MUSIK  TRE  SEKLER

Stockholms musikliv under 1600-, 1700- & 1800-talen

Jenny Lind


Av Lisbet Scheutz

 

JENNY LIND (1820-1887), en av Sveriges största sångerskor, var ett ovälkommet barn till en ogift mor, som lät utackordera henne på landet de första tre-fyra åren. Men när Jenny blev berömd hörde plötsligt också fadern av sig och hennes ”ohyggliga” föräldrar – för att använda Fredrika Bremers ord – försökte ständigt pressa av henne pengar.

 

Som åttaåring hade Jenny lämnats som fosterbarn till ett barnlöst par bosatt i Borgerskapets Änkehus, där mannen var tillsyningsman (där nu NK ligger). Hon har själv berättat om hur hon en dag satt vid fönstret mot Västra Trädgårdsgatan och sjöng för sin katt. Utanför på gatan stannade folk upp och lyssnade förundrat. Bland åhörarna fanns också en piga hos mamsell Lundberg, dansös vid Kungliga Teatern, som berättade för sin matmor om den lilla flickans underbara sång. Detta ledde till att Jenny fick provsjunga, antogs som elev och inte långt därefter debuterade. De närmaste åren spelade hon med i både talpjäser och operor i Gustav III:s operahus vid Gustav Adolfs torg, som då hyste både Operan och Dramaten.

 

Sitt riktiga genombrott får Jenny vid sjutton års ålder som Agathe i Friskytten. Hon förtrollar publiken genom sin personlighet lika mycket som genom sin sång. Fredrika Bremer skriver: ”Jag har aldrig haft nöje av Mlle Högqvist, men denna lilla Jenny Lind går mig till hjärtat med sitt enkla och själfulla spel; hennes röst är ej mycket stor, men kristallren. Och sången fullkomlig, även efter de finaste kännares omdöme.”

 

Vid privata bjudningar kommer Jenny i kontakt med dåtidens kulturpersonligheter och lär känna bland andra tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad och hans fru Sophie. Jenny är mycket fäst vid dem båda och när de erbjuder henne att bo hos dem i dåvarande Bondeska palatset vid Drottninggatan säger hon tacksamt ja – hon har länge längtat efter ett riktigt hem – och flyttar hösten 1839 in vägg i vägg med Sophie.

  



"Den heliga Cecilia, afsjungen av D:lle Jenny Lind vid tableau vivant, uppförd å Kongl. Theatern den 11 Febr. 1839, komp. och arr. för piano forte av J. F. Berwald." Här framfört av Bernt Malmros, taffel (A Söderberg, Sthlm 1830) och Ann Hallenberg, mezzosopran. Finns på skivan "Stockholmskt 1800-tal - ett musikaliskt kaleidoskop" som spår #10

 

De drygt tre år som Jenny Lind bor vid Drottninggatan innebär en vändpunkt i hennes liv. I sin oskuld inser hon kanske först inte att den bakomliggande anledningen till inbjudan är att herrn i huset blivit förälskad i henne. Till slut bekänner han öppet sin kärlek, men Jenny börjar dra sig ur och flyttar in i en egen våning i palatset. Suckande vankar Adolf av och an i sitt rum, oförmögen till skapande arbete. Dramats utveckling kan följas i oroliga vänners brev. Troligen kommer det till en stor uppgörelse, där han förklarar sig beredd att lämna Sophie och de tre barnen, kanhända är det Sophie som ställer sin tvehågsne man inför en valsituation. Det blir Jenny som till slut flyttar, djupt olycklig ­– kanske var kärleken ömsesidig. På äldre dar påstod hon att tragedin drev henne bort från Sverige, hon flydde ”för att skydda tvenne älskade människor mot sig själva”, men det innebar, skriver hon, att ”jag miste mitt enda hem på jorden, ty ingenting, inget land har förmått ersätta mitt eget intill döden älskade Sverige”.

 

Hela Europa ligger för Jenny Linds fötter, hon formligen tillbeds. Vid utlandsturnéerna i 1840-talets början skiljer sig lovorden bara åt i graden av högstämdhet. Wienoperans recensent avstår från kritik för att enbart kunna glädjas åt att ännu en gång få höra ”denna känsligt poetiska uppenbarelse i tonvärlden”, om så bara för en kort tid. Helt förlorad för Sverige är Jenny ändå inte utan framträder några gånger i Stockholm, varje gång med allt större beundrarskaror. 1847 rapporteras i pressen om ”vederstyggliga” uppträden på Gustav Adolfs torg och krav på insatser från militären när folk slåss om biljetterna till operan Regementets dotter. Berns serverar Jenny-Lind-punsch och på en skämtteckning visas ett sjukhus fyllt med offren för Jenny-Lind-febern.

 

Jenny Linds sista offentliga framträdande på operascenen i Stockholm äger rum i april 1848 och när hon ett par år senare kommer tillbaka ger hon endast konserter. Med generös hand skänker hon bort en stor del av intäkterna till välgörande ändamål. Mellan sina framträdanden bevistar hon gudstjänster så flitigt att hennes religiösa nit väcker väl så stor uppmärksamhet som konserterna.

 

Som ung i Paris hade Jenny kunnat konstatera att något engagemang där inte är att tänka på, eftersom hon vägrade att ”gå sängvägen”. Ett av hennes självpåtagna uppgifter blir att försöka höja artistyrkets dåliga anseende, men de stränga krav hon ställer på sig själv, både yrkesmässigt och moraliskt, slår ibland över till ofördragsamhet mot andra. Till dem hon inte tålde hörde kollegan Emilie Högqvist.

 

Eftersom ett giftermål för Jenny var liktydigt med att ge upp karriären hade hon tänkt vänta länge med att gifta sig, men livet som maka och mor framstår som allt mer eftersträvansvärt. Som kvinna med egen inkomst kunde hon ställa samma krav på ”renhet” hos männen som de ställde på sina blivande fruar. Brytningen med fästmannen, sångaren Julius Günther, föranleddes av att han haft en förbindelse med den ”lättfotade” Emilie Högqvist. Näste fästman fick respass då han krävde att få förvalta hennes förmögenhet och att hon skulle ge upp karriären. H C Andersen hade en gång förklarat henne sin kärlek, själv hade hon ägnat den redan gifte Felix Mendelssohn en svärmisk dyrkan, men den hon slutligen väljer är Otto Goldschmidt, hennes pianist under en bejublad USA-turné.

 

De bosätter sig först i Tyskland och flyttar senare till England. Tillsammans med sin familj hyr Jenny sommaren 1860 Stora Nyckelviken i Nacka, fem år senare Lilla Nyckelviken. I London finns en minnesplatta över henne uppsatt i Westminster Abbey. I Stockholm står hennes staty på Djurgården – på platsen för det hus där Emilie Högqvist brukade bo på somrarna.

 

Den framgångsrika grävskopsinsatsen inför skapandet av nya city på 1950- och 60-talen innebär att av Jenny Linds födelsehus på Mäster Samuelsgatan 40 i Stockholm endast den minnesskylt återstår som bevaras på Stadsmuseet.

 

Ur Lisbet Scheutz: Berömda och glömda stockholmskvinnor, 1995-2001, mbm förlag 2001.


Marginellt redigerad av författaren för Musik Tre Sekler. Bildval av MTS.


Läs mer på Jenny Lind Sällskapets webbplats.


  

Jenny Lind vid piano. Fotografi av William Edward Kilburn 1848. Wikimedia

Jenny Lind vid 18 års ålder. Fotografi av oljemålning av A J Fägerplan, Scenkonstmuseet

   

Jenny Lind som Lucia i slutscenen (då Lucia blir galen) i Donizettis "Lucia di Lammermoor" på Her Majesty´s Theatre, London, 1848. The Illustrated London News, Getty Images

   

Jenny Linds avresa till Amerika från Liverpools hamn. The Illustrated London News 1850

   

Jenny Lind under ett framförande av Mendelssohns "Elias", Exeter Hall, London

   

Jenny Linds namnteckning

   

Staty av Jenny Lind på Djurgården
av Erik Rafael-Rådberg, Wikimedia 

www.musiktresekler.se                                       MUSIK TRE SEKLER                            mail@musiktresekler.se      

  

Om Musik Tre Sekler och Ad Cultura                      Musik Tre Seklers Nyhetsbrev - läs mer!