Gustav III:s dräktreform

"Här (i Stockholm) emottogs hofvet med den länge väntade Aline (Opera av Uttini med premiär den 11 januari 1776 med sammanlagt 25 föreställningar till den 14 maj 1781. I huvudrollerna spelade Elisabeth Olin och Carl Stenborg.) som ska vara en ganska präktig opera. Jag har ej sett den, ty jag törs ej sitta så länge i kölden" (i den förmodligen oeldade Bollhusteatern)...

… Sålunda berättar bibliotekarien, arkitekten, stockholmskrönikören mm Carl Christoffer Gjörwell (1731-1811) i ett brev till vännen Patrik Alströmer den 16 januari 1776. Dessa två meningar, lyfta ur brevet, ger oss två viktiga ingångar till året 1776 och tidsandan i 1770-talets Sverige.

Operan Aline hade premiär mitt i smällkalla vintermånaden januari och Gjörwell vågade inte sitta still på Bollhuset för att övervara en helkvälls föreställning, hur sugen han ändå var att ta del av allt nytt i musikväg. Detta föranleder oss att tänka på klimatets inverkan på det dagliga livet i Stockholm vintertid och på klädernas betydelse i sammanhanget.

Gustav III var starkt påverkad av Montesquieus (1689-1755) klimatlära och samtidigt engagerad i nationalekomiskt tänkande rörande det svenska dräktbruket och i de diskussioner och lagar, regler och förordningar som försökte stävja överkonsumtionen av importerade lyxvaror som hotat handelsbalansen i Sveriges ekonomi under hela tiden efter Nordiska kriget (1700-1721). I sin tryckta och vida publicerade skrift av den 16 februari 1778 ”REFLEXIONER angående en ny Nationel Klädedrägt …” skriver han;

”När yppighet får inrota sig i ett fattigt land, blifver den snart dess mest tryckande plåga. Man har här sökt att sätta alla slags bommar deremot, och har vid de allmänna Riksmöten Nationens röst alltid högt ropat emot detta onda”.

Redan 1772 hade Gustav III dragit igång en rejäl diskussion om behovet av sparsamhet i dräktbruket i landet, genom att utlysa en tävlingsskrift i hur man bäst kunde minimera lyxkonsumtion av kläder. Ett 30-tal bidrag kom in. De många lagar som sedan 1730-talet hade försökt att reglera lyxkonsumtionen hade visat sig verkningslösa och snarare bidragit till insmuggling av exklusiva tyger, nipper, ja hela dräkter. Gustav konstaterade nyktert;

”Lagen är otillräcklig emot opinioner. Genom stränghet kan man väl blifva lydig; men i vissa fall är strängheten kraftlös och uppmuntrar endast till olydnad” … han argumenterar vidare … om mansdräkten: ”Vill man blott hafva afseende på helsan och kroppens beqvämlighet, vinner man lätt ett allmänt instämmande, att ingen drägt kan vara obeqvämare än den som tränger alla kroppsdelar den skyler, som man ej kan knäppa igen, som bevarar hvarken bröstet eller låren, som är öppen genom sjelfva sin snitt, och som igenom nuvarande allmänna bruk är blifven så trång, att den just därigenom från kölden icke bevarar de delar af vår kropp, som för helsans bibehållande fordra den mesta värma. Sådan är likväl den klädebonad vi nu bära, uppfunnen i Europas södra och varmare landstreck; men ingalunda gjord för vårt Nordiska klimat.”

… därefter fastslår han om kvinnodräkten …

”Om vi efter mansdrägten på lika sätt granska fruntimrens, finna vi dem föga bättre än halfnakna, blottställda för Nordiska köldens stränghet, deras halsar och halfva ryggar oskylda, deras armar betäckta med handskar, mera tjenande att förvara från vädret deras hy, än att utestänga kölden; vida styfkjortlar, som under de tränga deras lif, lemna fritt utrymme åt vintrarnas strängaste kyla; det är mig ej tillåtit att längre sträcka min forskan; men kanske finnas bruk ännu mindre passande till det stränga klimat, hvari vi lefva. Vanan blott förmår frälsa könet från den hastiga död, som deras drägt dem eljest skulle ådraga; men en försvagad helsa bland de flesta delen af dem, deras mångfaldiga nervsjukdomar, de täta convulsioner, som bland dem sedan tjuge år tillbaka blifvit så gångbare, äro en följd af skillnaden emellan södra Euoropas klädedrägt och det norras klimat.”

Sålunda talade upplysningsmannen Gustav, som i snirklade och tidstypiskt långa meningar sammanfattade sin kritik av det rådande klädmodet, utmynnande i en kraftfull argumentation för en ny ”Nationell Dräkt” som skulle kunna fungera i helg som i vardag, år efter år, på så sätt undgående modets ständigt snabba skiftningar som gjorde att ständigt nya modenycker skulle följas*.

Här har vi en intressant parallell till våra dagars berättigade kritik av klädmodets snabba byten som öser på berget av ohållbart producerad textil, planetens miljö till förfång!

Resultatet av diskussionerna om en Nationell dräkt sjösattes i februari 1778, då flera personer runt, inte minst Gustav III själv, visade sig offentligt i den nya dräktskapelsen. Dräktschabloner och mönsterkartor med alla detaljer trycktes och distribuerades till rikets alla skräddare. Textilrekommendationerna lyfte fram inhemska material som ull, linne men uteslöt inte den nu populära bomullen och ett visst sparsamt mått av siden i enhetliga färger. Allt detta för att stimulera inhemsk textilproduktion.

Observera att man talar här hela tiden om kläder att bära inomhus samt under den varmare årstiden, även utomhus. Inomhustemperaturen under vinterhalvåret var annars beroende av att man stadigt eldade i kakelugnar och andra eldstäder för att försöka hålla kölden stången.

*) Dessutom avskydde Gustav personligen kläder som stramade och satt åt … hans kläder till vardags hängde och slängde på ett ”ovårdat sätt” enligt samtida ögonvittnen!

Äldre Bon Mots