel Olin, teg och tycktes samtycka. Olin och Stenborg blev något av operans radarpar och kom att sjunga mot varandra under resten av 1770-talet i så gott som alla operor som sattes upp på Kungl. Theatern i Bollhuset::

1773/74 - ”Acis och Galathea”, ”Orfeus och Eurydike”och ”Silvie”

1775/76 - ”Aline”, ”Adonis” och ”Lucile”

1777/78 - ”Amphion” och “Zemir och Azor”

1779/80 - ”Arsène”

1780/81 - ”Alceste”

1781/82 - ”Roland”

 

Under 1780-talet drog sig Elisabeth Olin alltmer tillbaka från scenen. Hon medverkade dock i Naumanns/Adlerbeths invigningsopera för nya Adlercrantzka operahuset 1782, ”Cora och Alonzo”, där hon sjöng amman Zulmas roll. Carl Stenborg gjorde då hjälte/älskarrollen Alonzo mot Franciska Stading. Hans intresse hade redan då överflyttats på Elisabeths dotter Elisabeth Olin d.y. född 1761. Det officiella äktenskapet, dem emellan, fick dock vänta till 1793.

 

Carl Stenborg fortsätter under 1780-talet att sjunga i nästan alla kungl. Theaterns operaproduktioner, då i det nya operahuset. Det gällde bara att se till att man spelade andra dagar på den egna teatern. Detta var strängt reglerat och Kungl. Theatern hade förtur. Premiärerna på operorna som Stenborg medverkade i var:

1782/83  - ”Cora och Alonzo” och ”Ifighenia på Tauris”

1784       - ”Atys” (Premiär veckan efter Gustaf Ericsson i Dalarne!

1786       - ”Gustaf Wasa”

1787       - ”Armide”

1788       - ”Gustaf Adolf och Ebba Brahe”

I maj 1788 instiftade Gustaf III en ny teater ”Kungliga Dramatiska Theatern” som kom att ligga i Bollhusteatern, som efter nya operahusets invigning blev ledig. Den nya teatern kom delvis att spela samma repertoar som den Stenborgska. Där fanns en dragning åt comiquen och sångspelet som man ansåg inte platsade på stora operan. Samtidigt ställde kriget 1788-90 till det i det vardagliga livet för Stockholmarna. Ute i Europa var det också oroligt och solen började gå ner för kulturlivets arbetare. Efter det att Gustaf III skjutits d. 16 mars 1792 vid operamaskeraden gick den definitivt ner och ett kallt och kargt kulturklimat la sig som en blöt vante över landet.


Vi har kommit till den tragiska EPILOGEN. Stenborg sjunger fortfarande då och då på Kungl. Operan under hela 1790-talet. 1796 är det i - ”Karavanen” och ”Rikhard Lejonhjerta”, båda operorna av Gretry, som Stenborg gör speciell lycka. Rikhard Lejonhjerta hade haft Sverigepremiär på Munkbroteatern i Envallssons översättning redan 1791 med Carl Stenborg i rollen som hjälten Blondel som befriar kung Rikhard med både värja och violin i sin hand. Skriftställaren Gjörwell skrev 7 februari i ett brev: ”Till mina kära pjäser hörer också ”Konung Rikhard Lejonhjärta” på Stenborgs teater. Förträfflig musik och förträfflig aktion. Stenborg spelar Blondels roll och befriar sin fångne konung. Till hans spel kommer nu äfven det, att han som blind själf spelar sin viol och hvilken han spelar en maître, äfvensom combatterar han och fäktar sedan icke mindre käckt…” 1796, 21 februari avled Stenborgsteaterns orkesteranförare J. D. Zander vid blott 43 års ålder. Trots många uppenbara motgångar gjorde teatern ca 150 föreställningar om året.

 

1799, efter 76 föreställningar av ”Rikhard Lejonhjerta”, tog Carl Stenborg den16 april avsked från sin älskade teater. Den hade då sålts till kungen Gustaf IV Adolf, som hyste en närmast fobisk ovilja mot allt vad teater hette. Teatern köptes för att läggas ned. Stenborg kämpade mot ekonomiska svårigheter de sista åren av 90-talet och hans personliga skulder för teaterverksamheten uppgick slutligen till ansenliga summor. Det var förvisso en abdikation med flaggan i topp, men en oerhört smärtsam sådan. Han tvingades också att sälja av mycket av sitt lösöre för att tillfredställa sina geldenärer. Den 18 november 1799 sjöng Stenborg titelrollen vid premiären på Kraus/Kellgrens opera ”Aeneas i Carthago”. Den blev också hans sista roll på operan.

 

Stenborg ägnade nu sin tid och kraft till dottern Carolinas, född 1794, musikaliska fostran. 1804 ger han tillsammans med hustrun Elisabeth och deras då 10-åriga dotter, ”Piano-Forte, vokal- och instrumentalkonserter” runt om i landet. Dessutom turnerade han i landsorten med sin teatertrupp, städer som Norrköping, Linköping, Kalmar, Karlskrona, Jönköping, Malmö och Göteborg, till glädje för alla, som på så vis fick tillgång till högklassig teater och musik ut i landet, men till förfång för stockholmspubliken och Stenborgs egen hälsa, som tog stryk av de utkylda och primitiva lokaler som han tvingades att spela i.

 

Den 1 augusti 1813 dog Carl Stenborg på Djurgården, dit han flyttat med sin familj för att kurera sig i den lantliga luften. Ett slaganfall, som säkert hade sin orsak i sviterna av förkylningar som han ådragit sig under de sista årens turnerande, ändade hans liv. Vid begravningen i Tyska Kyrkan den 25 augusti framförde Hovkapellet under sångaren och violinisten Eduard du Puys ledning en kantat till ord av diktaren och sångaren Johan David Valerius. Bouppteckningen visade på tillgångar och en inventariesumma av 46 Rdr. 40 sk. –skulderna uppgick till 2577 Rdr. 32 sk., allt i Banko. Svärmodern Elisabeth Olin hade bidragit med begravningskostnaderna, 100 Rdr. samt till utgifterna för sorgekläder till änkan, dottern och pigan.


Artikeln skrevs ursprungligen som förord till editionen av Carl Stenborgs "drame" "Gustaf Ericsson i Dalarne" på Holger Schmitt-Hallenbergs förlag "Gran Tonante" 2009.


Artikeln också publicerad i tidskriften "Tidig Musik" nr 3 2016.


Upp



Fasadritning till Stenborgs teaterhus vid Munkbron utförd i april 1784 av byggmästaren Johan Henrik Walmstedt

  

Ritning av teatersalong och scen för den nya teatern vid Munkbron 1784. Original i Kungliga biblioteket


Carl Stenborg, oljemålning av Ulrika Pasch, Kungliga biblioteket




Stora ingångsporten till Humlegården. I bakgrunden Rotundan, där Stenborgs teater var verksam sommartid under många år




"Den tredje Gustavs mod ... / Jag hört vår svenska frihet ...", kantat från 1773 av Stenborg med anledning av årsdagen av Gustav III:s kröning




Prolog (ovan) och 1:a akten (nedan) av "Casper och Dorothea". Partitur i Stenborgs autograf


Stenborgs påskrift på partiturautografen. Musik- och teaterbiblioteket


"Melodi af Carl Stenborg...", Musikaliskt Tidsfördrif 1789, privat samling



   

"Aria ur Äfventyraren af Carl Stenborg", Musikaliskt Tidsfördrif år 1791, privat samling




"Aria utur Richard af Gretry" ur Musikaliskt Tidsfördrif 1792, No 11 och 12. Privat samling

   

Operan ”Konung Rikhard Lejonhjerta” eller ”Kärleken och troheten” uppfördes första gången på Stenborgs teater den 21 december 1791. Sedaines franska text översattes av Carl Envallsson. 

   

I operan sjunger och agerar Stenborg inte bara rollen som Richard utan spelar även violinsolo ”en maître” och fäktas ”icke mindre käckt”, allt enligt Carl Christoffer Gjörwell. 



www.musiktresekler.se                                       MUSIK TRE SEKLER                            mail@musiktresekler.se      

  

Om Musik Tre Sekler och Ad Cultura                      Musik Tre Seklers Nyhetsbrev - läs mer!