Musikaliska tidsfördriv

i upplysningstidens norra Europa


Av Bernt Malmros


I artikeln Musikaliskt Tidsfördrif och Skaldestycken Satte i Musik fokuserade vi på Olof Åhlströms svenska nottryckeriverksamhet 1783-1834. Vi ska nu titta på några föregångare och några samtida periodikor till de Åhlströmska ”Musikaliskt Tidsfördif” och ”Skaldestycken Satte i Musik” i våra närmaste grannländer Danmark och Tyskland. Finland utgjorde ju östra rikshalvan till Sverige och Norge hörde till Danmark under en stor del av den aktuella tiden. Tyskland, får vi komma ihåg, bestod av Preussen och en mängd mindre stater. Danmark och de tyska länderna låg på rimligt sjökommunikationsavstånd från Sverige och var också de länder som man nästan alltid reste över på vägen till övriga kontinenten, om man inte tog vägen via Göteborg förstås. ”Svenska Pommern” i norra Tyskland med sin inkörsport, hamnstaden Stralsund hörde till Sverige mellan 1648-1815. Alldeles öster om Stralsund ligger staden Greifswald med Sveriges då sydligaste universitet - ett svensk-tyskt kulturellt centrum som man kan förknippa med rader av namnkunniga svenskar. Lasse Lucidor, Gustaf Leopold och Thomas Thorild är några av dessa. Hamnstäderna västerut efter kusten, Rostock och Wismar, var av tradition sedan Hansans dagar viktiga handelsstäder. Där handel idkas sker utbyten på alla mänskliga nivåer. Med Danmark hade svenska konstnärer, diktare och musiker starka band, trots att det politiska läget mellan länderna alltid var på högspänn vid tiden och att krig alltid tycktes existera som ett reellt hot mot den fredliga samvaron. Vi bör här nämna kulturpersonligheterna Sergel, Ehrensvärd, Kellgren, Tessin, Uttini, Vogler, Naumann, Du Puy, Åhlström på den svenska sidan och Abildgaard, Rahbek, Baggesen, Kunzen och Schall på den danska, som alla upprätthöll goda och vänskapliga kulturella förbindelser över ”Sundet”, brevledes, eller i de flesta fall med närvaro i fysisk person.

 

Kanske bör vi ändå för rättvisans skull backa ytterligare några årtionden, ja till och med ett århundrade, och bara kort beröra några övriga länder som hade stor musikkulturell betydelse genom sina tidigt utvecklade nottryckeriväsen. Tidiga insatser gjordes i musikens Mecka, London, kring sekelskiftet 1700. Vi kan bara se på Playfords publikationer och de många utgåvorna av ”best of”- karaktär med bl.a. Händels populära operamelodier som dragplåster. Alla dessa banar väg för tyska och skandinaviska efterföljare. Amsterdam blir under 1700-talet den viktigaste orten för musiktryck främst genom Hummels förlag som kom att ligga i branschens absoluta framkant - ett elegant stucket och lättläst tryck var deras signum. Hummels förlagskataloger uppdaterades varje år och man hade goda förlags-, distributions- och försäljningsförbindelser med hela Europa. Till Sverige formligen svämmade Hummels noter in till städernas boklådor. Mycket ofta hände det att Hummel lät dedicera kontinentens kända och populära kompositörers Opus till svenska musikaliska mecenater. Patrik Alströmer var den mest namnkunnige av dessa, i europeiskt perspektiv, inflytelserika musiksvenskar.

 

Från det kommersiella musiktryckets pionjärort, Amsterdam, finns redan tidigt exempel på samlingsvolymer. Nämnas bör ”T ´UITNEMENT KABINET” från 1646 och 1655, innehållande violinmusik av olika kompositörer. Violinen hade vid pass 1640-talet börjat betraktas som rumsren. Den instrumentala stråkmusiken hade också utvecklats till att bli en självständig uttrycksfull genre, frikopplad från sin tidigare roll, begränsad till dansmusik och som stöd för vokal musik. Nu fanns det plötsligt en ny marknad med efterfrågan på tryckta noter från såväl stadsmusikanter, hovmusiker, kyrkomusiker, som från den nu också växande skaran ”fritidsmusiker” i stugorna. Det gällde helt enkelt för nottryckarna att kunna lyckas svara upp mot denna allmänhets växande efterfrågan på populär, ny musik i form av noter som kunde brukas i hemmet till vardag och fest - med andra ord, ett ökat behov av tidsfördriv – och samtidigt stilla yrkesmusikernas hunger efter ny spelrepertoar! En parallell, måste vi komma ihåg, sker också inom bokväsendet, som genomgår en liknande revolutionerande utveckling mot att i allt större utsträckning trycka romaner, diktsamlingar och annan världslig underhållningslitteratur.  

 

I Tyskland uppstod, mitt uppe i allt detta, vid mitten av 1700-talet en stark kulturell rörelse som förespråkade enkelhet och folklighet i sång och dikt. Det hela gick hand i hand med ett tydligt ställningstagande för en förenkling av hela det musikaliska språket. Naturlig sångbarhet och tydlighet i melodi och harmonik, så som den kom i uttryck hos Gluck, Scheibe och Mattheson var ideal som man förespråkade. Naturligtvis var det en reaktion mot den, man då tyckte, alltför tunga och krångliga, tillkonstlade polyfona och kontrapunktiska musiken med J. S. Bach som främste företrädare/måltavla. Den musikaliska pendeln slår ju som bekant omväxlande fram och tillbaka mellan det tillkonstlade och det enkla. ”Hainbund” kallade sig vid Göttingens universitet, en gren av denna ”nyenkla rörelse”. Denna sammanslutning var det ideologiskt starkaste fästet för strävandena i den nyenkla riktningen. Musiker som A. Hiller, C. P. E. Bach, J. A. P. Schulz, J. M. Kraus och F. L. Ae. Kunzen samt diktarna Klopstock, Claudius, Voss, Hölty och senare även Goethe, hörde till denna krets. Under 1770-talet trycktes i Tyskland 107 sångsamlingar på den nyenkla visans grund. 1780-talet såg hela 229 sådana sångsamlingar tryckas! Dessutom gjordes tappra försök att börja ge ut periodiska notutgåvor i samma anda. Ett tidigt av dessa var Johann Friedrich Reichardts (1752-1814) ”Musikalisches Kunstmagazin” (1782-91). Komponisten Johan Abraham Peter Schulz (1747-1800), gav 1779 ut en samling ”Gesänge am Klavier” (klavikord) som senare kom att ingå i utgåvan ”Lieder im Volkston” på danska Sönnichsens förlag 1782-90 (3 delar). I förordet fastslår Schulz att idealet för en vismelodi är som ”das Schein des Bekannten”, dvs ”det som låter som det bekanta”, (som något man hört förut … ett beprövat recept i kommersiella pop- och schlagersammanhang). Mellan åren 1780 till 95 var Schulz aktiv i det köpenhamnska musiklivet och skapade där många uppskattade sångspel (opera med talad dialog) i den nyenkla stilen. I Sverige fanns Schulz Stockholmskollegor Johan David Zander, Carl Stenborg och Johan Fredrik Grenser som arbetade i samma anda, samtidigt.

 

Schulz uppväxtförhållanden är intressanta för vinklingen av denna studie. Han var inte den ende 1700-talsmusiker som kom från en enklare, icke-musikalisk, bakgrund. Schulz far var en enkel bagare i Lüneburg, men sonen kunde, genom sin tidigt upptäckta musikaliska talang, göra en hisnande klassresa. Musiken verkade här, som för mången, likt en social hävstång. Musik (läs här framför allt sång!), ska här åter poängteras, var ett av dåtida skolors viktigaste ämnen. Den gedigna musikaliska utbildningen som bestods flertalet skolpiltar gav häpnadsväckande resultat. Schulz blev efter genomgången skola, som 18-åring, elev till den store musikteoretikern och komponisten Kirnberger i Berlin. Med en så gedigen, traditionell teoretisk musikalisk utbildning i botten, är det spännande att kunna konstatera att Schulz kom att bli en av den nyenkla, moderna stilens ivrigaste och betydelsefullaste förespråkare och exponenter.

 

Johann Friedrich Reichardt kom genom sin oerhörda produktivitet som kompositör, skriftställare, och musikalisk debattör att tjäna som stridbar banerförare för den nyenkla stilen. Han föddes i Königsberg, Ostpreussen där han far verkade som stadsmusiker och fri erkänd virtuos på ett stort antal instrument. Fadern drog sig för sin överlevnad, mödosamt fram genom att ge privatlektioner. Sonen fick av fadern och förbiresande musiker tidigt undervisning i violin- och lutspel och betraktades som något av ett musikaliskt underbarn. Johann drog ut på vidsträckta studieresor och hamnade slutligen som kapellmästare hos den åldrande Fredrik den Store av Preussen i Berlin. Ironiskt nog var den i ungdomen så radikale och intellektuellt lättrörlige kung Fredrik på ålderns höst bliven helt stockkonservativ och oböjlig. Man kan lätt föreställa sig Reichardts frustration över att behöva försöka tillgodose sin höge arbetsgivares krav på att endast gamla invanda verk skulle spelas. Han som stred och blödde för det nya! Inte nog med detta: varenda not skulle spelas exakt som den alltid hade spelats! Vid Fredriks död 1786 stannade Reichardt, trots allt på kapellmästarposten, nu under efterföljaren Fredrik Wilhelm II. Han klarade, som tidigare situationen, genom att ta långa tjänstledigheter för resor runt i Europa och Skandinavien, resor som gav honom viktiga impulser och nya kunskaper. Hans öppna sympatier för den franska revolutionens idéer renderade honom 1794 till sist sparken. Under hela sin kapellmästartid och även därefter hängav han sig åt sin publicistiska verksamhet genom tidigare nämnda Musikalisches Kunstmagazin 1-2 (1782-91), samt de tätt därpå följande Musikalisches Wochenblatt, (1791-92), Musikalishe Monatsschrift (1792), Musikalischer Almanack (1796), Berlinische musikalische Zeitung (1805-06). Detta verkade starkt inspirerande, inte bara det tysk-österrikiska musikaliska klimatet utan också på det danska och svenska.

 

I periodikorna Musikalisches Wochenblatt och Wochenblatt var Friedrich Ludwig AEmilius Kunzen (1761-1817) en av Reichardts trogne medhjälpare. Kunzen var en av dessa tysk-danska kompositörer som kom att få stor betydelse för skapandet av musik för de breda folklagren i Danmark vid tiden kring 1800. Kunzen var tredje generationen musiker, vilkens farfar Paul Kunzen omnämns av Mattheson som en av sin tids bästa tonsättare, verksam i Lübeck och Hamburg. 1784 kom F. L. AE. Kunzen till Köpenhamn och etablerade sig där raskt som klaverspelare och tonsättare. Han verkade också i den nyenkla stilen och hans utgåvor på Sönnichsens förlag i Köpenhamn har intressanta dedikationer inflätade i sina titlar:

”Musikalisk Nyaarsgave for det smukke Kiön” (No 1, 1798) (det vackra könet = kvinnan)

”Musikalisk Tidsfordriv for det smukke Kiön” (No 2, 1799)

”Polyhymnia et periodisk Vaerk for Sang og Klaver” (1805-1806, 4 Band)

”Zerstreute Compositionen” (1789)

 

Claus Nielsen Schall (1757-1835) är ytterligare ett danskt namn värt att lägga på minnet. Han var son till en skomakare som drev en liten dansstudio vid sidan av lästandet. Claus blev vid 15 års ålder figurant vid ”Det Kongl. Teater” i Köpenhamn. Snart upptäckte dåvarande dansmästaren att Claus även spelade fiol och att han utantill kunde spela upp hela dansrepertoaren som man just höll på med. Schall blev ballettrepetitör 1776 och 1795 erhöll han titeln ”Hovdanskompositör”. Denne Schall hakade på trenden med ”Musikaliska Nyaarsgaver” i tryck. 1795 inkorporerar han listigt även männen i titeln: ”Musikalisk Nyaarsgave for begge Kjön”, även den på Sönnichsens förlag. Kanske fann han föregångarens Kunzen titlar diskriminerande och begränsande? Kanske var det förläggaren, vilkens svåra ekonomiska tider 1795, året då Köpenhamn till stora delar brann ner, ville slå ett slag för att bredda gruppen köpare/brukare till att innefatta även den andra, ikke smukke, halvan av mänskligheten?

 

Det var inte lätt att vara notutgivare vid slutet av 1700-talet. Åhlströms nio år yngre danske kollega Sören Jörgensen Sönnichsen (1765-1826) fick redan 1787 privilegium på att trycka noter i Danmark. Åhlström fick sitt Kongl privilegium 1788. Ett privilegium var förutsättningen för att någon vid denna tid överhuvud skulle våga ge sig in på ett så vanskligt företag som att trycka och distribuera noter. Det var nämligen billigare att anlita en kopist som skrev av det man önskade sig. När herrarna Sönnichsen och Åhlström så fått sina privilegier, började deras mödosamma uppgift att utöva ” det omöjligas konst – nottryckarens/förläggarens”. En rad katastrofer drabbade både Sverige och Danmark kring sekelskiftet 1800. Huvudparten av dessa katastrofer orsakades av det krig som pågick oavbrutet i Europa i 23 år (1792-1815), de sk Napoleonkrigen, som inte lämnade något land i Europa oberört. Danmark drabbades värre än Sverige:

- Köpenhamn brann år 1795 (skildrat från Skånska kusten av Nils Lorens Sjöberg i dikten ”Eldsvådan i Köpenhamn” till Åhlströms musik; CD´n ”Goda gosse glaset töm” ABLMCD2)

- Engelska flottans under Nelson bombardemang med eldraketer som brände ner ytterligare stora delar av staden år 1807.

- Freden i Kiel 1814 med avträdelsen av Norge till Sverige och den därpå följande recessionen och depressionen i Danmark.

Sönnichsen gav upp sin verksamhet redan 1812 för att ånyo försöka återuppta den 1816. År 1820 var det så definitivt slut på epoken Sönnichsen i danskt musikliv.

 

I Sverige var det förlusten av östra rikshalvan Finland 1809 som utgjorde det stora traumat. Det skapade en förödande kulturell och politisk baksmälla som kom att få återverkningar genom hela 1800-talet med eskapistiskt nationalromantisk nationalism med högtravande retorik som medel och vikingahjälmar, dryckeshorn som unknaste uttryck. Sverige som stat kompenserades visserligen med löftet, i vid freden i Kiel, att tillåtas annektera Norge. Avträdelsen av Pommern sved dock hårt i skinnet. Pommern hade varit en kär landsdel. Den pommerska befolkningen hade sett livegenskapen upphävas under ”svensktiden”. Området var för Sverige den sista resten av det forna svenska Östersjöväldet. Den kompensatoriska ”Unionen med Norge” blev inte heller den succé som Bernadotten Carl Johan kallt hade räknat med. År 1814, innan den svenska armén hade lyckats att komma i stövlarna, deklarerade Norge sin egen ”Grundlov”, sitt oberoende och suveränitet gentemot Sverige. Så gick det med den revanschen! Något reellt kulturellt utbyte med Norge blev det heller inte mycket av. I Sverige kikade man hellre söderut mot den forna fienden, segraren Preussen, för musisk inspiration, trots att kungahuset nu var helfranskt. Diktarna och musikerna i Åhlströms krets kom ur den generation som präglats av upplysningstidens ideal. I det nya kulturklimat som inträdde efter 1814 kom denna äldre generations ideer och konstnärliga uttryck, av de trendsättande s.k. Phosforisterna, att betraktas som passé. Den gradvisa men radikala förändringen av den musikaliska smaken, gjorde att Åhlströms och hans husgud Glucks musik kom att tillhöra, något man refererade till som, ”Forntidsmusik”!

 

Låt oss nu till sist titta generellt på den repertoar som står att finna hos danska Sönnichsen och svenska Åhlström i de periodiska utgåvorna. Det som direkt frapperar är den genomgående höga svårighetsgraden på de stycken som där ingår. Musiken ställer ofta ganska höga anspråk på spelaren. Båda förläggarna lade därför, här och där, in något mycket kort och enkelt klaverstycke, ofta i slutet av varje nummer. Avsikten med dessa var nog inte bara att fylla ut ett restutrymme, utan att verkligen se till att ge något till alla, var och en. Den oövade spelaren kunde då glädjas över att kunna bemästra de lätta småstyckena, samtidigt som de svårare fick ingå till trägen pedagogisk övning. Att kunna klara av även dessa var spelarens utmaning på sikt! Köparna lät ofta binda in varje årgång för att ha alla noter samlade, årgång efter årgång. Många stycken blev ”klassiker” och hade ett mycket långt liv, vilket man kan förstå av de inbindningar av ”favoriter” från olika årgångar som förekommer ibland de, ofta hårt brukade, volymer jag har haft inför mina ögon. Även i de vokala inslagen är spännvidden på svårighetsgrad mycket stor. Enkla visor varvas med opera- och sångspelsrepertoar som ofta kan vara väl så krävande, ja rent virtuos. I de allra flesta fall vet vi ju vem som sjöng vad på scenerna i Köpenhamn och i Stockholm. Det finns i de flesta fall bevarade partitur och klaverutdrag som idag ger oss en möjlighet lägga pusslet över de olika sångarkrafternas karaktärer och sångstil. Sönnichsen- och Åhlströmutgåvorna avslöjar dessutom vad som gick hem i stugorna och som var så populärt att det inte gjorde något om somligt egentligen kunde te sig för svårt för hemmasjungandet och hemmaspelandet. Glädjen över att, själv ändå kunna återskapa minnet av ett oförglömligt teater- eller operabesök var trots allt det allra viktigaste.



Artikeln skrevs ursprungligen för tidskriften "Tidig Musik" nr 1 2015


Upp



Europa 1823 (beskuren), David Rumsey Map Collection

"Allemande für Violine allein Post H" av Thomas Baltzer, 1685. Här framfört av Anders Fredljung, violin, från Affetti Musicali di Stoccolma. Finns som spår #14 på skivan Stockholmskt 1600-tal

   

Exempel på titelsida och preludium av I Schopen i "T´UITNEMENT KABINET" från 1655. Original i Toonkunst-Bibliotheek, Amsterdam


   

Vinjett (Frontespice) till J A P Schulz ”Gesänge am Klavier”, utgiven 1779


Johann Abraham Peter Schultz,
Wikimedia Commons




Johann Friedrich Reichardt, 1752-1814




Friedrich Ludwig AEmilius Kunzen,
Wikimedia Commons


F L Ae Kunzen: Försättsblad till ”Musikalisk Tidsfordriv for det smukke Kiön” från 1798


Claus Nielsen Schall,
Wikimedia Commons

"Eldsvådan i Köpenhamn år 1795", Sjöberg/Åhlström. Här framfört av Johan Christensson, tenor och Bernt Malmros, hammarklaver. Finns som spår #16 på skivan Goda gosse glaset töm!


Eldsvådan i Köpenhamn år 1795,
Julius Clausen & P Fr Rist (ed),
Wikimedia Commons


Sidorna 33-35 ur Musikaliskt Tidsfördrif  näst sista årgången 1833.

 

- En längre sång (32 takter) "Till Hoppet " av Ludvig van Beethoven (1770-1827) Op. 32 (1805), text av skalden Christoph August Tiedge (1752-1841) ur samlingen Urania i svensk översättning (anon.)

 

- En kort "Marche" (8 takter) för 4 mansröster (alt. klaver) till 200-årsminnesfesten i Uppsala den 6 november 1832 (över Gustav II Adolf) av Johann Christian Friedrich Haeffner (1752-1833) till text av Carl Johan Fahlcrantz (1774-1861)