1700-talets idé- & klangvärld

Av Bernt Malmros


För att tränga in i 1700-talets musikaliska klangvärld är det till ovärderlig hjälp att använda sig av tidens instrument, samma verktyg, som musikerna då förfogade över. De gamla instrumentens inneboende egenskaper ger i sig tydliga impulser till oss idag.


Omkring 1820 började man tillverka violiner, altfioler och violonceller på ett lite annorlunda, modifierat sätt. Samtidigt byggdes de flesta ”gamla violiner” från 1600- & 1700-talen om för att motsvara de nya idealen. Det var framförallt två förändringar som började utkristalliseras i ”modernt fiolbygge”.


I och med att tonhöjden vid tiden var i stadigt stigande och att man började eftersträva en kraftigare ljudstyrka på instrument överlag, så började violinfamiljens instrument tillverkas med en kraftigare bakåtvinkling av halsen mot kroppen. Samtidigt la man in en kraftigare halsinfästning som skars in i locket på instrumenten. Basbjälken på lockets insida, som hjälper till att hålla emot strängtrycket på locket, gjordes både längre och grövre.


Greppbrädan blev ofta både längre och tjockare. På 1600- och 1700-talen gjordes greppbrädorna med ett avsmalnande karaktäristiskt språng i ljust träslag med en tunn ebenholzfanering på ovansidan. Under 1800-talet blev det allt vanligare med massiv ebenholz. Instrumentens vikt ökade därmed väsentligt och det blev tyngre att hålla upp instrumentet. Violiner och altfioler försågs med hakhållare i växande storlek samt så småningom även axelstöd. Violonceller fick en ”stackel”, för att kunna vila mot golvet.


Mycket få gamla instrument överlevde i sin ursprungliga skepnad. Många operationer misslyckades också och många gamla instrument totalförstördes. Speciellt känsligt var de så kallade omskäftningarna av halsen, när den gamla snäckan skulle skäras bort och monteras på den nya halsen.


1700-talsstråken med sin konvexa pilbågsform ger möjlighet till ett spel med extremt detaljerad och differentierad artikulation. Genom att stråken fattas en bit in på stången, mellan högra handens tumme och långfinger blir det pekfingret som bestämmer hur tonen gestaltas. Pekfingret blir känslans förlängda arm. En ”modern” konkav stråke ligger, genom sin tyngd och form, på strängen av sig själv. Det ger egaliserade, jämntjocka stråkdrag som motsvarar 1800-talets musikaliska smak.


Strängarna var enda fram till 1940-talet av sena/tarm, ren och överspunnen, precis som förr. Därefter blev det standard att använda strängar av stål. Sensträngar är eftergivliga och ger en högre friktion mot stråkens tagel. Det producerar, i sig, en fräsigare och diskantrikare klang.





  

"Quartetto C-dur", Johann Gottlieb Naumann, Hummel 1780. Här framfört av Anders Berg, traversflöjt, Regina Bohlin, violoncell, Bernt Malmros, klaver & Sören Jansson, violin. Finns som spår #7 på skivan Stockholmskt 1700-tal



Beskrivningen kan överföras till den, i princip klafflösa, 1700-talets traversflöjt visavi den ”moderna” helt klafftäckta Böhmflöjten, som gjorde sitt segertåg från 1840-talet. På en traversflöjt får varje ton ha sin egen klangfärg och eget känslouttryck. En ton kan klinga klar och ljus medan halvtonen under kan vara beslöjad och mystisk – det motsvarar de ”skuggor och dagrar” man under 1700-talet uttryckligen strävade efter. Traversflöjten ger genom sina inneboende differentierade toner en direkt insikt i 1700-talets musikaliska värld.



Artikeln skrevs ursprungligen till skivan "Stockholmskt 1700-tal", ABLMCD1.


Marginellt redigerad av MTS. Bilder, bildtexter och ljudspår av MTS.

   

Överst en konvex 1700-talsstråke med en svensk violin i originalskick från 1700-talet. Därunder en modern 1800-talsstråke och en under tidigt 1800-tal ombyggd 1700-talsviolin (Archner, Würzburgskolan) - halsen vinklad men ännu inte inskuren i locket. Solid modern greppbräda i ebenholtz. Foto Ingvar Lundkvist


En kopparstucken grepptabell för traversflöjt ur Johann Joachim Quantz (1697-1773) digra bok om det mesta som rörde tidens musik, men framför allt då om konsten att spela traversflöjt, ”Versuch einer Anweisung die Flöte traversiere zu spielen”, Berlin 1752 (3:e upplaga 1789). 

     

Här syns tydligt alla de gaffelgrepp som krävs för att spela alla hel- och halvtoner på flöjten. Gaffelgreppen innebar att alla tänkbara kombinationer av fingrarna krävdes. Detta gav till resultat att alla olika toner på flöjten fick sin individuella klangfärg, några diskantrikare och starkare, några mera mörka och hemliga, vilket var en effekt man i 1700-talets musik strävade efter då man talade om att ”skuggor och dagrar” skulle härska i musiken.

  

Hans-Martin Linde från en EMI-skiva med Flöjtsonater av Carl Philipp Emanuel Bach 1977. Hans-Martin Linde, f. 1930, är en av pionjärerna inom musikrörelsen som återuppväckte konsten att spela på historiska blockflöjter och traversflöjter. På bilden med en traversflöjt (ca 1770) av okänd byggare