Johan Helmich Roman


Av Eva Helenius-Öberg


Johan Helmich Roman. Född 26 okt 1694 i Hovförsamlingen, Stockholms län. Död 20 nov 1758 i Ryssby församling (H-län), Kalmar län.


Roman fick sin grundläggande praktiska musikutbildning av fadern. Tekniskt och musikaliskt brådmogen framträdde han tidigt med sin violin vid hovet, "där han färdigt spelte svåra stycken av åtskilliga kompositioner". Belagd är hans medverkan i hovkapellet den 19 april 1706 vid födelsedagsfesten för hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Sannolikt har han tillhört hovorkestern som oavlönad exspektant, innan han blev ordinarie kapellist på stat. Redan 19 mars 1712 utfärdade Karl XII i Bender ett brev, vari han gav Roman tillstånd att med bibehållen lön "på någre år få resa till att perfektionera sig i musiken". På grund av rådande krigstillstånd dröjde det emellertid till november 1716 innan Roman, med bibehållen lön och reskassa från prinsessan Ulrika Eleonora, kunde bege sig utrikes.

De knappa fem år Roman vistades i det musikaliskt sjudande och nyskapande London skulle bli livsavgörande. Omgående anställdes han i Georg Friedrich Händels orkester i John J Heideggers operaföretag på the King's Theatre. Efter dess upplösning 1717 kom Roman som gentleman till hertigens av Newcastle hov, och då ett nytt operasällskap, The Royal Academy of Musick, bildades 1719 tog Roman plats bland andraviolinisterna.


Åren i England bör ha varit en lycklig tid i Romans liv: han var ekonomiskt bekymmersfri genom hertigens av Newcastle beskydd och utvecklades konstnärligt genom umgänge och kontakt med tidens främsta tonkonstnärer såsom Georg Friedrich Händel, John Christopher Pepusch, Giovanni Battista Bononcini, Attilio Ariosti, Jean Bapiste Loeillet de Gent – oboist liksom Roman – Francesco Geminiani, Francesco Maria Veracini, William Croft och William Babell. I orkestern, som från första cembalon leddes av Händel, upplevde han det senaste inom den italienska operakonsten – verk främst av Händel, Bononcini, Giovanni Porta samt Alessandro och Domenico Scarlatti – med de yppersta sångare och dansare på scenen. Med Pepusch som lärare tillägnade sig Roman komponerandets teoretiska grunder. Från tiden i England stammar också hans första kända tonsättningar, möjligen också hans tolv flöjtsonater, för övrigt de enda kompositioner av Roman som tryckts (1727).


Endast med tvekan och "efter undfångneordres" lämnade Roman England för att på försommaren 1721 återvända till Stockholm. På kort tid visade han sin kapacitet: i december utnämndes han till vice hovkapellmästare. Därefter följde enligt hovets uppdrag en tid av konstnärlig uppryckning av det av krig och ekonomiska kriser nedgångna hovkapellet. Uttryck för detta blev bl.a. en serie hyllningskantater av Roman för de kungliga.


Med utnämningen till hovkapellmästare på Ulrika Eleonoras födelsedag 1727 började Romans egentliga storhetstid. Hovkapellmästarens plikter innebar ansvar för den musikaliska utsmyckningen vid hovfester, hovteater, representation samt gudstjänster och husandakter. Därtill krävdes musik i mängd – egna tonsättningar och bearbetningar av andras verk, ofta även översättning av texter till svenska – organisation av kopistkontor och notskrivning, instudering av verken samt undervisning av såväl hovkapellister och sångare som en ständigt växande skara av begåvade amatörer bland adel och borgare, vilka förstärkte hovkapellet som exspektanter.


I pedagogiskt syfte att ständigt trimma och skola orkestern under samma press som rådde vid hovtjänstgöring inledde Roman den 4 april 1731 den offentliga konsertverksamheten i Sverige. Då uppfördes i Riddarhussalen i Stockholm Romans bearbetning av Händels Brockes-passion med inlägg ur Benedetto Marcellos "Estropoëtico-armonica". Under de konsertintensiva åren före andra utlandsresan 1735 framfördes bl.a. även utdrag ur nyssnämnda verk av Marcello i Romans bearbetning och översättning från italienskan (1731), fyra Anthems av Händel (1733), dennes pastoral "Acis och Galathea" (1734) och oratorium "Ester" (1734) samt Romans musik till A D Leenbergs "Et swänskt drama" (1734). Till denna period hänför sig också den s.k. "Golovinmusiken", en orkestersvit som Roman skrev på uppdrag av ryske ministern i Stockholm Nicolai Golovin med anledning av tsar Peter II:s kröning 1728, viss gudstjänstmusik (tre kantater 1732) och med största sannolikhet åtskillig instrumentalmusik avsedd dels för offentliga konserter, dels för Romans elever.


Den andra utlandsresan, som utgjorde en vilopunkt efter hektiska arbetsår och sorgen över första hustruns död, ställdes till London, gick vidare över Paris till Italien och åter upp genom Tyskland. Såsom konstnärliga brännpunkter framstår London och Neapel med resans mål vid de varma baden i Ischia, där Roman hoppades finna bot mot sin tilltagande dövhet. Neapel var centrum för italienskt operaskapande – den neapolitanska skolan – med ledande tonsättare som Leonardo Leo, Giovanni Battista Pergolesi och Domenico Sarri. Romans "utmärkta skicklighet skaffade honom umgänge och vänskap" med betydande tonsättare med vilka han sedermera stod i brevkontakt. Med sig hem hade han en "samling av de härligaste musikalier". Komponerade gjorde han ständigt, i Neapel bl.a. 12-, 16- och 18-stämmiga vokalverk (nu förlorade). Tillkomsten av hans djupt originella Assaggi för oackompanjerad violin kan även förbindas med den andra utlandsresan.


1740-talet gav såväl erkännande genom inval och introduktion i den nybildade Vetenskapsakademien som motgångar och personliga sorger. Med Ulrika Eleonoras död 1741 miste Roman ett kraftfullt stöd, som skyddat hans musik "mot varje angrepp av avundsjuka" (förordet till Romans flöjtsonater, tryckta 1727 och dedicerade till drottningen). Bearbetningen av Händels Funeral Anthem ”Wägarna till Zion äro sörjande”, som Roman avsett för Ulrika Eleonoras begravning 1742, men måst spara till sorgemusiken över henne, gav hans avundsmän anledning till förnyat angrepp på hans musiksmak och musikprogram vilket framstår som den negativa vändpunkten i hans liv. Viktiga evenemang under denna period var fredsslutet 1743 och tronföljaren Adolf Fredriks ankomst samma år med vilken Romans körverk ”Jubilate” kan förbindas. Med tronföljaren följde det hertigliga kapellet och dess kapellmästare Hinrich Philip Johnsen, varigenom Stockholm förfogade över två professionella, delvis konkurrerande yrkesorkestrar.


Romans yttre villkor hade under tiden förändrats, så att han sedan 1741 halva året vistades hos sin familj på gården Ryningsnäs i Mörlunda. Trots förlusten av andra hustrun i juni 1744 skapade Roman denna sommar orkestersviten Drottningholmsmusiken till bilägersfesten mellan Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, där han bar ansvaret för musikutsmyckningarna under själva ceremonin och den efterföljande måltiden samt vid gudstjänster, konserter och baler. Från 1745 var han med hänvisning till vacklande hälsa tjänstledig med hovintendents karaktär och bosatt på gården Lilla Haraldsmåla i Ryssby.

Vid ytterligare två tillfällen skulle dock Roman spela en aktiv roll i Stockholms musikliv. 1747 återinträdde han i tjänst för att med anledning av arvprins Gustavs (III) födelse genom en konsert i Vetenskapsakademiens regi såsom ett av dess rön visa "prov av svenska tungomålets böjelighet till kyrkomusik". Vid det viktiga framförandet presenterades (med eko i Kungl. Vetenskapsakademiens Handlingar och i Lärda tidningar) Romans bearbetning av Leonardo Leos ”Dixit”, troligen också verk av Benedetto Marcello och egna "försök". Det andra tillfället var rikshögtidligheterna 1751 – Fredrik I:s begravning den 27 september och Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas kröning den 26 november – då Roman vistades i Stockholm från mitten av augusti 1751 till slutet av maj 1752. Till begravningen valde Roman själv bibelord, som han klädde i ett djupt personligt tonspråk i sitt Anthem ”Herren känner de frommas dagar”. Till den senare tilldragelsen skrev han verket ”Prisa Jerusalem Herran”, och i hyllningsmusiken vid de nykröntas offentliga måltid använde han till Olof von Dalins text den musik han aktade högt – verk av Händel, Johann Adolf Hasse, Leo och Domenico Paradies.


Under denna sin sista vistelse i Stockholm var Roman samtidigt aktiv inom Vetenskapsakademien, där han den 2 november 1751 inlämnade ett memorial med förslag till åtgärder för att upphjälpa kyrkomusik med svensk text. Romans ambitioner för det svenska språket manifesterades även i början av mars 1752 då hans "Then Svenska Mässan" uppfördes i Romans gynnare överstemarskalken Claes Ekeblads hus. Den 29 mars, med dubblering den 5 april, tog så Roman avsked av huvudstadens offentliga musikliv såsom han börjat 20 år tidigare med en konsert i Riddarhussalen. Där gav Roman sitt musikaliska testamente med tre Anthems av Händel jämte dennes ”Utrechter Jubilate” samt Leonardo Leos ”Dixit”, allt i hans egen svenska bearbetning.

Återstoden av sitt liv tillbringade Roman i "ödemarken" i Haraldsmåla. Där sysslade han med översättningar av musikteoretiska skrifter, sammanställde sitt stora manuskript ”Något om Rom”, skrev andliga betraktelser och svarade för sina barns fostran. För familjen torde åtskilliga av hans andliga sånger, ofta med texter ur Psaltaren, ha tillkommit, liksom även viss instrumentalmusik, t.ex. de tolv sviterna/sonatorna, som i sin känslosamma stil tillhör 1740-talet och sannolikt är tänkta för klavikord. Möjligen avslöjar de tonarter och ackordväxlingar Roman häri använt att dessa kompositioner varit tänkta som ett inlägg i tidens debatt om "det vältempererade klaveret".


Romans omfattande produktion hade alltid ett praktiskt syfte: de stora körverken och de båda orkestersviterna var avsedda för hovet och diplomatkåren, orkestermusik såsom Sinfonior, Concerti Grossi och solokonserter för offentliga konserter, kammar- och solomusik liksom andliga sånger för elevkretsen och barnen. Stilistiskt utvecklades Roman från sin ungdoms franskpåverkade ideal till det sena 1730-talets neapolitanska operastil och 1740-talets galanta strömningar, även om Händel förblev hans främste inspiratör livet ut. Den musikaliska betydelsen av den andra utlandsresan kan inte nog understrykas. Genom mötet med nyare neapolitanska strömningar radikaliserades Romans eget tonspråk och påverkades hans val av musik för bearbetning. Den stilkantring efter 1744 som tidigare tillskrivits Lovisa Ulrika bör snarare ses som en effekt av Romans andra resa, även om förändringen kom att förstärkas av den blivande drottningens preferenser.


Genom hela Romans gärning löpte i upplysningens anda en pedagogisk strävan att skapa en svenskspråkig repertoar och förse bildade amatörer med god musik på överkomlig teknisk nivå och med en enkel besättning, som kunde finnas tillgänglig för organister åtminstone i stiftsstäderna. Sina mål formulerade Roman som "Herrens pris, överhetens fägnad och nationens heder". För att nå vida kretsar valde han en klok och balanserad politik – hänsyn till det allmänna bästa, val av lämplig musik och god offentlig presentation därav.


Hans program att förse kyrkomusik med svensk text kan följas från företalet till Benedetto Marcellos "Estropoëtico-armonico" 1731 till det sena 1750-talets sammanställning av en volym hymner för kyrkoårets högtider. Det hade sin grund i en övertygelse att kyrkomusik endast kunde bringa andakt om den framfördes på modersmålet. På motsvarande sätt kan hans översättningar av generalbasläror uppfattas som ett musikaliskt uttryck för Svenska tungomålsgillets program att göra god litteratur tillgänglig i översättning för svensk ungdom. Hans tankar på ett Seminarium musicum, d.v.s. en skola för högre musikstudier, skulle däremot förverkligas först 1771 genom grundandet av Musikaliska Akademien.

För att gynna den svenska musiken medverkade Roman till donationen av familjen von Dübens stora musikaliesamling 1728, och själv skänkte han 1752 "till ungdomens tjänst ... en utvald samling av musikalier" till Åbo akademi (förintad vid Åbo brand 1827).


Roman är Sveriges förste inhemske tonsättare av rang med en såväl kvalitativt som kvantitativt högtstående produktion, vilket givit honom epitetet "den svenska musikens fader" eller "stamfader för musiken i vårt land". Genom Romans insatser därutöver som orkesterledare, musikpedagog och musikalisk "folkbildare" lades grunden till det svenska moderna musiksamhället med bl.a. ett offentligt konsertväsende, förutsättningar för en högre musikutbildning och ett breddat amatörmusicerande. Insatserna möjliggjordes genom 30 års hårt arbete, god organisationsförmåga, en intelligens som valde effektiva arbetsredskap och en bildning – speglad i hans stora bibliotek – som lät honom knyta internationella musikkontakter och röra sig fritt i Europas språkområden.


Av Roman finns veterligen inget porträtt, endast en verbal beskrivning, att han "var till växten av medelmåttig längd, stadig och fyllig till kroppen; hade kvicka ögon, ett ljust ansikte, varutur framlyste den fromhet och uppriktighet som låg i hjärtat".

 


Artikeln är hämtad från Svenskt Biografiskt Lexikon (urn:sbl:6817).


Marginellt redigerad av MTS. Bilder/ljudspår/bildtexter av MTS.


  

Johan Helmich Romans monogram

Johan Helmich Romans namnteckning

  

Här är en av de få kompositioner som finns bevarade och med säkerhet kan tidsbestämmas till år 1718 från Romans tid i England. Ett stycke utan titel (en "Toccata" för cembalo eller orgel i a-moll). Stycket är tämligen unikt i Romans komponerade. Först senare i livet skriver han ner 12 Suiter/Sonater och några ytterligare klaverstycken


Ouverture till Romans "Festa Musicale 1725"

"Festa Musicale 1725, Cantata" av Johan Helmich Roman. Här framförd av Affetti Musicali och Ensemble Pasticcio. Finns som spår #1 på skivan J H ROMAN

Psalm 34 "Smaker och seer..." av Johan Helmich Roman. Här framförd av Kerstin Wahlström-Ohlsson, sopran, Anders Berg, traversflöjt, Elisabet Bodén, violin, Elisabeth von Waldstein, violoncell och Bernt Malmros, cembalo. Finns som spår #4 på skivan J H ROMAN

"Violinsolo c-moll" av Johan Helmich Roman. Här framfört av Elisabet Bodén, violin. Finns som spår #6 på skivan J H ROMAN

"Sonata B-dur" av Johan Helmich Roman. Här framförd av Bernt Malmros, cembalo. Finns som spår #2 på skivan J H ROMAN

"Suite G-dur" av Johan Helmich Roman. Här framförd av Anders Berg, traversflöjt solo samt Ensemble Pasticcio och Affetti Musicali. Finns som spår #7 på skivan J H ROMAN

"Sonata á Tre e-moll" av Johan Helmich Roman. Här framförd av Anders Berg, traversflöjt, Elisabet Bodén, violin, Elisabeth von Waldstein, viloncell och Bernt Malmros, cembalo. Finns som spår #5 på skivan J H ROMAN

  

Första sidan ur Romans autograf till "Then Svenska Mässan"

I Inrikes Tidningar nr. 44 av den 4 juni 1767 skildras innehållet i Roman-åminnelsefesten den 30 maj i följande ordalag: ” … af hans egen i lifstiden componerade Andelige och Werldslige Musique, som till grannlagenhet stäld i ordning af Capelmästaren Zellbell, samt eqequerades under hans anförande, af Musique-Älskare, med biträde af Kongl. Håf-Capellet, …. hwarvid, utom flere förändringar af starka Chorer och andre slags compositioner som för Parentationen upfördes, äfwen förekommo 2:ne Solo Arier, … samt., efter Parentation, åtskillige suiter af Romans Werldslige Musique och däribland 2:ne Solo Concerter för Oboe och Fleuttravers, hwarefter et utwaldt stycke, som på et angenämt sätt med upstigande Toner under et Pianissimo i sista tacterna, liksom förlorade sig, beslöt hela Acten.”

  

Detta stycke som förlorar sig i ett ”Pianissimo” i sista takterna är lätt identifierbart som Larghettot i D-dur ur Svit i d-moll.

"Larghetto D-dur ur Svit d-moll" av Johan Helmich Roman. Här framfört av Anders Berg, traversflöjt, Ingvor Edhborg, violin, Sören Jansson, violin och Bernt Malmros, violoncell. Finns som spår #10 på skivan Stockholmskt 1700-tal

   

Ovan och nedan: I Post-tidningar den 25 maj 1767 kunde man läsa: ”Roman-åminnelsefest  i St. Ridd.-salen. Av K. Vet. Akademien. Orkester: Hof-capellet och talrika musik-älskare. Dirigent: Zellbell. Program: Roman, andl. och verldsl. Musik. Åminnestal. Fri entré.”

  

Åminnestalet hölls av Kongl. Secreteraren Abraham Magnusson Sahlstedt (1716-1776) och det kom att tryckas hos Johan Georg Lange i Stockholm 1767 på Bokhandlaren Askergrens bekostnad som ”Äreminne …”. Häftet i Quartoformat är på 28 sidor och utgör den första Roman-biografin i skriftform. Ur faksimil utgiven av Kungl. Vetenskapsakademien och Kungl. Musikaliska akademien med anledning av 300-årsfirandet av Johan Helmich Romans födelse, Uppsala 1994

www.musiktresekler.se                                       MUSIK TRE SEKLER                            mail@musiktresekler.se      

  

Om Musik Tre Sekler och Ad Cultura                      Musik Tre Seklers Nyhetsbrev - läs mer!